Allt är sönder

av Mati Shemoelof

Det finns inte mycket hopp för fred, skriver den israeliska författaren Mati Shemoelof i sin essä där han utforskar svårigheterna med att som israelisk jude arbeta för en försoning mellan israeler och palestinier.

 

”Hur kunde du veta?”, frågar alla mig nu. ”Du tog rätt beslut.” I början av 2023 fick min fru ett prestigefyllt forskningsbidrag för två år vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Men för ett halvår sedan gav hon efter för min rädsla för att åka tillbaka till Israel och annullerade det. Jag hade upprepade gånger påmint henne om förändringarna som den nya högerregeringen fört med sig. I april förfasades jag då missiler avfyrades från Syrien mot Israel, missiler från Hizbollah mot Israel. I maj eliminerade Israel chefen för den militanta islamistiska organisationen Islamiska Jihad i Gaza. Snart inleddes ett krig med tusentals missiler avfyrade från Gaza mot Israel och Israel hämnades. Jag ville inte återvända till något jag en gång flytt. Ännu mer rädd var jag för att ta med vårt barn dit. Jag uttryckte mig dramatiskt, ”Vi har bara en dotter”. Nu låter det inte dramatiskt längre. Nu gratulerar nästan alla mig för att jag räddade oss och stannade i Berlin.

Men jag varken hör eller känner gratulationerna. Jag har inget ”vad var det jag sa” i mig. Jag förutsåg det, men ändå kunde jag inte förutse något av detta. Inte sådan här massaker i södra Israel. Inte ett sådant hämndkrig som nu pågår i Gaza. Vi kunde alla förutspå det utifrån vad armén gjorde på Västbanken, utifrån det kalla inbördeskriget i Israel och samtidigt hade vi aldrig kunnat förutspå det här. Det knäckte mig precis som det knäckte alla andra.

På den tredje dagen av kriget mellan Israel och Hamas (10.10.2023) skrev den världsberömda israeliska författaren Dror Mishani en krönika i den liberala tidningen Haaretz där han bad den israeliska regeringen att för en gångs skull att inte inleda ett hämndkrig mot Hamas. Han föreslog att man skulle utlysa landssorg över massakern på 1 400 israeler, tusentals sårade och kidnappningen av 200 personer. Naturligtvis lyssnade ingen på hans kommentar. Men jag skickade honom ett personligt e-postmeddelande där jag berättade att jag läste hans ord med tårar i ögonen. Jag avslutade med att jag hoppas på bättre dagar. Han skrev tillbaka, ”Jag fruktar att det inte kommer några goda dagar, absolut inte inom den närmaste tiden. Hoppas du har det bra i Berlin. Du valde rätt… kram härifrån.”

Efter att i åratal ha setts som någon som lämnat Israel och förrått den nationella enheten, blev jag plötsligt den som ”gjorde rätt val” genom att flytta till Berlin. Det finns en känsla av att nästan alla visste eller borde ha vetat att saker och ting var på kommande. Men jag känner mig bara trasig och vill inte veta.

Hon var utmattad. Hon satt framför den israeliska tv:n hela dagen i Haifa. Hon oroar sig för gisslans familjer som om det var hennes familj. Hur skulle jag kunna klandra henne?

***

 

Jag ringde min mamma. ”Du förstår inte,” säger hon, ”De är inte människor.” Jag försökte berätta för henne att inte alla palestinier stöder Hamas; och kanske inte alla Hamas-anhängare stödde terrordådet mot Israel. Jag försökte tala om belägringen av Gaza som alltjämt fortgår (Israel tillåter inte palestinierna att bygga hamn eller flygplats). ”Det är som Förintelsen” ropar hon. Jag förstod att jag måste sluta vara så rationell. Hon var utmattad. Hon satt framför den israeliska tv:n hela dagen i Haifa. Hon oroar sig för gisslans familjer som om det var hennes familj. Hur skulle jag kunna klandra henne? Min brorson och systerdotter har värvats till armén. Min syster sover inte på nätterna på grund av oro. Jag borde gråta med henne. Jag känner att jag gjort ett misstag. Jag lyssnade inte tillräckligt noga. Kanske för att jag var för långt borta ifrån alltihop.

