Illusionen av framsteg

av Jorunn Slotte

Ny Tid publicerar vinnaren av årets essätävling Sputnik för unga. I sin vinnaressä Illusionen av framsteg angriper 18-åriga Sjundeåbon Jorunn Slotte med kapitalismkritisk blick och systematisk analys konflikten mellan stora ekonomiska system och politisk påverkan. 

 

 en modern demokrati som Finland känns det ofta som att de steg vi som samhälle tar framåt är få och långsamma. Förändringar förhindras eller fördröjs av byråkratiska strukturer och det är lätt att ge upp hoppet. Det tar flera år innan ett  lagförslag går igenom, efter att de mest konservativa partierna i regeringen sett till att den inte ska åstadkomma för mycket. Om förslaget ens hinner bli lag, innan vi redan har en ny regering. De drömmar om förändring som finns bland dem som hade behövt lagreformen, krossas av människor med makt. Ännu mera komplicerat blir det, när vi talar om sådant som inte direkt kan påverkas av en enda lag. Jag avser till exempel klimatförändringen, den ökande psykiska ohälsan bland unga och de katastrofala följderna av kapitalismen som ständigt flåsar oss över axeln. Ibland känns det nästan omöjligt att få sin röst hörd, speciellt om man är ung. 

 

Systemet förlamar

Jag upplever att vårt samhälle inte är demokratiskt. När det kommer till oss ungdomar har vi det visserligen mycket bättre än ungdomar i andra länder. Vi får rösträtt vid 18-års ålder och kan delta i partiverksamhet tidigare, om vi så önskar. Vi kan också uttala oss och till viss del påverka till exempel vår skolvardag genom elevkårer. Många ungdomar känner ändå att det finns massor av osynliga hinder inbakade i vår vardag som begränsar våra möjligheter att kunna påverka.

Min åsikt är att vårt kapitalistiska system orsakar en stor del av dessa hinder. Kapitalismens tentakler sträcker sig till precis allt vi gör, ser och rör. Matbutikerna vi handlar i är fyllda med produkter som tillverkats av arbetare utan ordentlig lön. Det är omöjligt att undvika reklam både då man rör sig ute och då man sitter och scrollar på sociala medier hemma. De pengar vi spenderar kommer alltid att hamna i fickan på aktieägare och verkställande direktörer istället för hos dem som egentligen förtjänat summan. 

Vi förväntas förstå och acceptera att ett kapitalistiskt samhälle är den enda möjligheten som finns, och att alla alternativ skulle leda till en total förstörelse av allt vi älskar. Desperationen finns inbyggd i systemet, och den förlamar oss och för bort oss från att kunna åstadkomma äkta förändringar. 

Vi måste kräva äkta framsteg och inte bara illusioner om förändring.

Kapitalismen beroende av underklassen

Den klimatkatastrof som vi redan nu är mitt i är det tydligaste och bästa exemplet på hur hjälplösa vi är inför stora och nödvändiga reformer. Det verkar vara helt omöjligt att faktiskt göra det som krävs för att rädda mänsklighetens framtid. Under hela min ungdomstid har jag hört löften om att vi snart nog ska kunna lösa problemet med klimatförändringen. Vi har känt till och vetat att klimatförändringen är ett hot i över 20 år. Vi vet vad hotet är, varifrån det kommer och hur vi ska kunna bli av med det, men ändå står varje person med någon makt med händerna i vädret och talar om hur det inte finns något som de kan göra. 

Vi människor kan bara leva tillsammans om alla vet vad som förväntas och krävs av dem och samma spelregler måste gälla alla. Skulden för klimatförändringen kan inte läggas endast på konsumenten i en global värld, där företag står för de största utsläppen. Makthavarna måste kunna kräva att företagen tar ansvar för den skada de orsakar.  

Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle verkar det här ändå vara omöjligt. Kapitalism är ett globalt ekonomiskt system som är beroende av att det finns en underklass vars arbete kan utnyttjas utan rättvis lön. Dessa arbetare är precis lika mänskliga som du och jag, men lever i en desperation som tvingar dem att jobba under slavaktiga förhållanden. Denna underklass behöver vi i Finland aldrig ens tänka på. Vi köper de kläder som de sytt, det kaffe de odlat, det guld och de metaller som de grävt upp ur jorden. Dessa arbetare, som vi är helt och hållet beroende av, garanterar oss ett gott liv här i Europa. De kommer aldrig att få se ens en glimt av det överflöd som jag och du tar för givet. Dessa människor har inga fackföreningar, inga riksdagshus att demonstrera framför, inga möjligheter att få sina önskemål att nå våra öron. 

 

Individuella val räcker inte

Under  de senaste åren har vi människor börjat inse åtminstone en del av orättvisan i vår globala samhällsstruktur. Det talas om hållbar utveckling, global rättvisa och mänskliga rättigheter till och med på TikTok. Man strävar efter ett sätt att leva på som inte utnyttjar resurser i lika stor utsträckning. Det här gäller till exempel den effekt snabbmode och överkonsumtion har på vår planet. På sociala medier kan vi se hur till och med hållbar utveckling kan vara en trend, när människor skryter med loppmarknadsfynd och delar med sig av tips för hur man kan minska sin plastförbrukning. Allt det här är exempel på goda förändringar vi kan göra som individer. Det är självklart något positivt, när folk är mera medvetna om den negativa effekt de har på klimatet, men alla dessa lösningar berör sällan det egentliga problemet. 

Om vi på riktigt vill kämpa för att göra vår värld så rättvis och hållbar som möjligt, måste vi först ta itu med det som orsakat problemen. Det räcker inte att vi kommer med tillfälliga lösningar som fortsätter uppmuntra till överkonsumtion. Även om vi förbjuder plastsugrör och bensinbilar är det här bara en bråkdel av helhetsproblematiken. Så länge vi låter globala företag fortsätta i samma takt kommer vi aldrig att uppnå rättvisa. Om vi vill få en ljusare framtid, krävs det att vi först erkänner problemet. Så länge Chevron, Exxon och Shell får fortsätta att släppa ut enorma mängder växthusgaser, kommer de att förstöra vår framtid, utan att vi kan påverka deras ageranden. Så länge globala investeringsbolag som BlackRock, Vanguard och Fidelity får behålla sina monopol på vår vardag, kommer vi aldrig att vara fria att själva bestämma över var våra pengar hamnar. Så länge förändringen är decentraliserad och oorganiserad kommer den aldrig att få någon riktig betydelse. Så länge det inte finns ett reellt internationellt samarbete kommer ansvaret för att rädda vår planet endast att falla på några enstaka axlar. Det här är förödande för den globala utvecklingen och vi kommer aldrig att få systemet att förändras så länge vi agerar inom dess gränser.

 

Unga måste agera

Jag tror ändå inte på en revolution. De idéer om kollektivt ägande som Karl Marx och Friedrich Engels presenterade i sitt kommunistiska manifest kunde dock vara en del av en lösning, enligt mig. En större ekonomisk jämlikhet skulle möjliggöra ett mera hållbart sätt att leva. När den ekonomiska makten ligger i händerna på ett fåtal som endast strävar efter att öka sin egen vinst, så är den enskilda människans möjlighet att påverka otroligt liten. En förändring måste ske kollektivt. Det här kräver att det finns tillräckligt kunskap kring frågor som är komplexa och svårlösta – också bland ungdomar. 

Jag tror att många finländska ungdomar idag ändå upplever att de inte har tillräckligt kunskap eller väldefinierade åsikter för att kunna delta i en politisk verksamhet. Endast de som redan har en röst att använda blir hörda. Det här betyder att vi ungdomar lätt blir åsidosatta. Vi kan då antingen fortsätta sitta stilla och låta saker fortsätta ske som de alltid gjort, eller börja använda våra röster och tvinga makthavarna att lyssna. Vi måste kräva äkta framsteg och inte bara illusioner om förändring. Vi unga måste våga ta plats.

Lämna en kommentar