Regeringen har under våren klubbat igenom en budget som ter sig nattsvart för alla som värderar Finlands välfärdssamhälle. Budgeten skär ner i Finlands offentliga service, försvagar den redan intill bristningsgränsen pressade social- och hälsovården, höjer plattskatter som drabbar låginkomsttagare oproportionerligt hårt och utarmar kulturfältet. Detta i kombination med övriga åtgärder som försämrar situationen för många redan utsatta – arbetslösa, invandrare, sjuka – samt drar mattan under fötterna på fackrörelsen, kan knappast beskrivas bättre än med det bevingade finska uttrycket ”köyhät kyykkyyn”.
Inga av regeringens åtgärder gör något konkret för att förbättra sysselsättningsläget, eftersom de inte skapar nya arbetsplatser. Tvärtom gör regeringen det svårare för arbetslösa att sysselsätta sig på grund av nya bestämmelser som gör det ekonomiskt ohållbart att ta emot snuttjobb och mindre uppdrag utan att förlora arbetslöshetsersättningen. Och på samma gång som regeringen gör det svårare att överleva som arbetslös – med den trötta motiveringen att arbetslösa är lata – klubbar den igenom en budget som kommer att leda till en allt större arbetslöshet. Vad tror regeringen till exempel att kommer att hända med alla de personer inom kulturbranschen som nu vaknar till verkligheten med en betydligt mindre kultursektor? Det är som om regeringen skulle tro att det magiskt uppstår nya arbetsplatser om man gör det omöjligt för människor att leva ett drägligt liv som arbetslös.
Kampen upprätthåller hoppet om en ljusare framtid.
Inget av detta är nytt. Frågan är naturligtvis vad vi kan göra nu. Den parlamentariska demokratin har sin gilla gång, och på sätt och vis är det bara att gilla läget. Låt vara att det knappast kan kallas demokratiskt att under valkampanjen inte knysta ett ord om var man tänkt skära och vilka drakoniska åtgärder man tänkt ta till. Men här är vi nu.
Protesterna mot regeringens åtgärder har haglat tätt, från oppositionen, från aktivister, från facken och inte minst från experter på ekonomi och arbetsliv. Facken gick till motattack med en historiskt bred strejkvåg. Varför facken satte stopp för strejkerna innan de hann ha någon avsevärd effekt är en fråga som framtida historiker antagligen får tampas med. Men det är viktigt att trots detta minnas att politiken och demokratin inte slutar nedanför riksdagens trappa. Utomparlamentariska metoder som strejker, informationsspridning, samhällsdebatt, demonstrationer, aktivism och civil olydnad är grundstenar i den demokratiska processen. Kampen för ett rättvist och drägligt samhälle som värnar om utbildning, kultur, arbetarnas rättigheter och den nordiska grundtanken om allas rätt till människovärdigt liv får inte falna trots att vi har en regering som myglar, ljuger och driver sin egen ideologiska agenda i strid mot expertutlåtanden, forskning och sunt förnuft.
Kampen upprätthåller hoppet om en ljusare framtid, kampen skapar solidaritet och stöd. Kampen för rättvisa, mot fascism och mot kapitalets tyranni förenar oss alla som ser denna regering för vad den är. Arbetare, akademiker, kulturarbetare, pensionärer, småföretagare, studerande och arbetslösa. Sjukskötare, biljettkontrollanter, lärare, svetsare, jordbrukare, kassabiträden, forskare, skådespelare, kodare, influencers, författare och byggnadsarbetare, upp på barrikaderna! Storma bastiljen!
