Krymplingar och rusare lever i olika världar

av Mio Lindman

Isa Hukka ägnar sig åt det hen kallar rampaorganisering. För Hukka är politiskt engagemang en förmåga att se vad man har gemensamt.

 

Begreppet aktivism etablerar en skillnad mellan den som är aktiv och den som är passiv. Det delar upp människor. Handikappade (vammaiset) betraktas redan i nuläget som passiva, de görs passiva i samhället. Ingenting blir då bättre av att vissa träder fram som aktivister.

Det säger Isa Hukka, konstnär och filosof som bland annat faciliterat två föreställningar i Baltic Circles mångåriga projekt ”Tulevan näyttämö”. En av dem, haavoittuvaisia havaitsemia fick utmärkelsen ”Årets teatergärning”. Hukka har också publicerat prisbelönt poesi. 

För den som har tagit del av de senaste årens diskussioner om tillgänglighet och funktionshinder tillför Hukka ett fräscht perspektiv som inte stryker någon medhårs. 

2020 grundade Isa Hukka, Nadja Leham, Milla Tengström och Emmy Karhu Just Another Crip Group, ett kollektiv med ambitionen att skapa en gemenskap för dem som de kallar rammat (krymplingar). De bedriver rampapolitik, ägnar sig åt rampaomsorg och skapar ett mera tillgängligt kulturliv. 

– Namnet kommer av att vi skojade om att vi är ett av de första krymplingskollektiven i Finland, men vi ville uttrycka en förhoppning om att vi är Just Another Crip Group.

Nu senast har kollektivet kritiserat Helsingfors stads höjning av hyror som drabbar bostadsenheter för funktionshämmade. Två år i rad har Just Another Crip Group ordnat Rampa Pride. Evenemanget arrangerades eftersom det var omöjligt för några av kollektivets medlemmar att delta i Helsinki Pride, som inte var tillgängligt för dem. Dessutom ville man skapa ett alternativ till den kommersiella Pridefestivalen. Tanken med evenemanget, som är under planering också i år, är densamma som driver kollektivet: människor med olika bakgrunder ges möjlighet att komma samman. En förhoppning är att handikappade, kroniskt sjuka och neurodiversifierade (med flera) ska hitta varandra. 

 

Obekvämhet är bra

Rampa? Krympling? På finska talar gruppen om sig själva som rampa och på svenska som krymplingar. Orden har ett visst släktskap med engelskans crip som använts i politiska och teoretiska sammanhang.

Mottagandet av begreppet rampa har varit blandat. En del har varit nyfikna, andra har ifrågasatt:

– Det verkar vara en generationsfråga. Några äldre personer har varit ganska skeptiska. Somliga har själva erfarenhet av att kallas rampa. 

En betänklighet som återkommit är huruvida rampa begränsar sig till de rörelsehindrade. 

– Begreppet synliggör att vi tenderar att tänka på handikapp utifrån rörelsehindrade. Det är typiskt att man frågar: ”Är den här människan verkligen handikappad?” Utifrån en sådan reaktion är rampa ett bra ord, folk blir obekväma. 

Se solidariskt på vården

– Jag vill utveckla kollektivt orienterade begrepp om handikapp, där relationer står i centrum, där individen inte isoleras. Det är även viktigt att se att handikapp är något som är föränderligt. Hur tar det sig uttryck nu och hur är det en annan dag?  

Begreppsliga frågor om handikapp och destruktiva försök att begränsa vem som är handikappad ”på riktigt” är relevanta att granska politiskt, menar Hukka. Målet är att återföra kampen till gräsrötterna. Hen understryker kritikens, men också självkritikens, roll. 

Hukka är bekymrad över tendensen som finns i allt från extremhögern till queerfeminismen att hänge sig åt en cancelkultur som giftigt men också opportunistiskt avhumaniserar andra och anser sig själva stå stadigt på det godas sida. 

En viss brist på självkritik syns också på ett annat sätt. Den kan enligt Hukka skönjas i delar av feminismen, i queer- och transtänkandet, men också den politik som utgår från handikapp som begrepp: den medicinska modellen har ett hårt grepp om tänkandet. Också i Finland. Hen åberopar Alison Kafer som i boken Feminist, Queer, Crip skriver om en ”medical/individual model” som för det första utgår från att det finns ett problem. Som att vara trans, eller att vara handikappad. Problemet, alltså något avvikande och negativt, ska noggrant diagnostiseras och klassifieras. Modellen lokaliserar problemet till individens kropp eller huvud (som ses som åtskilda), sedan försöker man åtgärda det. Följden blir att det som omvandlats till ett problem isoleras från sina sammanhang, som exempelvis klass och ekonomisk ojämlikhet. På ett handgripligt sätt leder en sådan diagnosbaserad förståelse, säger Hukka, till att kontakten mellan människor som fått olika diagnoser klipps av.  

