Varför har välfärdsstater ägnat sig åt en EU-politik som står för avregleringar? Det frågar sig Johan Ekman, doktorand i sociologi.
Ett tillvägagångssätt som fortsätter att skapa ett alltför stort underskott (i BNP) vill vi inte ha. Då kommer någon annan och berättar för oss hur och vilka anpassningsåtgärder som ska tas i bruk, och så kan straffavgifter tillkomma, inskärpte finansminister Riikka Purra i Kauppalehti (1.3).
Affektladdade bilder cirkulerar när ministrarna i regeringen Orpo uttalar sig om de sparåtgärder som införs. EU:s regler presenteras som externa krav som man böjer sig för. Skräckvisionen om att kommissionens uppsyningsmän skulle omyndigförklara landet har ändå utmanats på flera håll. Antti Ronkainen kritiserade i Suomen kuvalehti (18.4) medierna för att med hull och hår köpa denna bild av hur Finland, klassens bästa elev, förnedras i EU:s obsklass.
Ekonomiska skäl styrande
I citatet ovan framställs EU som en främmande makt (”någon annan”) som ställer krav på en liten nation som kämpar med interna svårigheter.
Men vilken linje har Finland de facto drivit i EU vad gäller den ekonomiska politiken?
En som har koll på den saken är Johan Ekman, doktorand i sociologi, med inriktning på jämförande politisk ekonomi, vid Åbo Akademi.
– Jag vill förklara varför Finland, Sverige och Danmark trots sin nationella politik har drivit en strikt ekonomisk linje i EU, där de har allierat sig med konservativa regeringar. Jag vill förklara det som här verkar vara en paradox.
Först lite historisk bakgrund. De nämnda staterna har nationellt – oberoende av regeringarnas sammansättning – varit relativt solidariska i sin välfärdspolitik och emellanåt bedrivit kontracyklisk politik i Keynes anda. Trots nedmonteringen som pågått de senaste decennierna, har den nordiska välfärdsstaten inte avvecklats helt och hållet.
Från slutet av 1960-talet växte en nordisk välfärdsstat med Sverige som modell fram i Finland. Efter en konfliktfylld start stabiliserades det korporativistiska löneförhandligssystemet, produktiviteten och lönerna steg. För att återställa konkurrenskraften devalverades valutan med regelbundna mellanrum. Målsättningen var att öka tillväxten och staten hade en stark roll i industripolitiken. Politikerna förstod vikten i att skapa en kompromiss mellan kapital och arbete för att få detta att fungera.
Man har i Finland betonat att den nationella finanspolitiken avspeglar en nordisk välfärdsmodell. Samtidigt underställer man staten europeiska normer vad gäller monetär politik samt regelverk som utgår från liberaliseringar.
Under 1980-talet började Finlands bank avreglera finansmarknaden samtidigt som man upprätthöll en stark valuta. Detta ledde till att importen ökade och exporten föll. Ekonomin överhettades mellan 1986 och 1990 och hushållen överskuldsattes. När oljepriserna steg och världsekonomin tog en negativ vändning kollapsade den finländska ekonomin. Recessionen förvärrades ytterligare av den åtstramningslinje som Ahos regering gick in för.
– Bakgrunden till att Finland gick med i EU och EMU var att man förankrade den ekonomiska politiken i integrationsprojektets finans- och monetärpolitiska normer. Samtidigt gick man via korporatismen in för att hålla lönekostnader nere för att säkerställa industrins konkurrenskraft. Detta, i kombination med geopolitiska förändringar, var viktigare faktorer än identitet eller en vurm för europeisk integration.
Strikt ekonomisk politik
Finland, Sverige och Danmark har omhuldat en strikt ekonomisk politik inom EU. Vad betyder det? De har motsatt sig överstatliga inkomst-överföringar och de har inte velat tillämpa interventionistisk ekonomisk politik som skulle gälla hela EU.
– Man har från nordiskt håll betonat strikt inflationskontroll (via EMU) och man vill att medlemsländerna ska ha strikt kontroll över statsskulden.
