Framsidan till Catariina Salos debutroman Parasit pryds av ett barn som visar långfingret för kameran. Sedan inleds boken med att berättaren förbannar aposteln Paulus och hans ”jävla brev”. För det är kristendomen, här symboliserad av en av dess patriarkala frontfigurer, som har förstört relationen mellan berättarjaget och hennes mamma och kanske även berättarjagets relation till sig själv, sin kropp och sin sexualitet. Mamman väljer nämligen tidigt den frikyrkliga gemenskapen framför dottern och accepterar aldrig dennas homosexualitet (även om hon generöst säger att hon skiljer på syndaren och synden).
Salo, född 1980 och reporter på Svenska Yle, har skrivit en bok om att vara barn och dotter och sedan själv mamma, men också en vuxen kvinna med ett sårigt kärleksliv. Som vuxen kämpar dottern med alla demoner hon ärvt. Hon dricker öl, röker cigg och jojobantar samtidigt som hon försöker hålla näsan över ytan och vara den förälder till sitt barn som hon inte själv hade.
Titelns parasit, eller snarare kroppens hölje som trasigt, läckande och därmed mottagligt för ”parasiter”, är ett ledmotiv. Det återkommer i beskrivningar av hur jaget skär sig i armarna som ung och i de drömscener som bryter upp den redan fragmentariska berättelsen:
Jag tar ett rakblad och skär ett kort, precist snitt. Den strama hinnan som nu penetreras dras iväg med chockerande hastighet. (Kursiv i originalet.)
Kanske kan parasiten också förstås som en symbol för det symbiotiska men också förgiftade i mor- och dotterrelationen.
Inom litteraturvetenskapen pratar man om att skönlitteraturen åstadkommer sin verkan som just litteratur när den lyckas främmandegöra det välbekanta och visa upp det i ett nytt ljus. Omvänt kan vissa litterära bilder stelna till klichéer hur uppslitande och oroväckande det de skildrar än må vara. Motivet med den unga, trasiga kvinnan med ett rakblad mot armen har blivit en sådan litterär kliché. Och Salo lyckas inte helt väcka liv i den trots att det finns ett metaperspektiv som på ett uppfriskande sätt skakar om det förväntade. Som när hon skriver: ”På folkhögskolan sa en kompis att jag skurit åt fel håll men jag vill inte dö, jag är inte Elisabeth on the bathroom floor.”
Vad gäller drömscenerna, där det makabra och poetiska skruvas upp, tillför de inte särskilt mycket och hade eventuellt kunnat strykas helt.
Salos prosa fungerar istället som bäst när hon skalar av och komprimerar. I ett stycke som detta till exempel fångar hon inte bara en situation, utan en hel period i livet:
”Jag plankar in, dansar sista tryckaren med Rickard. Han doftar cigaretter och sköljmedel, tungan smakar strävt.
Hemma har pappa slutat öppna räkningarna som samlas på hög. Han somnar i den gröna plyschfåtöljen efter kvällsransonen mellanöl.”
Till nästa bok kan hon förhoppningsvis renodla detta och rensa en del bland de poetiska bilderna, som här alltför ofta stelnar istället för att ”främmandegöra” och därmed visa fram välbekanta motiv i nytt ljus.
Catariina Salo:
Parasit.
Schildts & Söderströms, 2024.
