Lassa Nordlund beskriver självförsörjning som ett mål som kan uppnås gradvis.
Under pandemin var det vissa fenomen som hade varit helt fina som började förfalla. Allt för många tillbringade för mycket tid i bubblor på nätet och i vissa alternativa kretsar märktes en del ideologiska haverier.
Denna bieffekt av pandemin spillde, åtminstone i min bubbla, över på ett ideal vars image redan hade lidit av att dess främsta inhemska förespråkare, Pentti Linkola, brukade uttrycka sig väldigt problematiskt i offentligheten. Jag tänker på självförsörjningen. Fenomenet började länkas till ”preppande”, alltså trenden där man förbereder sig för någon sorts apokalyps genom att fylla förråden med torrvaror och – om man bor i USA – gärna vapen också.
Det kändes därför som en frisk fläkt när jag läste Touko Hujanens och Antti Salminens bok Lantun henki om självförsörjningsentusiasten Lasse Nordlund (titeln betyder ungefär ”kålrotens själ”). Jag hade tidigare hört om det Omavaraopisto (ungefär ”självförsörjningsinstitut”) som Nordlund och hans sambo Maria Dorff grundade år 2018 på deras lilla bondgård i norra Karelen. Nu fick jag möjlighet att bekanta mig med hans liv och tankar, både genom foton tagna av Touko Hujanen och de närmast aforistiska korta texterna skrivna av Antti Salminen.
Att bli självförsörjande är både en kroppslig och mental process.
Den viktigaste boken
Inspirerad av denna läsning hittade jag mig en tid senare på en filosofisk föreläsning som Nordlund höll i Åbo.
– Det är Elämän perusteista som är min viktigaste bok, påpekade Nordlund efteråt. Han pekar på boken, som till omfånget är ett rätt så anspråkslöst verk. Jag köper den, läser den i en sittning och får en liknande känsla som av att läsa biografin, det är som att komma hem till de tankar kring självförsörjning som jag brukade uppskatta så mycket, men på ett mer teoretiskt och komprimerat vis.
Ifall du förtjänar ditt levebröd genom lönearbete cirkulerar du dina ansträngningar via ett massivt system som överkonsumerar resurser på ett sätt som vi redan länge har vetat att biosfären inte klarar av. Så motiverar Nordlund tanken om självförsörjning. Samma system är dessutom inblandat i en hel del militärt våld, vilket för den pacifistiska anarkisten Nordlund var ett viktigt skäl att genast från ungdomen försöka distansera sig från det.
I Elämän perusteista (titeln betyder ungefär ”Om livets grundstenar”) skriver Nordlund att en ekonomi där den billigaste produkten (i pengar mätt) vinner på marknaden, kommer de varor som har tillverkats genom tillförsel av extremt billig energi – och naturresurser som utifrån dessa förutsättningar utvinns billigt – att konkurrera ut andra, dyrare produkter. Ett varu- och arbetskretslopp som är uppbyggt kring den formen av produktion kommer därför att konkurrera ut de alternativ som är sparsamma med energi och naturresurser och därför också både materiellt enklare och i högre grad beroende av mänskligt arbete.
Vår dagliga rotfrukt och svamp
Enligt egen utsago har Norlund ända sedan ungdomen värnat om att inte bli en del av det numera dominerande industriella varu- och arbetskretsloppet. Han levde under ett decennium kring millennieskiftet på några tiotal euro per år, och fick sin utkomst eller snarare sin dagliga soppa med hjälp av envist och uppfinningsrikt arbete på sitt eget jordbruk.
För att få mat på bordet har han plockat stora mängder svamp och bär samt odlat bland annat rotfrukter och ärter. Djur berättar Nordlund att han inte kan förmå sig att dräpa för mat, ”det skadar min själ”. Arbetsmängden har han uppskattat till ungefär 4 timmar per dag, om än väldigt ojämnt spridda över året.
Nordlund bor numera med sambo och barn, och familjen är lite mindre absolut i sin självförsörjning än familjefadern var när det gick som hårdast. Han har dock allt mer aktivt börjat lära ut sina färdigheter och försöka inspirera andra att leva jordnära.
– Jag har valt att börja tala om att ‘gå mot självförsörjning’ (på finska ‘omavaraistua’), istället för att bara tala om självförsörjning rätt och slätt” säger Nordlund under föreläsningen i Åbo. För många kan det kännas som ett för stort steg att gå direkt från en modern livsstil som bygger på konsumtion till att leva självförsörjande, funderar han, och då riskerar det att bli ett ouppnåeligt mål.
Steg för steg
Om man istället ser det som en väg där man kan ta små meningsfulla steg, då kanske flera vågar pröva sig fram.
– Det är i sig värdefullt om man kan reparera sina egna kläder och minska på sin konsumtion, men begreppet självförsörjning handlar nog om att möta sina grundbehov i form av mat, värme och tak över huvudet, förtydligar Nordlund när jag frågar honom vad de minsta stegen på vägen mot självförsörjning kunde vara. Ska det vara självförsörjning så ska man alltså sätta spaden i jorden om våren.
Men tanken på att gräva upp ett trädgårdsland i en lerig jord varje vår för att ha något att äta nästa vinter kan för en stadsmänniska kännas avlägsen. Jag frågar Nordlund hur man ska lyckas ta sig loss från den moderna livsstilen om man en gång är väldigt van vid den.
– Att bli självförsörjande är både en kroppslig och mental process. Om man verkligen har tänkt igenom saker på djupet blir det lättare att sen förverkliga sådant som går emot malströmmen.
Ris och ros
Jag tror att alla kan ha glädje av att ge denna mentala process som Nordlund syftar på en chans och att se hur långt den kan föra en mot att förverkliga något som går emot dagens skadliga livsform. Och vill man få hjälp med att tänka djupt i liknande banor som Nordlund får man det bland annat av att läsa Lantun henki (och naturligtvis också Elämän perusteista, som man hittar i digitalt format på nätet).
Att Lantun henki sedan till sitt format påminner om en kaffebordsbok med stora tomma ytor mellan de korta texterna, vilket inte rimmar så väl med huvudpersonens tankar om extrem sparsamhet med resurser, kan vi kanske förlåta. Kanske den just genom detta sitt lite fashionabla utseende kan hitta hem till något hushåll där den inte annars vore att vänta.
Touko Hujanen & Antti Salminen:
Lantun henki: Lasse Nordlund ja omaisvarastuva elämä.
Osuuskunta Poesia, 2023.