– Utgångspunkten har varit att ekonomisk tillväxt framför allt sker genom att gynna den privata sektorn och exportsektorn.
EU har infört flexibilitet på arbetsmarknaden och drivit på länder, där det ansetts behövas, att minska omfånget på sin offentliga sektor. Detta är exakt vad man i Sverige, Danmark och Finland ansett att unionens ekonomiska politik ska bestå i.
Tonvikten har legat på så kallad negativ integration: kapitalets rörlighet och avregleringar av marknaden.
Det har visserligen funnits visioner om ett ”socialt Europa”. Den franska socialdemokraten Jacques- Delors, under ett decennium (1985–1995) ordförande för EU-kommissionen, framförde en tanke om att EU-projektet har potential att förstärka det sociala medborgarskapet.
Men ”det sociala Europa” förverkligades aldrig.
Olika villkor för gemensamma beslut
Hur ska man alltså förstå fenomenet att Finland på nationell nivå företrätt en politik som åtminstone i minimal bemärkelse bevarat välfärdsstaten, medan landet på EU-nivå propsat på den stränga linjens ekonomiska politik?
– Man har i Finland betonat att den nationella finanspolitiken avspeglar en nordisk välfärdsmodell. Samtidigt underställer man staten europeiska normer vad gäller monetär politik samt regelverk som utgår från liberaliseringar.
Forskare som Fritz Scharpf har talat om joint decision trap, vilket kan vara ett begrepp som kan belysa problematiken om en minsta nämnarens logik som präglar situationer där det är lättare att blockera ett beslut än att anta det.
– När stater kommer samman i rådet är tröskeln hög att enas om gemensamma välfärdslösningar. Det finns ett incitament för medlemsstaterna att slå vakt om sin egen modell. Om de inte vill överföra makt till EU, kan de alltid lägga in ett veto mot sådana förslag. Då uppstår en fälla så att man inte lyckas enas om sociala reformer.
Ligger det i EU-institutionernas natur att det fungerar så?
– Det institutionella ramverket gör det svårt att fatta gemensamma beslut som har en välfärdspolitisk dimension. Vad avregleringar och inre marknad beträffar har man redan givit upp makten, dessa har blivit inbyggda i EU redan tidigare. Där är det så att säga ett låst läge.
Delar av ekonomin avpolitiseras
I Maastrichtfördraget från 1992 fastställdes den inre marknadens och monetära integrationens spelregler. Att dessa regler följs säkerställs av EU-domstolen.
– Den sociala dimensionen har på det stora hela hittills inte varit central, med vissa undantag som direktiv om hälsovård- och säkerhet på jobbet. Välfärdssfrågor anses tillhöra de enskilda staternas angelägenheter.
Dock har marknadsliberaliseringen inom EU och dess fördrag ändå en inverkan på de enskilda staternas välfärdsmodeller. Pressen att konkurrera på marknaden gör skattehöjningar till ett föga hållbart alternativ för att finansiera välfärdsstaten. Istället är man beroende av tillväxt, men de flesta är överens om att den sackar efter.
Ekman ser de konservativa ekonomiska normerna som ett fundamentalt problem med EU, medan andra ser det som något positivt med den europeiska integrationen: den här vägen skyddas EU från ett överdimensionerat fackligt inflytande eller att demokratin blir för lössläppt.
– Tanken är att det är riskabelt att låta medborgarna bestämma alltför mycket.
Vad dessa marknadsliberaler ser framför sig är påtryckning från folkets sida som leder till att en huvudlös mängd pengar spenderas. Detta vill man förhindra genom att avpolitisera delar av ekonomin. Med andra ord: man vill flytta den utom räckhåll för politiska beslut. Det i sin tur gör att hela integrationsprojektet börjar ifrågasättas, säger Ekman.
