Ny Tid publicerar andraprisvinnaren i essätävlingen Sputnik. Viggo Wolff arbetar genom associationer, exempel och reflektioner sig fram mot brännande samhällsfrågor om vad demokrati är och kan vara.
”Du talar som en politiker”. Det är den allmänna konsensusen jag och min kompisgrupp kommer fram till efter att vi lyssnat på en omfattande utläggning av gruppens mest inbitna musiknörd om allt som är fel med den nyutgivna Rolling Stones-låten. Den fem ord långa meningen kan fritt översättas till ”Du talar lika oförståeligt som irriterande och vi skulle uppskatta ifall du kunde hålla käft”. Ingen av oss har hört låten. Få av oss var medvetna om att Rolling Stones hade kommit ut med en ny låt. De flesta av oss kan inte ens namnge en enda låt från bandet bortsett från ”Satisfaction”. Även jag är tacksam över att monologen upphört. Samtidigt fastnar ordvalet i bakhuvudet på mig. Du talar som en politiker. Jag inser plötsligt hur ofta jag hört just denna term användas som ett skällsord. Jag använde senast det själv igår vid middagsbordet. Varför har begreppet politiker blivit ett öknamn? Varför ser vi så oftast de människor som ägnar sitt liv åt att bygga upp ett samhälle åt oss som avlägsna och irriterande? Är det vi icke-politiker som har en förvrängd bild av politiken och dess utövare, eller står problemet att finna i det politiska systemet självt?
Dinosaurien Zyskowicz
Ur ett människoperspektiv har världen under de senaste seklerna och decennierna utvecklats exponentiellt. För 150 år sedan existerade inga motordrivna fordon, idag lanseras hypermoderna Teslamodeller med inbyggda karaokemaskiner och möjlighet att skräddarsy hur tutan låter. För 150 år sedan var ordet ”telefonsamtal” ett nonsensord, idag är det en vardaglig term för de flesta. För 150 år sedan låg världens befolkningsmängd på kring 1,5 miljoner, idag är den mer än femfaldigt större.
Samtidigt har vi människor i grund och botten inte förändrats särskilt mycket, för att inte säga överhuvudtaget under de senaste tio millennierna. Vi drivs fortfarande av samma primitiva biopsykologiska behov som våra förfäder i samlar-jägarsamhällena gjorde. Börsmäklaren som ilsket bankar på tutan i sin splitternya Bugatti för att komma fram i Manhattans hektiska morgontrafik drivs av samma behov som samlaren från 12000 f. Kr som samvetsgrant finkammar buskarna i jakt på ätliga insekter. Rent evolutionsmässigt är våra hjärnor och kroppar skapade för att jaga hjort och samla larver snarare än för att beräkna integraler och skriva politiska essäer.
I politiska sammanhang kommer faktumet att människan inte är anpassad till den värld vi skapat för oss själva fram särskilt tydligt. Hur skall det politiska systemet och politikerna kunna hänga med i en värld som utvecklas i raketfart? I Finland har Samlingspartiets Ben Zyskowicz suttit i riksdagen oavbrutet sedan 1979. Året då Zyskowicz blev invald var de hetaste samhälleliga frågorna provrörsbefruktning och kriget mellan Kina och Vietnam. Idag är det artificiell intelligens och proaktiva åtgärder inför eventuella nya pandemier. Människan är en visserligen enormt intelligent varelse som klarar av att ta in och lagra häpnadsväckande mängder kunskap. Att förvänta sig att en enskild människa under en livstid skall erhålla expertis i alla de frågor och fenomen Zyskowicz mött och fattat beslut om under sin karriär i riksdagen är dock absurt.
I Finland har Samlingspartiets Ben Zyskowicz suttit i riksdagen oavbrutet sedan 1979. Året då Zyskowicz blev invald var de hetaste samhälleliga frågorna provrörsbefruktning och kriget mellan Kina och Vietnam. Idag är det artificiell intelligens och proaktiva åtgärder inför eventuella nya pandemier.