– Perspektivet är präglat av eugenikens tänkande! 

Hukka menar att vi gärna skulle få höja blicken från enskilda identiteter, diagnoser, sjukdomar och handikapp, och se att det finns en gemensam potential till politiskt engagemang. 

Som exempel på hur medikaliseringen drabbar människor på sätt som kan sammanfalla nämner hen en transperson som genom sitt handikapp möter hälsovårdens våld och utövande av makt. Hur skulle hen i den positionen kunna vilja söka sig till transkliniken? Diskussionen om den icke-fungerande transvården har mycket gemensamt med det som en långtidssjuk har erfarenhet av när hen tampas med hälsovårdens system. 

– Även om medikaliseringen i vissa fall har tonats ner, exempelvis genom att trans ofta inte längre ses som en sjukdom, kvarstår det individcentrerade och problemorienterade. Perspektivet som dominerar är att individen, kunden, tar emot tjänster. 

– Ett rampaperspektiv gör att vi kan förhålla oss till de här sakerna sinsemellan, som något vi delar. Det finns inget sådant som att utifrån bestämma ”vem som är krympling”.

Följden blir att det som omvandlats till ett problem isoleras från sina sammanhang, som exempelvis klass och ekonomisk ojämlikhet.

Grundsakerna i skick

Kanske någon vill fråga: det är bra med kritik av medikaliseringen, men är inte diagnoser för många redskap för att få hjälp i den vårdapparat som man är beroende av?

– Rampakritiken kan bedrivas på flera plan. Visst är samhällets resurser begränsade – men det är ett politiskt beslut som inte går i dialog med dem det berör. 

– Vården ska befatta sig med grundläggande behov. Om du inte kan delta i utbildning eller arbetslivet, om vardagslivet inte löper – då måste du få det stöd du behöver. Det är materiella omständigheter. Naturligtvis är prioritet nummer ett att rikta resurserna mot att grundbehoven är tillfredsställda. Nu finns det en mängd människor som inte får det stöd de behöver. 

Många söker sig till vården för att få en diagnos, säger Hukka och fortsätter: detta kan vara problematiskt i fall där människor inte behöver diagnosen för att ansöka om stöd från samhället, utan vill få sin självförståelse bekräftad av en läkarens diagnos i ett hälsovårdsystem som är underresurserat. Värnandet om att solidariskt dela resurserna fattas.

– Detta är en förvrängning av vad hälsovårdens roll borde vara. Läkare är experter på ”västerländsk” medicin, men inte experter på våra kroppar! 

Vikten av att politisera är även här väsentlig: att delta i en politisk kamp kräver inte att man ska ha en diagnos eller något dylikt för att kunna kalla sig ”handikappad” och solidarisera sig med en gemenskap. Hukka återkommer under intervjun till det politiska organiserandets icke-hierarkiska karaktär.

– Ordet autonomi beskriver bra vad det handlar om, att utmana att handikappade görs passiva, att de blir beroende av systemet, att de utelämnas till att vänta på den där rampen som utlovats. 

Autonomi betyder också att framhäva handlingskraft.

– Låt oss stanna upp inför det materiella. Många handikappade i Finland lever i fattigdom. Vi måste göra vad vi kan. Vid sidan av att kämpa för en bättre fördelning av resurser i samhället, kan det bli frågan om att, säg, samla ihop fyrk så att en kompis kan få sin flytt genomförd. Vi väntar oss inte att någon politisk instans legitimerar vår kamp. 

 Vi ordnar saker tillsammans. Det kan man säga istället. Eller i varje fall försöker vi ordna!

Vad är tillgänglighet?

Hur kan man skapa inkluderande organisering i verksamheten? Jag tänker exempelvis på när du faciliterade föreställningen rampamaisema – laiska, myöhässä, eikä ees paikalla.

– För det första måste man vidkännas att det alltid finns svårigheter. Att det blir krångel och att somliga kommer att känna sig besvikna – alla får inte allt. Om man tänker på tillgänglighet ur ett rampaperspektiv måste man utgå från att inget evenemang är för alla. 

Om det står någonstans att ”detta evenemang är tillgängligt”, kommer det alltid att finnas någon som kommer och säger: nej, det är inte tillgängligt för mig. Det finns inget evenemang som är tillgängligt, framhärdar Hukka. De som ordnar evenemang bör därför vara specifika när de beskriver vad det går ut på. Då kan var och en ta ställning till: är det tillgängligt för mig? Ingen organisatör ska över huvudet på andra avgöra huruvida något är tillgängligt: ”detta är tillgängligt för döva!”. Men på vilket sätt? Man ska inte förutsätta att alla döva har identiska behov. 

Efter att ha accepterat att evenemanget inte är tillgängligt för alla kan man fundera på för vem det är tillgängligt. Ju fler av dem som berörs finns med bland organisatörerna, desto bättre. rampamaisema – laiska, myöhässä, eikä ees paikalla hade tre huvudsakliga målgrupper i sitt tillgänglighetsarbete: kroniskt sjuka, synskadade samt neurodiversitet-människor. 

