Anna Härmäläs nya bok påminner om att den finlandssvenska seriekonsten mår bra.
Den finlandssvenska seriekonsten har under de senaste åren blivit en framgångssaga och med verk av serietecknare såsom Ulla Donner, Edith Hammar och Anna Härmälä har den finlandssvenska seriekonsten fått ett stort genomslag också över språk- och landsgränserna. Det gäller inte minst Härmäläs nu aktuella seriealbum Singelmamman, som ges ut samtidigt på finska (Sinkkumutsi) och på engelska (Single Mothering) i England och i USA.
Författaren och serietecknaren Anna Härmäläs självbiografiskt färgade Singelmamman handlar om hur Mia, en nybliven mor som har blivit lämnad av barnets far, handskas med den nya livssituationen och inte minst med den emotionella berg-och-dalbana som vardagen som ensamstående mamma kan innebära. I serieromanen gestaltas allt från vaknätter, jobbiga butiksbesök och avsaknaden av någon att dela vardagsbördorna med till skammen över att blivit lämnad, rädslan för att inte räcka till, den mentala kraschen och vägen ut ur mörkret igen via terapi, vänner och dejting. Mycket handlar även om moderskapsnormer och internaliserade förväntningar samt om omvärldens aningslöshet och projektioner.
Singelmamman bygger på seriestrippar som Anna Härmälä först publicerade på sitt instagramkonto 2021 och som snabbt blev medialt uppmärksammade och en internationell succé. Seriestripparna – i olika pastellfärger och oftast i det traditionella rutformatet – fungerar väl som små kapitel och bildar tillsammans en välsammanhållen kronologisk berättelse. Dialogen och korta kommenterande texter för berättandet vidare, samtidigt som texterna ofta även bryter mot bildberättadet och skapar en ironisk distans eller komisk effekt. Valet av pastell kan även ses som en ironisk kommentar till idealiserade skildringar av småbarnsverkligheten.
Mot bildberättandet i pastell ställs terapibesöken som går i orange. Ett annat brott mot pastellberättandet är de återkommande uppslagen i beige och brunt, som för tankarna till medeltida kyrkors väggmålningar. I dessa uppslag skildras olika moderskapsideologier som utesluter, skuldbelägger och närmast korsfäster den ensamstående modern. Kyrkoestetiken går även igen i uppslag med ikoner exempelvis på ”Heliga singelmammor”.
Anna Härmäläs bok är ett välkommet tillskott till den starka traditionen av självbiografiska/autofiktiva serieromaner som getts ut i Finland och Sverige under de senaste åren. Intressant är också att läsa serieromanen i relation till Cecilia Torudds i dag klassiska serie Ensamma mamman som publicerades i DN 1985–1988. På vilket sätt har normerna kring (ensam)moderskap förändrats på 40 år?
Jag kan föreställa mig att Singelmamman har en stark igenkänningsfaktor för alla mödrar, inte minst för alla dem som har axlat föräldraskapet ensamma, men den har det också för oss som följt med vänners väg genom singelföräldraskapets vedermödor och glädjeämnen. Och serieromanen avslutas förtröstansfullt med ännu en kyrkotavla, en tablå där Mia, ”smärtans och lidandets helgon”, sitter omringad av sina tolv vänner och livet går vidare.
Anna Härmälä:
Singelmamman.
Förlaget, 2024.