Mina tankar kretsar kring desperationen och kortsyntheten på den tiden. Den palestinsk-israeliska poeten Taha Muhammad Ali skrev om det meningslösa med hämnd:

 

At times … I wish
I could meet in a duel
the man who killed my father
and razed our home,
expelling me
into
a narrow country.
And if he killed me,
I’d rest at last,
and if I were ready—
I would take my revenge!

*

But if it came to light,
when my rival appeared,
that he had a mother
waiting for him,
or a father who’d put
his right hand over
the heart’s place in his chest
whenever his son was late
even by just a quarter-hour
for a meeting they’d set—
then I would not kill him,
even if I could. (…)

*

Nazareth
April 15, 2006

Revenge. Taha Muhammad Ali. Översatt till engelska av Peter Cole, Yahya Hijazi och Gabriel Levin.

 

Skulle jag själv kunna leva upp till den anständighet som dikten uttrycker? Jag kommer aldrig att glömma den lördagsmorgonen jag hörde om terrorattackerna. Och dagen efter, med alla nyheter om de hundratals människor som slaktades i massakern i södra Israel. Långsamt steg siffran till mer än tusen. Den innefattade också tusentals skadade och hundratals gisslantagna, inklusive sjuka människor, och så många barn och funktionshindrade. Berättelserna och bilderna släpper inte taget om mig. Jag tittar på dem om och om igen och tänker: vad skulle jag säga eller göra om terrorister hade kommit åt min familj?

Jag delade en status på Instagram där jag skrev att jag inte har tappat hoppet om judisk och palestinsk samexistens i Israel/Palestina trots terrorn, massakern, kriget, förstörelsen och den enorma förlusten. Min släkting skrev ”skäms”. Jag inaktiverade min Instagram-profil i några timmar och ville avsluta alla sociala nätverk. Jag kände mig ensam och vilsen. Jag är inte i Israel, kanske jag inte kan föreställa mig situationen. Men återigen, jag är inte obekant med den här typen av händelser.

 

***

 

Det här är varken första eller sista gången som Israel angrips med missiler och terror. Jag minns att jag skrev min magisterexamen medan Hizbollahs missilattack pågick år 2006. Jag tog en magisterexamen vid universitetet i Haifa och var ibland tvungen att söka skydd på vägen upp för berget. Under studietiden fick jag nya insikter genom böcker jag läste, genom medborgarorganisationer som Musawa och Adalah, vars aktivister jag träffade. På något sätt hänger missilerna och min förståelse av det palestinska narrativet ihop. 750 000 palestinier fördrevs från Israel efter förlusten i kriget 1948.Jag började nu känna sorg över ockupationen som började efter kriget 1967. 48-flyktingarna försökte återvända till sitt land, men Israel tillät det inte och sköt till och med dem som försökte ta sig över gränsen från arabländerna runt Israel. År 1951 antog Israel lagen om ”närvarande frånvarande” som slog fast att om en palestinsk invånare inte var närvarande i sitt hem, skulle hen förlora sin egendom. Med andra ord tog det judiska folket i staten Israel över palestinsk egendom. En del av befolkningen i Gaza är flyktingar från Haifa och de omgivande byarna.

Jag skrev den här dikten som en del av mitt uppvaknande, som ett uttryck för min ilska, och vägrade knäckas:

 

