Har Ryssland en ideologi?

av David Hallbeck

I Ny Tid 10/23 skrev sociologen och filologen David Hallbeck om hur en statsideologi håller på att återinföras i Ryssland. Här går Hallbeck vidare med att utforska frågan om vilka aktörer som sprider en sådan ideologi och vilka element den innehåller.

 

Ideologi är mycket mer en form än ett innehåll. Det som karaktäriserar ideologi befinner sig så långt man kan föreställa sig från ett analytiskt förhållningssätt till ett komplext, skriftligt fixerat system. 

En väsentlig fråga är om samhällen som Ryssland, med en historiskt sett kollektiv, patriarkal familjestruktur, trots snabb utveckling i övrigt längre än andra bevarat känsligheten för ideologiska slagord och en kult av det skriftliga. Dagens Ryssland är ett samhälle med mycket hög läskunnighet där litteraturen och poesin spelar en väsentlig roll, förmodligen ett samhälle där skriften spelar en större roll än i de flesta samtida västeuropeiska samhällen. Men den spelar en inte bara mer betydande roll än i Västeuropa, den spelar en helt annan roll. Skriften är mycket mer ett uttryck för en besatthet av språk, retorik, poesi och därigenom även ett uttryck för ideologi i högre grad än för analys.

 

Ett tänkande som skapar sammanhållning 

Även det ryska 1990-talet, med sin tunga ideologiska retorik, då ännu utanför maktens centrum, ger vid handen att skriften är förbunden med ideologi. Detta kunde man skönja genom personligheter som kommunistledaren Viktor Anpilov och Vladimir Zjirinovskij, som senare under sin karriär förmodligen kom att till viss del kompensera Putins bristande fallenhet för denna typ av retorik. 

Som författaren och revolutionären Eduard Limonov skrev:

De hederliga människorna, de gamla, ”patrioterna”, naiva var de, de för vilka Äran, Fäderneslandet, Staten, Ryssland var heliga ord, alla dessa är nu, 1992, i Moskva, undermänniskor.

Dessa människor, som kände sig besvikna och lurade under perioden efter Sovjetunionens fall var ofta högt bildade och belästa, men de var vana att tänka i  ideologiska slagord och i närmast essentialistiska begrepp, vilket är karaktäristiskt för kultursfärer där allmän läskunnighet är ett förhållandevis nytt fenomen och ordets och språkets kult lever kvar. 

Man kan också fråga sig om det inte finns en större allmän efterfrågan på ett gemensamt tänkesätt i samhällen med kollektiva historiska familjestrukturer. Där kollektivet är viktigt är det sannolikt också viktigt att det finns ett gemensamt tänkande, som dels skapar sammanhållning, dels ger politiska eller andra enheter ett mer transcendent existensberättigande. 

I dagens Ryssland håller detta slagordsmässiga, kollektiva tänkande förmodligen på att hitta sin väg tillbaka till den politiska makten.

Efterfrågan på traditionell ideologi

I dagens Ryssland håller detta slagordsmässiga, kollektiva tänkande förmodligen på att hitta sin väg tillbaka till den politiska makten. Det har bevarats i de djupare strukturerna i det ryska samhället, även om det politiskt marginaliserades under 1990-talet. 

I sin  sociologiska uppsats (se Ny Tid 10/2023) skisserade politikern Sergej -Kirijenko och två medförfattare utifrån intervjuer med högskolestudenter för lite mer än ett år sedan fem principer som skulle förkroppsliga styrande ideal i det ryska samhället. I min förra text beskrev jag dem som ”en underlig blandning av föreställningar från det tidiga artonhundratalet och moderna management- och självutvecklingsidéer, i grunden pre- och postideologiska föreställningar”.

Texten tillfredsställer dock, i sin präktighet och brist på förståelse för ideologiers struktur, knappast någon som helst efterfrågan på ideologi. Om det tänkande Kirijenko et al. ger uttryck för i artikeln är representativt för ryska eliter innebär det att det inte kommer att kunna spela någon större roll för befolkningens föreställningsvärld. 

Om man betraktar det ryska samhället i allmänhet, och detta kan förmodligen också tillämpas på studenter, ser man ganska lätt en efterfrågan på och en olycksbådande närvaro av traditionellt ideologiskt tänkande av det mer eskatologiska och antagonistiska slaget. Detta blir tydligt om man beaktar vilken betydelse radikala personligheter som författaren Zakhar Prilepin och separatistledaren och i någon mån även poeten Igor Girkin har i den ryska offentligheten, vilken innebörd uttryck som andlig (dukhovni) och bedrift (podvig) har i Putins tal. Ett samhälle mottagligt för ideologi är ett samhälle där sådana formler är ständigt närvarande och uppfattas som normala och där folk ofta själva är benägna att använda dem. Det betyder inte att folk ”tror” på dem, de är en normal livsform där dylika föreställningar i en speciell språklig form kan spela en roll.