Kritiker har pekat på ett demokrati-underskott som EU-projektet präglas av i och med att makten byggs in i strukturen, samtidigt som reglerna påverkar enskilda länders rörelseutrymme. Wolfgang Streeck skriver i Köpt tid: den demokratiska -kapitalismens uppskjutna kris (2012) att EU är ”kulmen på den framväxande europeiska federationens mångåriga utveckling till en mekanism för att frigöra den kapitaliska ekonomin från demokratiska förvridningar av marknaden”.
Den ordoliberala järnburen
– Problemet i EU är som sagt att tillväxten under en längre tid har varit låg. När detta är fallet i en allt mer finansialiserad och riskbenägen ekonomi är det uppbyggt för kris. Då måste man fråga sig: finns det några alternativ till den här ekonomiska modellen?
Ja, är utvecklingen irreversibel, har den stelnat fast i EU:s institutioner?
– Till och med inom ramen för vad EU är nu kunde man göra saker på ett annat sätt. Förändring är möjlig, men strukturen kan liknas vid en ordo-liberal järnbur.
Vad är ordoliberalism i relation till nyliberalism?
– Grundtanken i nyliberalismen är fri marknad där den privata äganderätten är skyddad och där staten vilar på denna frihet. Ordoliberalismen ställer detta på huvudet. Huvudlinjen är att en stark stat krävs för att friheten på marknaden ska garanteras. Staten ska ha en stark auktoritet.
– Den globala ekonomin har sedan 1970-talet gått i en nyliberal riktning med privatiseringar, konkurrens, individualism, avregleringar och flexibel arbetsmarknad. I Europa, för att förverkliga detta, har man utgått från att det behövs en stark auktoritet.
Ordoliberalismen är en tysk tradition. Tyskland har ju varit EU:s starkaste stat, så denna strömning har satt stark prägel på hur EU har utvecklats.
Sedan 1980-talet, och cementerat i Maastricht-avtalet, har EU utformats enligt nyliberala principer. Den tyska ordoliberalismen har varit gällande för hur denna linje har förverkligats i praktiken.
Under eurokrisen ställde EU krav på länder vars ekonomier befann sig i kris. Villkoren för att ”rädda” staterna i södra Europa från bankrutt var att genomföra privatiseringar och brutala avregleringar.
– Detta var ordoliberalism i praktiken.
Eurokrisens vändning
Låt oss se vad detta innebar för Finlands EU-politik.
Konkurrenskraft genom korporatism var ett sätt för de nordiska staterna på 1980-talet att anpassa välfärdsstaterna till den nya globala eran av rörligt kapital. Högst på prioriteringslistan har varit att hålla exporten konkurrenskraftig genom modest löneutveckling. Exporten har genererat inkomster som har omfördelats inom ramen för lämningarna av välfärdsstatens ramverk.
Detta upprätthöll under decennier en rätt fridsam konsensus. I Finland och Sverige har den kunskapsintensiva exportsektorn varit central vilket under 1990-talets våg av nedskärningar syntes i form av fortsatta investeringar i forskning och innovation.
Eurokrisen under början av 2010-talet fick modellen att vackla. De nordiska staterna ställdes inför en ny ekonomisk situation. Finland som tidigare hade ansetts vara en lydig elev i integrationsklassen, vände nu kurs.
– Socialdemokraterna med Jutta Urpilainen i spetsen drev en konservativ linje i EU. Hon var till och med, på många punkter, mera extrem än statsminister Jyrki -Katainen.
Urpilainen pläderade för den finländska skattebetalarens rättigheter. Grekland utmålades som moraliskt suspekt.
Samtidigt, parallellt med detta, fanns det röster som ville hålla investerarna till svars för krisen i Grekland och andra länder. Inom EU var man ändå föga benägen att satsa på politik som skulle ha begränsat finanssektorns makt. Däremot skulle de slösaktiga sydeuropeerna disciplineras.
– Det finländska agerandet kan man se som ett svar på den sannfinländska nationalistiska vågen. Men också socialdemokraterna och fackförbunden körde in på nationalistiskt färgad retorik för att legitimera EU:s politik.
