Författaren Susanne Ringell har i boken Att avskalas ett liv skrivit om att mista sin livskamrat sedan 40 år och vad detta innebär. Det har blivit en innerlig och nära bok om mannen, teaterregissören och författaren Anders Larsson. Det har blivit en lika nära bok om ett förhållande. Men framför allt en bok om dagar i sorg och förlust gestaltade på ett naket sätt. Det finns ingen tid för några omskrivningar i mötet med sorgen och ångesten, i mötet med livet utan maken. Ringell väjer heller inte för motsättningar och svagheter i återblickarna på förhållandet.
Minnena är smärtsamma och fulla av saknad, och det går att precist följa och förstå varför minnena är så smärtsamma. Författaren skriver om en ångest som blir allt svårare att hantera och som tar över allt. Den hindrar henne från att sörja. Ringell beskriver insiktsfullt, poetiskt, och ofta med humor, hur en mycket allvarlig depression växer fram. Mitt i tomrummet efter maken, och också efter fadern som avlider strax efter maken, finns också glimtar av hopp. Ångesten lindras till exempel när Ringell får en beställning från en kör om att skriva sångtexter om skogen. Under skogsvistelser och under själva skrivandet håller sig faktiskt ångesten borta.
Men nu är mannen borta och tomheten finns kvar. ”Vår outtalade deal var att du tog hand om allt och jag tog hand om dig” skriver Ringell. Och nu är den som tog hand om allt borta. Förlusten av maken blir successivt allt svårare att stå ut med. Saknaden finns i varje vardagsdetalj. Maken var exempelvis den som alltid köpte deras tågbiljetter i automaten — nu måste Ringell göra det på egen hand. En uppgift hon utför med stor svårighet. Ringell saknar ”mig med dig” på flera sätt. Hon saknar de återkommande högläsningsstuderna. Hur de läste Nalle Puh för varandra. Hon saknar den blick på världen som de delade.
Ringell skriver att författaren Irmelin Sandman-Lilius skapade ett museum över sin döde mans livsverk och att ”det är en konstnärsänkas uppgift att rädda den älskade ur förgängelsen”. Ringell försöker ta sig an denna uppgift. Hon söker göra ett färdigt manus av makens efterlämnade texter. Ett manus som håller för att skickas till förläggare. Men hon drunknar i texterna, hon vet inte hur han tänkt sig dem. Hon vet inte hur hon skall fullfärdiga dem utan makens hjälp. Inte heller något museum mäktar hon med.
Dock är ju faktiskt Att avskalas ett liv en kärleksbok om en älskad make. Ingen panegyrik, inget monument, utan något mycket bättre. Boken handlar om en fantastisk och levande man med alla sina egenheter i behåll. I en värld där sorgligt många människor går bort endast följda av några tafatta ytliga minnesord, om ens det, är det en gåva att få läsa detta kärleksarbete.
Något Ringell i sitt författarskap alltid behärskat till mästerskap är inlyssnandet, förmågan att hitta exakt rätt ord för det hon erfar. Detta gäller inte minst det landskap som utgör hennes egen sorg och ångest. Ringells beskrivning av ångestens psykologi är den mest insiktsfulla jag läst. Vi får följa hennes tankar som frivilligt inlagd på en psykiatrisk avdelning och förloppet före, under och efter ett självmordsförsök. Hon beskriver det så mästerligt att jag som läsare in i märgen förstår. Här och i resten av boken finns en stark berättelse som återupprättar inte bara maken och Ringell själv, utan torde beröra alla som någon gång drabbats av en stor förlust.
Susanne Ringell:
Att avskalas ett liv.
Förlaget, 2024.
