Ingenting alls … jo till sist!

av Bengt Berg

Tomas Mikael Bäck inbjuder till kontemplativ promenad i minimalistiskt sällskap.

 

[Prolog]

De kommer fram ibland, försändelserna, ibland inte. Som häromdagen, ett pling i mobilen och Schenker meddelar att en försändelse väntar på mig i Finne­rödja. Eftersom jag bor drygt 20 mil bort tyckte jag att adresseringen föreföll lite långsökt. Och avsändare, vem var det? Mysteriet tätnade och sedan jag ringt till Ica-­butiken i Finnerödja där en en kvinnoröst kunde meddela att paketet kom från Finland men med en siffra fel i postnumret: Torsbys 8:a var utbytt mot Finnerödjas 9:a. 

Efter samtal med Shenkers kundtjänst avsände jag ett mail till den finska avsändaren, nämligen Kirjavälitys oy. Ty Shenker hade meddelat att om en omdirigering av mitt paket skulle vara möjligt krävdes avsändarens medgivande och bestridande av kostnaden. När man då på lagret i Hyvinge inte kunde upphitta något ordernummer så var goda råd dyra. Antingen ge upp vilket vore en rimlig åtgärd, men –. 

Jo, jag ringde ännu en gång Ica Nära­ Carlssons Livsmedel i Finnerödja och fick på nytt en så hjälpvillig kvinnoröst i örat att hoppets låga ännu kunde flämta.

Det går ett par veckor när så plinget kommer i mobilen: ”Ditt paket finns nu hos Pekås Torsby …” Och slutet gott, allting gott. Här sitter jag nu i läsfåtöljen med Tomas Mikael Bäcks nya diktsamling Alls ingenting. Jo, tvärtom: Trägen vinner!

 

Varseblivandets poesi

Och nu till boken, den 24:e i ordningen för Tomas Mikael Bäck om jag räknat dem rätt. Alls ingenting är dess titel och anspråkslöst dess tilltal. Men om man kostar på sig en sväng betydligt längre österut än till Helsingfors så kan man hamna i en zenbuddhistisk tanke som säger att ingenting är ingenting, alltså är ingenting någonting. Man kan förvisso läsa Bäck utan zen-krumbukter men jag inbillar mig att det hursomhelst finns något besläktat i tanken: ”Tillflykten försöker verka osökt.” kan det heta. Eller: ”Igår tangerar dagens framtid.”

Det handlar om en varseblivandets poesi, tillvaron liksom nuddas vid och det upplevda, eller kanske snarare uppfattade, noteras helt kort och enkelt. Det var inte mer än så, men stort nog ändå. Fragment, infall, fixa idéer, minnesskärvor – från barndomens Österbotten och vuxenlivets Helsingfors, ordknappt och kortradigt. Bäck bjuder på synnerligen minimalistiska manifest hämtade ur såväl den omgivande verkligheten som de inre tankerummen. Man skulle kalla det lyriska/prosaiska förströddheter sparsamt fördelade på ett antal sidor i en behagligt lätt och vackert utformad bok. 

 

Det är åtskilligt
som kan desarmeras
via minnet.

 

Inte bara desarmeras men framför allt aktiveras och detta faktum gör Alls ingenting till någonting annat än en konventionell diktsamling. Man inviteras på en stillsam promenad i den tid som flytt och till situationer som dröjt sig kvar, för kanske just sina vassa kanters skull:

 

Det var den sommaren
jag tuggade björklöv.
Min bror trakterade
lånat dragspel.
Näset ruvade på hemligheter.

 

För upphovsmannen kan hågkomsterna nog likna fotografier i ett sommarstugealbum och när minnets pupill sträcker sig mot det flydda framkallas snabbt en bild, eller snarare dikt, eller bara en kort mening, en antydan. Bäck har i sin mångåriga poetiska praktik tillägnat sig en filosofie minimalist-titel och har fått en given plats reserverad på den finlandssvenska litteraturscenen.

Det handlar om en varseblivandets poesi, tillvaron liksom nuddas vid och det upplevda, eller kanske snarare uppfattade, noteras helt kort och enkelt. 

Att musiken spelar en viktig roll för denne diktare går inte att ta miste på, det bidrar till att ”det glättigt dekorativa / övergår i mollvariation.”  Och ”Bach och Schumann / råder bot / på griller.” Nu menar jag att någon glättighetsvarning knappast är befogad för denna behändiga bok som med sitt stillsamma allvar bjuder på ett välbehövligt lugn i den tid som sargas av fruktansvärda krig och konflikter. Kanske man rentav kan se Alls ingenting som ett slags meditations- och tankebok. Och allvaret är heller inte mer påträngande än att det också ryms en mjuk humor mellan diktraderna, som här:

 

Det är nödvändigt
att skaffa cykel,
att genast ge sig av
till Begravningsplatsen,
att känna igen
gullviva och azaleor.

 

Vardaglig närvarokänsla

Idag, en novembermåndag skissad med frostens blyerts i nyansrik gråskala går jag med askhinken i ena näven och en vedkorg i den andra, kakelugnen tur och retur. Och i huvet alla dessa korta och ännu kortare dikter som jag läser och läser om igen i Alls ingenting. Sedan blir det en leverans till återvinningsstationen, posten och biblioteket. Där, i lyrikhyllan, stöter jag på ett litet poesihäfte som kort och gott heter 54, skriven av en frände till TMB: Nelson Ball, en kanadensisk poet och bokhandlare som gick bort 2019 och som efterlämnade en mycket märklig och vacker dikt:

  

Meningen med Döden

Det
är
slutet


morgon
kaffet

 

Det finns väldigt många underkategorier till genren kortdikt varav den tre-radiga haikun väl är den mest kända – och missbrukade.

Nelson Ball, denne både produktive och alternativa poet från Paris i Ontario, lät även den vita pappersytan på diktsidan medverka till upplevelsen av de ordknappa men verkningsfulla raderna i hans verk. Det kan uppstå en oerhörd spänning i denna lyriska enkelhet när den hanteras varsamt av en erfaren poet.

Det fanns förstås föregångare till Nelson Ball redan på 1910-talet som Ezra Pound och Georges Oppen, förgrundsgestalter i den imagistiska skolan som ville att poesin skulle bryta sig ut ur rim- och rytmstängslen. Och ett par decennier senare fortsatte William Carlos Williams med dikter som också de byggde på en både stark och vardaglig närvarokänsla, ofta med en sorts avspänd objektiv distans.

 

Skriva enkelt, en svår konst

Kontrasteringen kan bli fungerande även hos TMB när perspektiven tas bort och med dem den hierarkiska värderingen:

 

Den resliga björken
svajar.
På marken: en näbbmus.

 

Eller – och detta är hela dikten:

 

Du står på en balkong
och känner dig överlycklig.

 

Bäck är trygg i sin kortform, vilken kan vara nog så utmanande om man darrar på manschetten. Att skriva enkelt, till synes enkelt, är en stor konst. Varje ord får en större betydelse ju färre de är och att då våga ta till de riktigt små orden är inte långt ifrån riskfritt.

För att förklara saken lite bättre måste jag låna tre rader av den franske mästaren Guillevic, som verkligen begrep sig på att hushålla med orden:

 

När du sjunger för din egen skull,
öppnar du för andra
rymden som de längtar efter.

 

En TMB-kontring skulle kunna bli:

 

Man ska inte inbilla sig
att ni gått någonstans.
Ni är nära.

 

 

Tomas Mikael Bäck:
Alls ingenting.
Schildts & Söderströms, 2023.

Lämna en kommentar