Spel bakom kulisserna
Ekman urskiljer ett skifte som har skett sedan eurokrisen.
Återhämtningsfonden Next Generation EU utarbetades under covid-epidemin för att undvika en ekonomisk kris. Tyskland hade bytt linje, nu var man för gemensamt ansvar och inkomstöverföringar. Hotet om splittring i euro-området (akut kris i den italienska ekonomin) samt spänningarna mellan EU och Kina (EU:s inre marknad blev ännu viktigare), var en bakgrund till detta.
– För att rädda den inre marknaden var EU berett att ta till inkomstöverföringar. Man tog ett steg mot en mer federalistisk politik.
De nordiska länderna fann sig i en besvärlig position. Tyskland, som man tidigare lutat sig mot, stod nu närmare Frankrike och se sydeuropeiska länderna.
Utåt sade finländska politiker att man var emot återhämtningsfonden, men näringslivet och facket stödde den. Redan tidigt visste dock ledande politiker att det inte går att motsätta sig den på grund av Tysklands nya linje. Motvilligheten i offentligheten (där Finland ansågs närma sig ”the frugal four”: Österrike, Nederländerna, Danmark och Sverige) var mera en förhandlingsstrategi, säger Ekman.
Var benägenheten till överstatlighet under coronakrisen ett tecken på en mera beständig utveckling? Ekman vill hålla frågan öppen, men framhåller de oroliga tiderna som omfattar en högre grad av blockbildning (Kina/USA/Europa) som kan ge upphov till en större betoning av den europeiska marknadens konkurrenskraftighet. Detta lär knappast innebära någon progressiv politik i ett Europa där högerextremismen lierar sig med liberala och konservativa partier.
Vänstern då?
Vänsterförbundet i Finland och Vänsterpartiet i Sverige har uppvisat olikartade sätt att relatera till EU-frågor. Där Vänsterförbundet varit positivt till lösningar på en EU-nivå har man i den rikssvenska vänstern varit mera skeptisk till dylika.
– Vänsterpartiet röstade, tillsammans med Sverigedemokraterna, mot Next Generation-paketet.
Hos Socialdemokraterna har linjen varit konsekvent positiv till EU-integration i dess nuvarande form, trots att retoriken i offentligheten fluktuerat.
– I Finland har man efter Urpilainen-episoden (och också innan den) velat framhäva värdet av europeisk integration. Samtidigt har man understrukit medlemsländernas ansvar att anpassa ekonomin. Inte är ju Urpilainen någon ”EU-skeptiker”, men hon verkar ha en ordoliberal syn på EU.
Det som skiljer Vänsterförbundet från Socialdemokraterna i synen på EU, menar Ekman, är att man konsekvent stött överstatliga lösningar och sett Europa som helhet, snarare än att endast betona den nationella exportsektorn. Tanken har varit att Europa är beroende av investeringar i offentlig sektor och välfärdsstat, och att det behövs europeiska lösningar (exempelvis en minimilön) på den här punkten.
– Vänsterförbundet har utmärkt sig med att i högre grad än Socialdemokraterna betona solidariska europeiska lösningar.
Flyr ansvar
Hur ska man alltså förstå den ambivalenta retoriken om EU i hur Purra och Orpo talar om risken för obsklass-status? Som vi sett har relationen mellan offentlighet och politiskt agerande varit komplex. Som vi också nämnt tillhör EU-reglerna om skuldsättning det som Finland applåderat som god EU-politik. Som det verkar tyr sig högerregeringen Orpo till en retorisk figur, de externa EU-dekreten, för att undvika att behöva legitimera de egna sparbesluten. Dessa framställs istället som rena nödvändigheten.
Med andra ord är det en ganska spretig bild som framträder när man ska beskriva Finlands inställning till europeiskt samarbete, bortom inrikespolitikens finter. Den stora frågan hänger kvar: kan EU vara något annat än ett ordoliberalt avregleringsprojekt som gynnar vissa länders konkurrenskraft?
Foto: Mio Lindman
