Blommor ur gevärspipan

av Mio Lindman

Elia Suleiman skildrar i sina filmer med säregen humor palestiniers brist på framtidsutsikter. 

 

Regissören Elia Suleiman, född 1960 i Nasaret, är känd och prisbelönad för sina udda filmer. Utifrån sin exilblick – han har mestadels bott utomlands – har han skruvat till vardagliga situationer på ett drabbande men också humoristiskt sätt för att skildra tillvaron i Israel och Palestina. 

I Chronicle of a Disappearance (1996, سجل اختفاء) spelar Suleiman en variant av sig själv. Han är inledningsvis på besök i Nasaret, där bor hans föräldrar kvar. En av de första sakerna vi ser är föräldrarna som sover på soffan. En dag störtar en bullrig faster in och beklagar sig över alla ruttna släktingar. Scenerna bildar vinjetter. Återkommande är butiken The Holyland, där ägaren säljer ”heligt vatten” åt godtrogna turister. Utanför butiken snurrar postkort på en gnisslande ställning. På ett av korten: taggtråd, militär. Mitt i allt ser vi: en kamel! Och en bok som singlar ner från himlen! ”Det regnar kultur.” Annars händer inte så mycket, det grälas, det snackas, det röks. 

Elia reser till Jerusalem. Där ser vi en ung kvinna söka bostad. Den arabiska mäklaren tycker hon lever för lössläppt. Och de judiska hyresförmedlarna reagerar negativt när hon säger sitt arabiska namn, Adan. I flera scener snurrar polisbilar runt på rätt tomma gator. En av dem stannar, manskapet ska pissa. En walkie-talkie tappas i brådskan. Adan lägger vantarna på den. Nu är det plötsligt hon som råder över händelserna gång: med sin hebreiska kan hon styra polisbilarna. Vart skickar hon dem? Ut ur staden.

I filmen beskrivs hur märkligt det är att möta sitt gamla – ja vad? ”Hemland” är inte rätt ord. Elia möter snarare: försvinnandet. När ­tv-programmen har tagit slut för kvällen visas den Israeliska flaggan i rutan. Nationalsången spelas. Mor och far har (igen) somnat på soffan. Själv står Elia, som ofta, och iakttar.

Det politiska i filmerna består inte i att de beväpnar. Tvärt om, de avväpnar. 

Observatörens blick

Kritiker har, med all orsak, nämnt Buster Keaton­ som en förebild för Suleiman. Drastisk humor och ett rejält mått av fantastik bryter upp det statiska och stillastående som filmerna i övrigt frammanar. Ordningen utmanas. Militariseringens och kontrollens iskalla öga möts av en okynnig blick. 

I Divine Intervention (يد إلهية, 2002) följer vi med ett kärlekspar som sitter i bil invid gränsstationen vid Ramallah. Detta är deras romantiska stund. Hur avleda soldaternas envisa uppmärksamhet? I en scen förvandlas en av dem, kvinnan från Ramallah, till en ninja i palestinasjal som drabbar samman med de tungt beväpnade soldaterna. Där hon gör sina konster i luften ser hon ut som ett helgon med gloria. Suleiman leker här, som ofta, med bilden av ”terroristen”. 

Suleiman har i ett flertal filmer beskrivit en vardag av väntan. Väntandets icke-verksamhet eller icke-verksamhetens godot-väntande. Han spelar som sagt en variant av sig själv, en förvirrad observatör som knappt uttalar ett enda ord. Som i Chronicle of a Disappearance: när han ska ta till orda på en konferens blir det rundgång i mikrofonen, en herre gapar i sin enorma mobiltelefon och folk börjar gå ut ur salen. Ordlösheten, ett av många försvinnanden, orden som försvinner, men också­ palestiniern som inte får komma till tals. 

