Den självbiografiska soloföreställningen I Address You har ett angeläget anslag, men i sin strävan att göra det personliga politiskt riskerar den att bli för allmän.
Koreografen Carl Knif är känd för att blanda nutidsdans och fysisk teater, och många av hans produktioner är adaptioner av klassiska litterära verk såsom Kafkas Förvandlingen (2016), Strindbergs Ett drömspel (2021) och senast Thomas Manns Döden i Venedig (2023). Carl Knifs senaste produktion, I Address You, spelade på Dansens hus i Helsingfors i april och maj 2024, har även den en litterär och narrativ framtoning, med manus skrivet av Carl Knif själv.
I den självbiografiskt betonade soloföreställningen berättar Knif om att växa upp under AIDS-epidemin samtidigt som man hittar sin egen sexuella identitet. Föreställningen väver även samman den personliga berättelsen med händelser ur HBTQ-historien såsom Stonewall-upproren och märkning av homosexuella i koncentrationslägren – bland annat genom arkivfotografier som projiceras på väggen.
Spegeln, pamfletten och lakanet
När vi kommer in i salen sitter Knif vid ett bord, ansiktet dolt bakom en mask. Genom högtalarna spelas skildringar av scener ur hans barndom – rädsla och ensamhet, och snart mötet med heteronormativiteten. I skolan ställs eleverna framför en spegel och uppmanas att föreställa sig sin framtid. De alternativ som presenteras – kanske en fru, hur många barn vill du ha? – sitter inte hos honom.
Sen, brevet som kommer till hemmet i Vasa. “A blue pamphlet with black text and crude diagrams on coarse paper.” Här informeras om den nya sjukdomen som nått Finland, men pamfletten skickas ut för att lugna – ni kommer inte att drabbas av detta. Det är kring den tiden som han förstår att han inte tillhör normen, och då tar han även av sig masken.
Därpå följer en lång danssekvens där Knif dansar med ett vitt fladdrande lakan. Det är första gången vi ser hans ansikte, då den nästan groteska masken tagits av, och hans ansikte utstrålar en uppriktig glädje.
Scenen uttrycker den frihet som följer av att upptäcka och utforska sin sexualitet, och den lätta och luftiga känslan som det fladdrande lakanet för med sig understryker en lekfullhet som känns förlösande. Lakanet kommer strax därefter att användas för att illustrera David Kirby, som i ett välkänt fotografi ligger för döden i AIDS. På så vis blir lakanet en representation av en bred HBTQ-erfarenhet: från befrielse och glädje till sorg, skräck och förlust.
De fysiska objekten som omnämns i texten, såsom spegeln och pamfletten, och de som finns på scenen, som lakanet, ger föreställningen en stark fysisk känsla. Texten rör sig runt objekten, den bokstavligen rör sig i cirklar – orden upprepas om och om igen, de återkommer med små förändringar, vilket ger objekten en närmast magisk laddning. Likaså återkommer rörelser, bilder och musik, och ger föreställningen en rytm som stundvis är hypnotisk och stundvis manisk och ångestfylld.
Mer text än dans
Trots att I Address You presenteras som en dansföreställning, ligger tyngdpunkten på texten och berättelsen, och dansen förblir ett bihang. Vissa av scenerna, som har varit textfokuserade, utmynnar i danssekvenser som blir som en emotionell och kroppslig reflektion över det som har sagts. Danselementen fungerar också bäst i dessa sekvenser, när de får vara i fokus. När Knif rör sig samtidigt som texten, som en direkt kommentar till den, kan dansen röra sig mot pantomim, och blir överflödig och närmast komisk på ett sätt som inte känns ändamålsenligt.
Jag hade personligen gärna sett mer av dansscenerna, föreställningen hade gott och väl kunnat förlängas med mer dans.
Som redan titeln antyder finns det ett angeläget anslag i I Address You. Genom de personliga berättelserna sammanvävda med de politiska vill Knif visa på att hans berättelse är en berättelse som många kan känna igen sig i. Känslan av att inte passa in i normen och att känna sig splittrad inför sin identitet och erfarenheter av hat och våld är upplevelser som delas av många. Föreställningens repetitiva element förstärker dels känslan av angelägenhet att nå fram med budskapet, men det känns också som att det är en personlig drift att få utlopp för känslorna genom att sätta ord på dem, cirkla runt dem tills de sitter rätt.
Personligt eller generaliserat
Föreställningens digitala programblad är hela 116 sidor långt på tre språk, och innehåller bland annat texten och kontextualisering av de fotografier som visas på scen. Det finns en tydlig målsättning att undervisa och medvetandegöra publiken om HBTQ-historia.
Jag funderar ändå på vem det är som behöver medvetandegöras om dessa element av historien. Vem det är Carl Knif egentligen adresserar? Allmänheten är kanske inte insatt i HBTQ-historia, men min gissning är att de flesta som sitter i den halvtomma salen redan känner till en stor del av de samhälleliga och politiska frågor som tas upp i föreställningen; Stonewall, fotografiet av David Kirby och hans familj, och Benettons kampanj som använder fotografiet i sin kampanj.
I ambitionen att göra det personliga politiskt riskerar föreställningen att förfalla i ett generaliserande, och trots sin angelägenhet förblir den aningen ytlig. Kunde den till exempel ha förankrats starkare i ett finländskt sammanhang, för att öka på känslan av närhet och relevans och kanske även ge en ny kontext som åtminstone inte för mig är lika bekant? Även valet att spela föreställningen på engelska, inte på svenska, är antagligen ett sätt att göra den tillgänglig för så många som möjligt, men skapar samtidigt en distans mellan text och scenartist, och i förlängningen till publiken.
Mot slutet av föreställningen lyckas Knif bryta den här muren mellan oss. Han klär av sig naken, och kommer fram ända till scenkanten, så nära publiken som möjligt. Unfortunately, I cannot trust you. Han talar till oss i publiken, men också till ett samhälle som inte är gjort för honom, som han inte kan lita på men som han samtidigt tvingas lita på. Här finns en sårbarhet och råhet som jag gärna hade sett mer av. Trots att I Address You inte alltid lyckas nå mig på djupet är ändå helhetsupplevelsen en mångbottnad och tankeväckande uppväxtskildring som ger en bred bild av queera erfarenheter.
Hilda Forss
Dansens hus: I address You.
Regi, koreografi, dans, texter: Carl Knif.
Ljusdesign, scenografi: Jukka Huitila.
Ljuddesign och musik: Janne Hast.
Kostymdesign: Karoliina Koiso-Kanttila.
Kostym- och masktillverkning: Nina Ukkonen.
Voiceover: Dudley Rees.
Fotografi: Yoshi Omori.
Teasers & trailer: Björn Knif.
Översättning av texter: Julian Garner, Essi Brunberg.
Produktion: Carl Knif Company.
Visades fram till 4.5 2024 på Dansens hus och kan streamas på Yle Arenan fram till 2.6 2024.
Foto: Yoshi Omori
