Mångfald i ständig rörelse

av Camilla Thelestam

Läkaren på Svenska Teatern tar spjärn mot en längtan efter enkla lösningar.

 

När jag sett Läkaren av Robert Icke på Svenska Teatern drabbades jag av frågan: Varför måste det vara så komplicerat? Utgångspunkten är komplicerad, rollbesättningen krävande och mångfalden av fenomen och känslor virrig. Ingenting och ingen är som det ser ut att vara. Men Icke kanske vill påminna oss om att världen idag är sådan?

En 14-årig flicka har försökt begå abort hemma men misslyckats gruvligt och förs till sjukhuset (ett privat institut där man forskar i Alzheimer). När vi kommer in i pjäsen ligger hon på sitt yttersta. Flickans föräldrar är bortresta men de har kontaktat en katolsk präst som vill ge syndernas förlåtelse. Läkaren, som inte vet om flickan själv är katolsk, avfärdar honom, främst för att ge flickan en lugn, ångestfri död. I smyg har en av institutets anställda meddelat flickan att prästen har kommit. Flickan får panik och avlider allt annat än rofylld. Allt sker otroligt snabbt.

På Svenska Teatern är huvudpersonen, doktor Ruth, en judisk forskarläkare och en svart katolsk präst motpoler i den etiska kampen. Utgångsläget har författaren Robert Icke ärvt av Arthur Schnitzler, vars femaktare Professor Bernhardi (1912) han baserat sitt skådespel på. Icke har trimmat pjäsen och gett den en nypolerad samtidsyta.

 

Some, tv och politiska intriger

I sin tids Österrike-Ungern ville Schnitzler främst komma åt den rådande antisemitismen. I Ickes uppdaterade version får denna rasism flera huvuden än självaste Hydran och alla slags fördomar, intressegrupper och hat stiger blixtsnabbt fram för att efter ett antal varv på nätet kulminera i en hektisk tv-diskussion. Och när tv-studion på stora scenen i Saana Lavastes regi dessutom snurrar runt som en karusell känner man sig som åskådare lite illamående och har allt svårare att fokusera. Vem skall bli syndabock?

Många i publiken ställer sig också av bara farten instinktivt på ”någondera sidan”.

Pjäsen beskriver på ett mera konventionellt plan också alla slags intressekonflikter på ett sjukhus. Intrigerna frodas och alla har sin egen ko i diket.

Premissen i stycket är en fråga om hur religiös övertygelse ställs mot läkarens yrkesetik. Om man önskar sig en enkel lösning som pekar ut skyldig och oskyldig är det näst intill omöjligt.

I slutet av pjäsen träffas prästen och läkaren på nytt och prästen medger att doktor Ruth inte kunde ha handlat annorlunda. Men detta efter att Ruths privatliv har sprättats upp inför våra ögon och kollegerna och institutets finansiärer har fått hicka, vänt henne ryggen och hon har blivit uppsagd.

Vi har hittat syndabocken.

I en värld som ofta liknar en informations-accelerator befinner vi oss mycket snabbt i ett läge som ingen hade önskat sig. Känslan är alltid snabbare än tanken. Känslan är också mera underhållande än tanken och känslosvallet ger oss en hisnande känsla av att vara med.

Reaktionssnabbhet fram om allt

Också den förolyckade flickans pappa (Niklas Åkerfelt) gör en kort entré. Han får stå för den äkta sorgen. Niklas Åkerfelt spelar också prästen, men i rollen som pappan gör han synligt hur sorg, ångest och ilska vrider sig runt varandra och matar varandra. Pappans sorg övergår i fysiskt våld och han attackerar Ruth. Men vi förstår honom.

Ensemblen på Svenska Teatern lyckas överlag väl i sin uppgift att gestalta de mångskiftande, ofta egennyttiga personerna. I en genomskinlig, vit sjukhusomgivning ser vi ibland bakom den transparenta väggen en Hela havet stormar-lek äga rum. Det gäller att vara snabb i den leken. Annars faller man bort.

I den 3 timmar långa föreställningen gör Anna Hultin ett anmärkningsvärt arbete som den nästan ständigt närvarande doktor Ruth. Hennes karaktär blir en stabil kärna i den omgivande stormen. Hon ändrar, på gott och ont, inte åsikt. 

Robert Icke blir kanske lite överambitiös i att lägga lager på lager. Han har exempelvis valt att vita skådespelare delvis gestaltar svarta och kvinnor män, vilket ibland inger en känsla av osäkerhet. Vad är det vi egentligen debatterar här? 

För att återgå till min inledande fråga: Varför måste det vara så komplicerat? Pjäsens avsikt verka vara att vi på riktigt ska anstränga oss att tänka efter och förstå.

I en värld som ofta liknar en informationsaccelerator befinner vi oss mycket snabbt i ett läge som ingen hade önskat sig. Känslan är alltid snabbare än tanken. Känslan är också mera underhållande än tanken och känslosvallet ger oss en hisnande känsla av att vara med. Läkaren på Svenska Teatern utgör också en utmaning för våra långsamma hjärnor: ”Det åligger människor att känna sig själva och förstå”, som Herakleitos skrev i ett av sina fragment.

 

Foto: Cata Portin

 

Svenska Teatern: Läkaren.
Av: Robert Icke, utifrån Arthur Schnitzlers skådespel Professor Bernhardi. Översättning: Hanna Åkerfelt. Regi: Saana Lavaste. Dramaturgi: Nina-Maria Häggblom. Scenografi och kostym: Anna Sinkkonen. Ljud: Hanna Mikander. Ljus: Perti Takanen. Mask: Joonas Lampi. Regiassistent: Ikenna Anyabuike. I rollerna: Astrid Assefa, Antonia Atarah, Sonia Haga, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Nina Palmgren, Isabell Sterling, Miiko Toiviainen, josef Törner och Niklas Åkerfelt. Spelar fram till 24.4 2024.

 

1 kommentar

Fabian Silén 19 mars, 2024 - 12:36

Tack Camilla. Välskriven recension. Tror att Ickes argument att skriva ”lager på lager” och exempelvis rollbesätta utifrån kön, gender och ras, karaktärerna i pjäsen har för att citera hans samtida brittiska dramatiker kollega Zinnie Harris i pjäsen ”The Scent of a rose” (ges på KOM-teatern under titeln” Putoavat linnut”) belysa att narrativ förändras bara man byter ut huvudpersonen med en sidokaraktär eller protagonisten med antagonisten etc. Och med denna konstruerade illusion vill han neutralisera pjäsens identitetspolitiska tematik och få oss att se på det mera kallsinnigt och inte i affekt utifrån våra personliga perspektiv.

Reply

Lämna en kommentar