Flera vinjetter i Divine Intervention ägnas åt grannar som gör sitt yttersta för att jävlas med varandra. En granne kastar sopor in på sin grannes gård – samma sopor som denne andre granne kastat på hennes gård. Soporna och ilskan cirkulerar. Alla vettiga utsikter för att lösa en situation, att göra något bättre, har kapats av. Men precis som i Chronicle of a Disappearance: det finns fickor av avvaktande fredlighet, gemenskap som kan ta sig så till synes banala uttryck som att röka en cigarett sida vid sida.

 

Suleiman testar epiken

Suleiman är bra på att skildra den knutna näven i fickan men också urladdningar, fiktiva och riktiga, futtiga och storslagna. Våldet, det palestinska och det israeliska (nej, det är inte symmetri), finns i bakgrunden, som det som konstituerar själva situationen, själva läget.

I The Time that Remains (2009) har Suleiman skapat inget mindre än en film om Israels historia. Och här ser vi våldet i bild, kanske ännu mer brutalt framstår det givet inramningen som är den vanliga: stiliserat ödsliga miljöer och absurda vändningar. 

Familjen Suleiman är bosatt i Nasaret. Pappa Fuad (Saleh Bakri) arresteras anklagad för att inneha vapen. Detta är åren i slutet av fyrtiotalet, efter det fatala nakba. Staden har tagits över av israelisk militär med befogenheter att avgöra gränsen mellan det civila och det militära. 

Ett klipp till sjuttiotalet. Barnet Elia går i skolan där de arabiska barnen sjunger nationalistiska sånger på hebreiska. Radion hemma i köket skvalar, schlager på arabiska. Pappan är vid det här laget en bruten man. Sen slungas vi till nutiden, 2000-talet. På tomma gator traskar en ung kille och snackar i telefon. En stridsvagn håller uppsikt. Kulsprutor rör sig klumpigt efter killens rörelser. Det är som en idiotisk dans. 

Så träder den vuxna Elia in på scenen igen. Han har bott utomlands men kommer till Israel för att ta hand om sin mor (Izabel Ramadan­, bedårande). I en scen tittar de på tv tillsammans. Elia lägger vänskapligt handen på sin mammas hand. Hon skakar bestämt bort den. Så håller de på, tigande. Det finns ett avstånd mellan dem, samtidigt också ett samförstånd. I en annan scen sitter han tillsammans med barndomskamrater. Också där finns tystnaden. Och det är upp till oss tittare att avgöra vad denna tystnad betyder.   

 

Polemiserar inte

Suleimans filmer tar på ett ofta smått genialiskt sätt till konventioner från en bukett av filmgenrer för att uttrycka det svåra. Oförsonligheten, bitterheten, det råa våldet. Jacques Tatis ande vilar över filmerna, men nu rör det inte sig om smågrumlig kritik av moderniteten utan en beskrivning av ett militariserat samhälle som behandlar en del av sin befolkning som icke-medborgare och terrorister. 

På ett självmedvetet sätt driver Suleiman med föreställningar om den politiska filmen. Han välter omkull tanken att en politisk film ska ta ställning, ska visa med hela handen hur det ligger till. I en av de senaste filmerna, It must be Heaven (2019), är regissören ute i världen för att sälja sin filmidé. Filmbolagen i Paris och i New York är skeptiska. Filmerna är inte palestinska nog, klagar de. 

Det utanförskap som gestaltas kan någon gång likna en tröttsam pose. Ändå lyckas Suleiman ofta med sitt grepp om absurd vardag förmedla en utsiktslöshet utan att det blir nattsvart. 

Mitt bland sorg och hopplöshet, ett sting av revolt, den brittiska kritikern Peter Bradshaw beskriver bra vilket slags upproriskhet det rör sig om: ur gevärspiporna är det blommor som skjuter fram. Det politiska i filmerna består inte i att de beväpnar. Tvärt om, de avväpnar. Det överlastat beväpnade militärsamhället är inte bara våldsamt och orättvist. Det är löjligt också. Det låter Suleimans tystnad oss förstå.  

Lämna en kommentar