Varför jag inte skriver några israeliska kärleksdikter
För poeten Amiri Baraka
Först ge mig tillbaka historien
sedan läroböckerna
och påstå inte att min dikt vore något politiskt manifest
eftersom ni inte känner till orättvisa – härmed en liten ledtråd
jag kräver ersättning från den israeliska centralbanken
för palestinierna, för de arabiska judarna, för kvinnorna,
för bögarna och flatorna,
för varje förnedring, varje transitläger, varje militärt
skyddsområde, för allt smusslande och mutande
jag kräver att ni öppnar poesins kassaskåp
återlämnar all mark till dem som ni tog den ifrån
och kompenserar dem för ockupationens fasor
jag kommer att vänta utanför banken, utanför den nationella försäkringskassans fönster
under finansdepartementets åkdon
tills ni kompenserat all den förädlade rasismen på lämpligt sätt
först när barnen till mina kompenserade barn går på universitetet,
i jämlikhet,
utan förödmjukelse, först då kommer jag att vara beredd att skriva
israeliska kärleksdikter
Det sägs att du talade många språk, lik kung Salomo
jag minns inte att du talade persiska
med farfar. Som sträckte ut sin hand till mig.
Som jag kysste.
Idag vet jag att denna kyss är ett alldeles speciellt ord
ur en ordbok som gick förlorad under förra århundradet.

Dikt ur Das kleine Boot in meiner Hand nenn ich Narbe: Gedichte (Den lilla båten i min hand kallar jag ärr: dikter), Parasitenpresse, 2023.

 

Men jag tror att något var trasigt eller förlorat eller uppskrämt inom mig medan jag fortfarande bodde i Israel. Jag är född och uppvuxen i Haifa, som i själva verket är en stad vars samhällsliv präglas av två nationaliteter. Före sionismen var Haifa en kosmopolitisk och multinationell stad, där den palestinska befolkningen i majoritet. Min farfar hade flytt till Haifa från den iranska staden Mashhad i början av förra seklet. I slutet av 1800-talet utsattes judarna i Mashhad för grov diskriminering. De var tvungna att dölja sin judiska identitet i många år eller för syns skull ”konvertera” till islam. I början av 1900-talet köpte min farfar en trevåningsvilla på Karmelberget och öppnade en klädaffär i Haifa. Han köpte varor från sjömännen som anlände till Haifas hamn och sålde dem i sin affär i centrum. Han åkte runt i norra Palestina, i de palestinska städerna Shefa-’Amr, Nasaret och Acre, och sålde kläder i stora mängder. Hans söner, min far och hans bror blev också klädhandlare. Min far talade persiska och jiddisch, arabiska och hebreiska, engelska och många andra språk. Men den här typen av liv har upphört för länge sedan i Mellanöstern.

Visst har jag länge varit medveten om den israeliska regeringens katastrofala riktning. Men det här kriget kunde jag inte förutspå. Denna terrorattack förstörde inte bara livet för många utan förstörde också alla möjligheter att ens tänka på fred och samexistens mellan israeler och palestinier inom och utanför Israel. Inte heller det här kriget kommer att skapa någon lösning. Det kommer att göra fler människor trasiga och traumatiserade på båda sidorna. Under nästan ett decennium träffade Israel Hamas endast genom en tredje part (från Qatars regering eller den egyptiska regeringen, och så vidare). Jag förstår inte varför den israeliska premiärministern Benjamin Nethanyahu aldrig satte sig ner med ledarna för Hamas i Gulfstaterna. ”Tja, premiärminister Netanyahu träffade inte ens Abu-Mazen, den moderata chefen för den palestinska myndigheten i Ramallah”, säger folk till mig, ”Tror du han skulle begå politiskt självmord och träffa ledarna Hamas i Qatar?”. Så här lågt har vi sjunkit.

Jag sliter de sista hårstråna som finns kvar på huvudet och fortsätter: ”men priset för ett sådant politiskt möte är så billigt, och ingen dör av det. Krigets pris är däremot enormt, och ingen kan stilla den sorg som blir kvar i själens ödsliga land.”

Jag läser nyheterna som bara blir värre och jag kan inte sluta tänka på vad som skulle ha hänt om västländerna och Israel hade erkänt resultatet av det enda demokratiska valet i Palestina år 2006.

