Dikt är att rasa – och resa sig

av Ann-Christine Snickars

Det börjar med en brunbetsning av allt. I första dikten i Misslyckad i en uggla av Peter Mickwitz vaknar man och in väller ett brunt ljus. Det inre tillståndet ger inget rum för generöst färgseende: ”vakna till den ljust bruna dagern vakna / till det bruna ljuset som strömmar in”.

Men oron kommer också utifrån. För oss betyder brunt också Tredje rikets brutaliteter, hotet om förnyande av dem. Och brun dysterhet kan avläsas som genomskådande, ibland uppgiven, rädd. Verbformen i inledningen är svävande. Den kan vara imperativ, den kan vara konstaterande infinitiv. 

Skiljetecken anger inte heller riktningen, samlingen struntar oftast i dem. När man plötsligt konfronteras med punkt eller en kommaterad strof rätar man på ryggen. Eller när man ser ett enstaka frågetecken eller ett kolon, då jäser det plötsligt av fokusering och energi.

 

Mickwitz brukar låta dikterna se inåt och samtidigt utåt, på samhälle och samtid. Första dikten i Misslyckad i en uggla ger också den anvisningen. Huset låter en minnas den föregående boken Bo i ett hus som ligger i mörkret, där dikterna kompletterades med en essä om den aktuella politiska utvecklingen, om Kafka,­ om språket.  

Den som bebor den nya samlingens hus definierar sig som svag. I bokens andra dikt står: ”jag hade svaghet till frukost”. Jaget går in i ett stillastående. Innan texterna avslutas används diagnosordet depression. Men strax börjar det bullra och skramla och dikten berättar om ett tält som reses. Ett skräpigt nöjesfält, världen, arbetar sig upp.

Till den här cirkusen hör ordvändningar och -lekar, ibland skämtsamt mixtrande med ord och idiom. Det kan se ut som sidospår, men enradsdikterna (Mickwitz kan vara enda möjliga arvtagaren till Tomas Mikael Bäcks enradskompetens) är inte bara på skoj, ordvitsarna blir spännande när poeten håller sig från ett briljerande överläge och initiativet finns hos språket, som tar sats och hugger tillbaka. Som i rader där ord som av en tillfällighet har poetens namn inbakat (”trumPeter”), där kan det smälla till som av en fälla.

 

Samlingens titel är identisk med en av enradingarna. Utskuren är den kryptisk och förbryllande, lite plågat komisk. Man kan tänka att den står för diagnosen, tillståndet och samtidigt en tolkning – överblickande, skarpsynt. 

Förra bokens essä kom med en ingående litteraturlista, nu är min egen första läsarreferens Karin Johannissons Melankoliska rum, där melankoli beskrivs genom gråskalan, med avstamp i antikens svarta galla, med exempel från världslitteraturen. I sammanfattningen talar hon om vår tids mångfacetterade beskrivningar (och medikalisering) av depression. 

Maskeringar och ständigt växlade scener som dikten visar upp hör dit. Men dikterna hos Mickwitz hittar fram till en mer påträngande, formlös politisk nivå. En dikt anropar vår världsdel: ”europa, hör du mig / du där när du / nu hänger i ett / gummiband /… / låter dem / göra allt / vadsom / med dig / hallå”.

Man hittar ett satirkoncentrat i botten. Och man kan läsa dikterna som ett rasande, i samtliga bemärkelser. Dikterna tar sig ända fram till platsen där orden drar sig undan, sidan 119 (som saknar paginering, men ändå är inräknad) stannar för en bild, som man först tar för en cirkusapa. Vid närmare granskning ser man att det är något värre, en demon. Eller varför inte en spegling av läsaren.

 

Det skrivna är, samtidigt som det talar om depression, ett försök till övervinnande av den, ett sätt att resa sig. Samlingen är inte heller uppdelad i undervisande avdelningar utan låter dikterna arbeta sig fram och påverka varandra, sidbyte är mer övergång än avbrott. Det ger läsaren chans att ta rodret (eller driva fritt med dikten), så att varje läsning avviker från den tidigare, tyngdpunkterna lägger sig olika. 

 

Peter Mickwitz:
Misslyckad i en uggla.
Förlaget, 2023.

Lämna en kommentar