Las Heras – en spökby

av Robert Myhreld

I Finland respektive Sverige tar varje år ungefär 750 och 1 500 människor livet av sig. Man bedrar sig om man intalar sig själv att man med säkerhet känner till en medmänniskas innersta glädje och sorg. Livet är scenen uppå vilken vi alla uppträder i otaliga roller som mer eller mindre avslöjar huruvida det inre och yttre sinnestillståndet speglar varandra. Många är de som lämnas i chock, oförståelse och självförebråelse. Emellertid är få förmögna att läsa av de signaler som tyder på att något hemskt är förestående.

 

Prosak förlag har med Självmördarna vid världens ände: en krönika om en patagonisk stad introducerat den argentinska journalisten Leila Guerriero för den svensktalande publiken. För översättning står Linnea Rutström. Guerriero har prisats flerfaldigt för sin ofta sociologiskt inriktade journalistik.

2002 anländer hon till Las Heras som är ett av alla dessa världens ändar som återfinns lite varstans på klotet. Just Las Heras ligger i Patagonien, ett kargt landskap där en evinnerlig blåst tar sig in i både hus och folks själar. I det kringgärdande landskapet står enstaka och gråa träd utspridda och någon livskraftig grönska får man leta länge efter.

 

Guerriero är där i sin yrkesroll för att försöka förstå sig på varför tolv unga kvinnor och män tog sina liv några år strax innan millennieskiftet. Frågan är enkel att ställa, svaret knappast entydigt. 

Hon läser tidningsartiklar, möter människor vilka drabbats direkt i egenskap av att vara närstående och andra som har betraktat sakernas förlopp från sidan. Fast någon längre distans till något eller någon finns inte i den lilla orten som reste sig ur marken i början av 1900-talet. Järnvägen höll då på att byggas ut och samhället kom att bli en insamlingsplats för ull och läder. Under 1960-talet finner man så olja i regionen, invånarantalet steg och levnadsstandarden ökade. En god framtid tycktes ligga alldeles framför fötterna för ort och invånare.

Som om det på något vis vore en utomordentligt framgångsrik naturlag påbörjades 1991 privatiseringen av energibolaget YPF och antalet anställda minskade. Långsamt tynade staden bort och 1995 låg arbetslösheten på 20 procent. 1997 började självmordsvågen och alla utom en var under 25 år gamla.

 

Tidigt i boken dras linjen mellan ett mer sakligt reportage och en prosa byggd på verklighet. Det blir ofta närgånget, oförblommerat. Nödvändigt? Ja, snarare ofrånkomligt. Det som gestaltas i ord är helt enkelt vad som framkommer i Guerrieros möten med människorna, även om poängen inte hade gått förlorad av en än mer avskalad slutprodukt. 

Varför hände det? Kom det sig av en satanistsekt? Fanns det en lista med namnen på de som skulle ta livet av sig? Låg det för många ”indianer” begravda där? Gud eller andra mer okonventionella vidskepelser är alltid nära till hands.

 

Las Heras framställs som en ort utan framtid men med en fruktansvärd närhistoria. Många människor tycks både vid hennes besök men även innan vara alienerade inför själva levandet och finner få smulor av lycka. Det är hög arbetslöshet, orten ligger avsides, missbruk, psykisk ohälsa och destruktiva familjeförhållanden är vardag oaktat ålder. Folk fortsatte att bringa sig av daga även efter bokens tillkomst 2005.

Guerriero är en skicklig journalist och författare som vet vad som ska träda i förgrunden. Berättelsens bärkraft ligger i dess allmängiltighet: att den är uppskalningsbar till en sådan nivå att man inte behöver befinna sig vid världens ände för att uppleva den.

 

Leila Guerriero:
Självmördarna vid världens ände: en krönika om en patagonisk stad.
Översättning: Linnéa Rutström.
Prosak, 2023. 

Lämna en kommentar