Populismens paradox
Dagens samhälle ställer frågor till politikerna i en takt som ingen människa klarar av att svara på. Politikens ändamål är och förblir detsamma: att skapa ett samhälle som ger människorna förutsättningar att vara lyckliga. Samtidigt förändras verktygen som möjliggör detta mål ständigt, ofta i den takt att politikerna inte hinner lära sig att använda dem innan de får ett nytt framför sig. Politiken är precis som människans psyke en sköldpadda där samhället är en hare, men till skillnad från i Aisopos fabler visar denna hare inga tecken på att lägga sig ner och ta en tupplur. Den rymmer all världens väg och lämnar ohjälpligen politikerna på efterkälken.
Politikens kapplöpning med samhället tar sig uttryck i flera av de stora samhällsfrågorna som är på tapeten idag. Ett exempel på detta är populismens frammarsch på den globala politiska arenan. Populismen kan på sätt och vis betraktas som politikens förlust i kapplöpningen mot den allt mer komplicerade omvärlden. Politikerna har helt enkelt gett upp i kampen för att försöka förstå det ständigt förändrande samhället och skapar därför undermedvetet en förvrängd bild av verkligheten. Känslan av att ens handlingar är betydelsefulla är en viktig förutsättning för att en människa skall kunna vara lycklig. Populismen blir tyvärr ofta en sista utväg för politikerna att uppnå denna känsla. I och med att människan är rätt skicklig på att lura sig själv börjar populister sedermera ofta helhjärtat lita på att deras kraftigt modifierade världsbild överensstämmer med verkligheten.
Det är även befogat att fråga sig var gränsen för populism faktiskt går. Samhället är så komplicerat att det är omöjligt att förstå det, beskriva det och forma det utan att förenkla det kraftigt. Inte ens den mest kunniga politiker kan undgå detta. Vi är ofta snabba med att dela in den politiska arenan i populister och icke-populister, men var ska man dra gränsen då varje politiker i viss mån tvingas inkorporera populism i sitt arbete?
Politiken vs. människan
Politikens oförmåga att utvecklas i takt med resten av världen medför stora problem för samhället. Det demokratiska systemet befinner sig i en ständig balansgång mellan att vara så förståeligt och tillgängligt som möjligt för allmänheten och att kunna växelverka med samhället så effektivt som möjligt. På ena sidan om linan hotar total förlorad kontakt mellan politik och samhälle, på andra sidan en värld där allmänheten upplever att de saknar möjligheten att påverka sitt liv och sitt samhälle. Med andra ord en värld där demokratin har upphört att fungera.
Ett populärkulturellt exempel på ett samhälle där politiken förlorar kontakten med allmänheten är videospelet Red Dead Redemption 2. I spelet spelar man som den laglöse gunslingern Arthur Morgan. Morgan ingår i ett kriminellt gäng i det sena 1800-talets USA som upplever sig svikna av samhället och på kriminell väg strävar efter att skapa en ny samhällsordning. Trots att gruppen tar livet av otaliga poliser och medlemmar ur rivaliserande gäng framställs de ur ett positivt perspektiv, som godhjärtade men missförstådda. Spelet utspelar sig i en annan tid på en annan kontinent,men samhällsproblemet det lyfter fram är i högsta grad aktuellt idag. Ett samhälle där politikerna förlorar kontakten med sina medborgare leder till att människor som i grund och botten är goda råkar in på fel spår.
Ett exempel på hur samma effekt kan ta sig uttryck i verkligheten är vågen av gängbrottslighet i Sverige. Mängder av unga människor har skurits av från resten av samhället och känner att de enda sättet för dem att synas och höras är genom brott. Allt för lite har gjort för att demaskera politiken från dess förklädnad av byråkrati och luddighet den numera allt som oftast framträder i. Allt för lite har gjorts för att bevara en ömsesidig förståelse mellan systemet och dem som faktiskt berörs av det. Att forma ett samhälle utgående från en populistisk och förvrängd världsbild är givetvis allt annat än önskvärt och kan leda till att ödesdigra konsekvenser. Samtidigt är en viss dos förenkling oundvikligt för att politiken ska kunna styras och avgöras av befolkningen, för att demokratins grundprincip ska förverkligas. Att uppnå en balans mellan dessa två motpoler är ingen enkel uppgift.
Vi människor har onekligen ett behov av frihet och förmåga att själv kunna kontrollera våra liv, men vi klarar inte av att fatta alla beslut själva. Vi behöver någon att se upp till, någon som utgör en trygg klippa för oss att falla tillbaka på.
