Essi Rossi är ny konstnärlig ledare på Teater Viirus i Helsingfors.
1. Vilken roll anser du att Viirus spelar i teaterlivet i Helsingfors?
– Viirus är med både egna och gästande föreställningar ett mångsidigt teaterhus. Själv ser jag Viirus som en scen som har ett utforskande förhållningssätt till konsten. Viirus samlar på ett fördomsfritt sätt kulturarbetare av olika slag, och bidrar ofta med ett vilt, utmanande eller passionerat perspektiv på konst.
2. Hur kan mångfalden förbättras på scenkonstfältet?
– En av de viktigaste sakerna, som vi också försöker vinnlägga oss om i det här huset, är att lyssna på fältet, att vara lyhörda för vad som händer där. Teaterhuset behöver släppa in nya konstutövare och inleda nya samarbeten. Dessutom vore det bra att bli medveten om vilka motiv och praktiker som finns inbäddade i hur vi arbetar. Och fråga sig: hur kan vi jobba annorlunda? Vi har ju runt omkring oss scenkonstutövare som kommer från olika bakgrunder, men teaterhusen tenderar att vara lite inåtvända. Därför är det viktigt att öppna upp processerna och inte glömma bort frågan om mångfald.
3. Din föregångare Jussi Sorjanen har talat om faran att teatern blir ett medelklassnöje. Vad kan man enligt dig göra åt den saken?
– Oj, stor och komplex fråga. Mycket handlar om hur tillgänglighetsarbete görs på teatrarna. I de här tuffa tiderna när folk har det uselt ställt ekonomiskt har också Viirus lanserat betala-vad-du-vill-biljetter och vi har olika kampanjer där biljetter säljs till nedsatta priser. Sedan tror jag också teatrarna verkligen måste kunna stå upp för konstens betydelse. Om det vi gör inte talar till folk, varför skulle då någon vilja betala för det? Samtidigt: om teatrarna i hög grad är beroende av intäkter från biljettförsäljning kan det vara lockande att inte ta risker och inte försöka vända sig till nya grupper. Vi borde tänka på hur teatern kan bli tillgänglig för människor som inte brukar besöka den. Visserligen får en del skolelever möjighet att gå på teater, men många har inte haft den möjligheten, och då har det kanske varit svårt att upprätta en egen relation till scenkonsten.
Foto: Laura Mainiemi