***

 

Jag läser nyheterna som bara blir värre och jag kan inte sluta tänka på vad som skulle ha hänt om västländerna och Israel hade erkänt resultatet av det enda demokratiska valet i Palestina år 2006. Jag blev inbjuden att läsa dikter i Knesset som en del av ett medborgardrivet försök att häva belägringen av Gaza. Jag skrev en diktcykel som speglademin önskan om att föra samman min judisk-arabisk-a identitet med den palestinska identiteten:

 

En obegriplig blockad
mitt i det belägrade ordet,
hjärtat,
hur kan man beröva jorden dess frön
hur kan frön frodas
utan jord
ett kraftverk som skulle ladda metaforer
se där, dikten sönderfaller trött
sonen av en judisk familj från Bagdad
från Aleppo och Mashhad
avlägsnar väggar, dörrar och gångjärn.

Gaza III, dikt ur Baghdad Haifa Berlin, Aphorisma Verlag, 2019

 

Bilderna på barnen som togs som gisslan gav oss mardrömmar. Jag kan inte sluta tänka på vad som skulle hända om min dotter kidnappades till Gaza? Jag skulle också svimma och bli stum. Nu pratar alla om den judisk–israeliska farmorn (född i Marocko), Rachel Edri, som stoppade terroristernas framfart med kakor. Klockan 07.00 lördagen den 7 oktober ljöd luftangreppssirenerna i Ofakim, en stad i södra Israel cirka 16 mil från Gazaremsan. Fem beväpnade terrorister tog sig in i hennes lägenhet.

”Jag såg fem ’rottweilers’ bryta sig in genom mina fönster,” berättade Edri för Israels Kanal 13, om ögonblicket då Hamas-terrorister tog sig in i hennes hem på Simchat Torah. ”De hade granater, kalasjnikovs och gud vet vad. ”Vi är martyrer, vi är martyrer”, skrek de.” ”Är du hungrig? Vill du ha en kaffe eller te? Jag sätter på pannan”, erbjöd hon terroristerna medan de höll en granat mot hennes huvud. Rachel berättade senare för ABC News att hon visste att ”om de är hungriga så är de arga”, så hon lagade kyckling och gav dem kakor. ”Jag gav dem mat, jag pratade med dem, ’Hur gammal är du? Var kommer du ifrån?’ ” Vid ett tillfälle, medan paret tålmodigt väntade på att bli räddade, sjöng de israeliska sånger med sina gisslantagare. En av terroristerna skadades, och Rachel förband till och med hans sår, satt med honom och smekte hans hand. ”Jag försökte distrahera dem så att de inte skulle döda oss. Jag ville inte att de skulle bli hungriga och irriterade.”

Hon erbjöd dem också te och kakor tills IDF-soldaterna kom till undsättning. Hon föll tillbaka på sin nordafrikanska gästfrihet, och något i denna kulturella koppling till det arabiska räddade hennes liv.

 

***

 

I Berlin gavs jag möjligheten att för första gången träffa någon från Gaza. I Israel har vi ingen chans att träffa palestinier från Gaza. Han drack kaffe på samma kafé där jag satt, Kafetisch på Weser Strasse. Vi befann oss i rökavdelningen (innan jag slutade röka) och fick reda på att vi båda gillar att spela backgammon. Väldigt snabbt blev spelet en länk mellan oss. Varje gång jag kom till caféet spelade vi. Han lärde mig att spela machbusa som är en helt annan version av backgammon. Kommer han fortfarande att vilja spela med mig?

I Berlin träffade jag också en Hizbollah-soldat. Det var konstigt. Jag tjänstgjorde en gång i södra Libanon. Varje gång jag åkte upp till gränsen till Libanon i min stridsvagn, upptäckte vi bomber som Hizbollah hade lämnat på gränsen. Jag skrev en dikt om en tillfällig fred som jag slöt med Hizbollah-soldaten.

 

En Hizbollahsoldat och en israelisk armésoldat möts av en slump vid en flodbank
han ville jaga ut dig ur Libanon för att du bröt dig in i hans hus
du betalade följaktligen för att komma åt träkolven på hans kalasjnikov
mitt i samtalet presenterar han dig för sina libanesiska vänner
ett sällsynt ögonblick ryker mot himlen från denna berlinska fredspipa
floden som sett leviataner från alla slags fruktansvärda krig blir hög med oss
och du vet att vi alltid lastar skuld på oss, men för en sådan slags vänskap på tid
finns det ett moln, dolt för ögat
som viskar en ljuv hemlighet till Gud.