De är normala på samma sätt som de ständiga Pusjkin-citaten i stora delar av det samtida ryska samhället är normala. Som Masha Gessen säger, kanske något tillspetsat: ”Sovjetmedborgarna levde inom sin ideologi – den var deras hem och det kändes normalt”.

Det är värt att nämna vad Clifford Geertz säger om ideologiska slagord – många uppfattar dem som metaforer. De tolkas sällan bokstavligt. De uppfattas, kan man tillägga, i vissa samhällen som viktiga och som något som ger ett slags riktning åt tillvaron. 

Om någon inom de ryska eliterna förstår detta är det säkert den nu marginaliserade affärsmannen och politikern Vladislav Surkov. Hans texter visar i sin associativa, suggestiva cynism en djup förståelse för förväntningarna i dagens Ryssland och med en allt genomträngande ironi ger de akt på det ktoniska, djupt irrationella, men samtidigt strukturella i de politiska processerna.

 

Civilisationens DNA

Om dessa försök att skapa en ideologi är representativa för presidentadministrationens kapacitet kan det bli så att antingen kommer aktörer som förstår ideologi att integreras i presidentadministrationens arbete, eller så kommer ideologi att produceras någon annanstans. Kirijenkos försök verkar mest ha varit en lite tafatt upptakt; den slutgiltiga ideologin kommer sannolikt att se annorlunda ut. 

En betydande roll när det gäller att utarbeta en rysk ideologi kommer säkert sällskapet Znanie (”kunskap”), med sin folkbildande tendens, att spela. Det fanns en sovjetisk juridisk person med samma namn och likartad tendens som efter perestrojkan förlorade sin betydelse och upplöstes 2016. Sedan 2015 har dock president Putin intresserat sig för ett återupplivande, och 2016 tillkom det nya sällskapet Znanie med en för tiden generöst tilltagen budget. I ledningen finns en relativt ung startup-entreprenör, Maksim Dreval.  Sällskapets betydelse ökar sannolikt också genom en lag som antogs 2021 som begränsar möjligheterna att bedriva folkbildande verksamhet utanför statens ramar.

På sällskapets hemsida kan man hitta filmer som är avsedda att användas i universitetskursen ”Den ryska statens grundvalar” som jag nämnde i min förra artikel (se Ny Tid 10/2023). Filmerna ingår i en serie med titeln ”Rysslands DNA”, en övergripande beteckning för material – filmer, konferenser och artiklar – avsedda att användas i eller att ligga till grund för kursen ifråga. 

Termen ”DNA” tyder på ett i varje fall i kulturell mening essentialistiskt perspektiv. Den programmatiska filmen Ryssland – stat och civilisation bekräftar i viss mån detta. Den hävdar att Ryssland är både en suverän stat och en tusenårig civilisation. De olika ryska statsbildningarna (Moskvariket, Ryska riket, Sovjetunionen samt dagens ryska stat) anses vara olika uttryck för denna civilisation. Det betonas också att beteckningen ”rysk” inte i första hand är etnisk, men att den innefattar var och en som bor i Ryssland.

Även om filmen inte förfäktar att förhållandet mellan olika civilisationer nödvändigtvis är antagonistiskt hävdar den att civilisationerna – den europeiska, den ryska och den muslimska – har i grunden olika värderingar och politiska strukturer, i Rysslands fall det centralt styrda mångkulturella imperiet. 

Det ryska språket betonas som något som är mycket mer än ett kommunikationsmedel; det är framförallt bärare av den ryska litteraturen och traditionen och det betonas att den konstnärliga användningen av språket – det litterära och det rapsodiska – alltid har varit viktig i Ryssland.

 

Utkast till statlig ideologi

Det civilisatoriska synsättet motiveras med hänvisningar till kulturfilosoferna Nikolaj Danilevskij, Oswald Spengler, Lev Gumilev och i viss mån Arnold Toynbee som citeras för att uttrycka en för dagens Ryssland karakteristisk uppfattning, nämligen att det alltid har varit den västliga kristenheten som tagit en aggressiv ståndpunkt i förhållande till östkyrkan. 