Ett mål när det gäller rampaorganisering är att vara ärlig med vilka resurser, ekonomiska och psykiska, som finns, och forma verksamheten efter det. Om någon verkar för belastad, lägger man märke till det, säger Isa Hukka. Hellre låta bli att ordna än att någon bär en för tung börda.

 

Inte en tilläggstanke

Isa Hukka refererar till Leah Lakshmi Piepzna-Samarasinha som i Care Work: Dreaming Disability Justice (2018) skriver att tillgänglighet inte är något man ska ta i beaktande i efterhand, det måste tillhöra utgångspunkterna. 

–I mina egna sammanhang vill jag undersöka vad det betyder. Vad innebär det då man planerar ett scenkonstverk att tillgänglighet inte bara är att bocka av saker på en lista: kom ihåg ramp, kom ihåg att nämna tillgängligheten i marknadsföring? 

Det kan handla om att diskutera med informatören, att fundera på hur man sprider information om tillgänglighet. Under produktionens gång kan det bestå i att ställa frågor som: vad innebär det att ta del av föreställningen om man inte ser eller inte hör? 

När Hukka intervjuade konstnärer för för deltagande i de konstnärliga grupperna som producerade Baltic Circle-föreställningen frågade hen om personernas tillgänglighetsbehov och hur intervjuerna kan göras så tillgängliga som möjligt.

Att Hukka lever som hen lär får jag också själv ta del av. Innan intervjun undrar hen om det finns något hen kan göra för att göra intervjun mera tillgänglig. Frågan rör förutsättningarna för ett bra samtal. Det vill säga långt från tillgänglighet som ett nischat specialarrangemang tillämpat i undantagsfall. 

Med andra ord: tillgänglighet förstår man inte genom att tänka i termer av ”specialbehov”, genom att se behov som antas skilja sig från ”det normala”. Hukka inskärper att vi alla har behov, vi är människor. Att omgivningen oupphörligen anpassas enligt människors behov sker ofta utan att vi tänker på det, och det är vaad som kan göra det osynligt. Tänk bara på att det finns bänkar i tunnelbanan, säger Hukka.

 

De som rusar fram

Isa Hukka och hens krymplingvänner insåg att det behövs en begreppslig motsats till rampa. Det räcker inte att bara tala om ‘”de som saknar handikapp”, något som skulle bekräfta bilden av normalitet. Just Another Crip Group har lekt med ordet pinkoja (från finskans pinkoa, springa) för att beskriva en person som rusar fram i tillvaron. ”Pinkoja vaan juoksee ja juoksee, ja rampa jää taakse.” ”Rusaren springer och springer, och krymplingen hamnar på efterkälken.” 

Att orden med deras valörer gör en skillnad påminde den långa diskussionen om översättningen (för denna text) av pinkoja om, där flera personer engagerades och testade begrepp som ”svettare” och ”yrväder”.

–Ingen föds som krympling, man blir det. Samma gäller för rusaren. Också den som störtar fram i livet är temporarily abled bodied or minded. 

–Att vara krympling är en relationell samhällelig position, att bli frånsprungen, att förvandlas till patient-kund; men krymplingen är också den som vägrar vara allt detta. Och därför tycker jag mig stå nära det här, som jag ser som en kulturell figur. 

Igen: detta är inte en diskussion om ”specialbehov”: det som skiljer rusaren från krympling är inte att leva med eller utan handikapp. Hukka beskriver att rusaren lever i en rusarvärld, i en pinkojaverklighet. Men skillnaden består inte något kroppsligt, som att en krympling har en rullstol. Också en person som använder rullstol kan leva i en rusares värld. 

–Man kan ha tio sjukdomar utan att fatta att det finns en delad och politisk krymplingsverklighet. 

–Vi har utvecklat rampaperspektivet för att vi behöver ett begrepp som inte är så knutet till specifika krämpor. Vi vill åt det vi har gemensamt, vilket är ett sätt att kämpa mot nyliberalismens tendens att dela in och isolera. Vi lyfter fram gemensamma politiska strävanden. Vad kan vi göra tillsammans?

När Just Another Crip Group grundades uttrycktes frustration över att politik reduceras till grupper med deras särintressen. Sådant engagemang kan ha sin tid och sin plats, men ett rampaperspektiv erbjuder ett annat sätt att se på det politiska. Politik som tangerar handikapp och sjukdom kan grundas på något annat än diagnoser och kroppsliga tillstånd, det finns rum för ett intersektionellt synsätt på tillgänglighet – att se människan som helhet.  

–”Jag är krympling” betyder inte exakt samma sak som ”jag är handikappad”. Det markerar att jag deltar i en politisk kamp.

 

Foto: Mio Lindman

Lämna en kommentar