Att förstå sina väljare
Att människan förlorar kontakten med sina politiska ledare är inte bara skadligt samhälleligt sett, utan även ur ett individuellt perspektiv. Otaliga stora tänkare från Søren Kierkegaard till Jacques Lacan har framhävt individens behov av att ha en ledare. Vi människor har onekligen ett behov av frihet och förmåga att själv kunna kontrollera våra liv, men vi klarar inte av att fatta alla beslut själva. Vi behöver någon att se upp till, någon som utgör en trygg klippa för oss att falla tillbaka på, någon som kan fatta de beslut och utföra de handlingar vi känner att vi inte klarar av på egen hand. I samhälleliga frågor tillfaller denna roll givetvis politiker. Då människor känner att vi blir avskurna från politiken och politikerna kommer den allmänt rådande känslan av trygghet och stabilitet i samhället att minska radikalt. I och med att trygghet ofta är en central komponent i upplevd lycka kommer detta att ha en betydande inverkan på det kollektiva välmåendet.
Denna effekt kan även verka i den andra riktningen, i form av att politikerna känner sig alienerade från samhället. Då en politiker upplever att hen inte har kontakt med sina väljare och att hens arbete saknar verklig betydelse kommer hens förmåga att fatta beslut att försämras anmärkningsvärt. Politikern klarar då helt enkelt inte av att förstå hur hens initiativ och beslut uppfattas av och påverkar de människorna de faktiskt berör. Situationen kan liknas med en konstnär som målar en tavla utan att själv kunna se duken. Hen förlorar perspektiv på vilka nyanser som måste användas och vilka penseldrag som måste dras för att hen skall kunna föra fram sitt budskap. Resultatet är att målningen blir ett katastrofalt misslyckande i såväl konstnärens som allmänhetens ögon.
Jakten på den nya linan
Vart är vårt politiska system då på väg? Givetvis är det omöjligt att ge ett entydigt svar på denna fråga. Som Lev Tolstoj förkunnar i epilogen till Krig och Fred är människan och samhället alltför komplicerade och mångfacetterade för att människan skall ha minsta chans att kunna förutspå framtiden utgående från nutiden och det förflutna. Samtidigt är det enormt viktigt att spekulera om framtiden för att få eventuella insikter om det nuvarande systemet och dess brister. Vi konstaterade redan att politiken idag balanserar på en tunn lina där en icke-fungerande demokrati hotar på ena sidan och ett system där de politiska ledarna saknar all form av samhälleligt inflytande på den andra. Människan klarar inte längre av att kontrollera det samhälle hen själv har byggt. Med andra ord svajar samhället mellan ett system som påminner om en diktatur och ett annat dito som snarast liknar anarki. Ett system där allmänheten saknar inflytande och ett annat där det politiska systemet saknar inflytande.
Naturligtvis är det fråga om en process som sker gradvis och vi befinner oss långt ifrån ett scenario där det nuvarande demokratiska systemet upphör att existera totalt, men för tillfället går utvecklingen åt fel håll. Allt färre människor har förtroende för politiker samt upplever att systemet inte klarar av att göra deras röst hörd, vilket speglas i ökad brottslighet och försämrat psykiskt välmående. Politiken och allmänheten dras ständigt längre och längre ifrån varandra, och mycket lite pekar på att kurvan kommer att vända. Hur länge kan detta pågå innan bubblan spricker i någondera änden och linan brister?
Sist och slutligen kan vi konstatera att orsaken till att vi kan förolämpa våra bekantas retoriska förmåga genom att kalla dem för politiker ligger i det politiska systemets grunder samt vår kollektiva ovilja att se över dem. Systemet har givetvis flera positiva sidor, men för att förhindra mardrömsscenariot, en icke-fungerande demokrati, måste vi våga ställa systemet mot väggen. Vi måste acceptera att denna lina inte kommer att leda någon vart samt att den i sinom tid kommer att brista. Samtidigt bör vi påbörja letandet efter en ny, stadig lina. Ifall vi som samhälle kan erkänna, se över och lappa de hål som finns i det nuvarande systemet kommer termen politiker kanske någon dag att förknippas med komplimanger snarare än pikar.
Tigerns essätävling Sputnik ordnades för andra gången under hösten 2023.
Tävlingen riktar sig till unga i åldern 16–20, och utgår varje år från ett givet tema.
Detta år var temat ”politikens gränser”.