Gumilevs begrepp passionaritet nämns och ses som grunden till att ryssar är beredda att offra sin individuella välgång för ett högre mål – som att befria Europa från Napoleon, vilket européerna dock här påstås ha svårt att förstå. Mot slutet framställs Ryssland som ett alternativ för dem som inte är nöjda med den nuvarande, av väst behärskade världsordningen.

Filmen är närmast en katalog över samtida ryska formler och stereotyper. I Europa sägs rättsordningen endast tjäna individuella ambitioner, medan den i Ryssland här anses underordnas moraliska principer. Intressant är också att förmågan att kunna fatta snabba, intuitiva beslut utan långsiktig analys ses som en väsentlig del av den ryska nationalkaraktären, något som styrks med ett citat av historikern Vasilij Kljutjevskij. Detta är förmodligen något som nog motsvarar många moderna ryssars idealiserande självbild.

Filmen citerar flera gånger Putins ukas (förordning) från den 31 mars 2023 om grunderna för den ryska utrikespolitiken. Denna är ganska utförlig, behandlar inte bara utrikespolitik i konventionell mening, och kan ses som ett utkast till en statlig ideologi.

Dokumentet betonar Rysslands tusenåriga historia, men också dess djupa historiska band till det traditionella Europa, och att den ryska staten av idag bär upp av Sovjetunionen ärvda rättigheter och skyldigheter. Detta sovjetiska arv är ett tema som återkommer i den nya grundlagen som antogs år 2020, vilken dock inte i sig ger skäl för att antaga att det idag finns en officiell ideologi i Ryssland. Ukasen nämner att vi lever i en tid av revolutionära förändringar och att den tid då västländerna genom kolonialismen kunde suga ut Afrika och Asien är förbi.

Ukasen betonar Rysslands roll som självständigt centrum för suveräna beslut i den moderna världen och hävdar att dessa förändringar, både Rysslands suveränitet och tredje världens ökande självständighet, på sina håll, det vill säga i västvärlden, väcker indignation.

Ukasen understryker också att Ryssland bevarar traditionella andliga och kulturella värden och talar särskilt om samarbete med Iran och den välvilligt inställda muslimska världen.

När det gäller Afrika talar man om att utbilda nationella beslutsfattare, vilket man ju kan se som ett sovjetiskt arv. Det talas om ett allmänt ökande nationellt medvetande i världen, som Ryssland, får man anta, bör medverka till att stärka i förhållande till västvärlden. Förenta nationernas roll bör också stärkas. Ett återkommande tema är att Ryssland bör orientera sig mot stater som ar vänligt inställda.

Som jag skrev i min förra text förbjöds en officiell statsideologi i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Ändå kan man säga att en statlig ideologi håller på att börja formuleras och att den i viss mån kan härledas till två ukaser undertecknade av president Putin. 

 

Putins biktfader

En variant som befinner sig mellan rent statliga och mer självständiga aktörer som sprider ideologi utgör arkimandriten Tichon, sannolikt Putins biktfader, en personlighet som kan utöva ett ideologiskt inflytande på Putin. För ett antal år sedan skrev han ett manus till en romantiserad dokumentärfilm om det bysantinska rikets nedgång, Den bysantinska läxan, som för inte så länge sedan har fått sällskap av en ny version. Temat är till stor del att medeltidens västmakter svek Bysans. 

Tichon är förmodligen en av dem som har möjlighet att få ett visst inflytande när det gäller utarbetandet av en ideologi som kan tilltala både ryska studenter och ryska massor. Han har också en ganska omfattande kulturell verksamhet bakom sig. Dessutom innehåller hans världsåskådning ett viktigt element: uppfattningen av historien som ett evigt nu. Trots de enorma sociala och politiska förändringarna sedan Bysans är kampen mellan väst och Bysans fortfarande aktuell. I samhällen som nyligen uppnått allmän läskunnighet – som i Ryssland – är historien alltid närvarande och, framförallt, utan vidare jämförbar med samtiden. 

Det ryska samhällets centralisering innebär dock att den officiella ideologiproduktionen huvudsakligen, direkt eller indirekt, kommer att tas om hand av personligheter som Kirijenko, som sedan mycket länge är verksamma inom de statliga strukturerna. Huruvida dessa kommer att få ett dominerande inflytande över samhällets ideologiproduktion som helhet kommer ändå att bero på hur väl de förstår det ryska samhällets förväntningar och strukturer.

 

Foto: Alamy

Lämna en kommentar