7, dikt ur Das kleine Boot in meiner Hand nenn ich Narbe: Gedichte, Parasitenpresse 2023
 

Kommer vår vänskap att fortsätta trots detta krig? 

Hebreiska vänner till mina kollegor är nu rädda för att prata hebreiska i de arabiska butikerna i Neukölln, ett område inte långt från mitt hus där många har rötter i Mellanöstern. I fredags höll president Frank Walter Steinmeier- ett tal under Kiddush-kvällen i Fraenklerufer-synagogan i Kreuzberg. ”Judar i Tyskland ska aldrig mer behöva frukta för sina liv. Att skydda det judiska livet i Tyskland är en del av vår demokratis självbild. Judarnas säkerhet är inskriven i vår demokratis grundlag. Och bara om våra judiska medborgare lever i fred och säkerhet, kan hela vårt land göra det.” Senare kom hundratals judar och icke-judar till synagogan för att bilda en sorts symbolisk mänsklig sköld. Steinmeier utlovade säkerhet, men judarna i Berlin är rädda.

De israeliska generalerna lovar att eliminera Hamas. Men det mänskliga priset är katastrofalt. Och fortfarande kommer inte vatten, mat eller humanitär hjälp in i Gaza. Jag frågar mig själv om Israel verkligen tror att om de lyckas döda och eliminera alla Hamas-krigare- så kommer de att kunna ersätta dem med en mer tolerant regim? USA lyckades eliminera Saddam Husseins diktatur i Irak, bara för att den skulle ersättas först av al-Qaida, och sedan av Isis, Irak är fortfarande ödelagt på grund av att USA och Storbritannien oprovocerat attackerade ett fattigt land.

 

***

 

En vän från Haifa skickar ett meddelande till mig, hans gymnasiekompis hade dödats under massakern på festivalen i södra Israel. Nu hölls hans begravning. Mitt hjärta går sönder. Våldet kom mig så nära. Hela mitt Facebookflöde är fyllt med berättelser om människor som bönar om ett omedelbart fångutbyte. Men det verkar som om Israel är mer ivrigt att hämnas Hamas än att frige sina palestinska fångar. Folk vet inte att den palestinska historien är en historia om politiska fångar. Sedan 1967, då Israel ockuperade östra Jerusalem, Gazaremsan och Västbanken, har uppskattningsvis en miljon palestinier gripits, rapporterade FN förra sommaren. En av fem palestinier har arresterats och anklagats enligt de 1 600 militära order som atyr alla aspekter av livet för palestinier som lever under den israeliska militära ockupationen. 

Jag är sönder, för jag vet inte hur vi ska ta oss ur det här kriget. Under det senaste decenniet har jag i allt mitt konstnärliga arbete försökt föra samman judar och araber, israeler och palestinier, mitt judisk-arabiska förflutna och det förflutna för alla de personer som lever i exil jag har träffat i Berlin. Mitt projekt ”We: Jews and Arabs writing in Berlin” fick bidrag från Berlins senat för att producera en festival för ”Mellanöstern-unionen” som kommer att upprättas (lite som Europeiska unionen) efter freden mellan Israel och Palestina. Den binationella festivalen kurerades av palestinier och israeler tillsammans och fick mycket uppmärksamhet i tyska medier. Men nu är jag rädd att Israel och Palestina kommer att bli ytterligare ett Irak eller Afghanistan.

Men hur kan jag veta det? Jag kunde inte förutse det här kriget. Jag hoppas att jag har fel om mycket annat också. Men det finns inte mycket hopp om fred. Jag säger till min partner att möjligheten till fred mellan palestinierna och israelerna nu har gått förlorad. Hon gråter och säger: ”Säg inte att det inte kommer att hända.” Och jag gråter med henne.

 

Översättning: Janne Wass
Översättning av dikterna från tyska: Cia Rinne, om inte annat anges 
Foto: Library of Congress

Lämna en kommentar