EU-valet den 9 juni blir avgörande för hur Europa hanterar klimatkrisen. Fram till 2030 måste de globala utsläppen av växthusgaser minska med åtminstone åtta procent årligen om vi ska klara av att nå netto noll-utsläpp vid mitten av detta sekel. De europeiska utsläppen spelar en betydande roll för möjligheterna att hålla temperaturökningen under två grader Parisavtalets 1,5-gradersmål är antagligen redan kört.
Istället för effektiva åtgärder för att snabbt få ner utsläppen ser vi just nu en backlash för klimatarbetet – nationellt och internationellt. Den här backlashen syns tydligt i EU och riskerar att förstärkas om extremhögerpartierna som väntat går framåt i sommarens EU-val.
Partierna inom ECR-gruppen i Europaparlamentet – där såväl Sverigedemokraterna som numera också Sannfinländarna ingår – väntas enligt prognoserna öka från 67 till 85 mandat, medan den än mer högerextrema ID-gruppen, där partier som tyska AfD, italienska Lega och Marine Le Pens franska Nationell samling ingår, spås växa från 58 till 98 mandat. När invandringsmotståndet nu blir normaliserat inom den traditionella, breda högern, behöver ytterlighetspartierna en ny profilfråga. Klimatet har blivit den frågan.
Istället för effektiva åtgärder för att snabbt få ner utsläppen ser vi just nu en backlash för klimatarbetet – nationellt och internationellt.
Mycket tyder på att den konservativa och kristdemokratiska EPP-gruppen, som är störst i Europaparlamentet, efter årets val söker samarbete högerut, enligt svensk och finländsk modell. Risken är stor att EU:s klimatpaket Fit for 55 i så fall befinner sig i farozonen.
Charlie Weimers, Sverigedemokraternas toppnamn i EU-valet, sticker exempelvis inte under stol med att han vill riva upp klimatpaketet (se intervju i Dagens ETC 12.4.2024).
Weimers är långt ifrån ensam om denna ståndpunkt. Också i många traditionella, breda högerpartier som tyska CDU höjs röster för att tona ner EU:s klimatpolitik, för att inte tala om Samlingspartiet och de svenska Moderaterna, som i regeringsställning vridit klimatpolitiken i en riktning som lett till ökade nationella utsläpp av växthusgaser.
Det nyvalda Europarlamentet sitter i fem år, och under den tiden kommer klimatkrisen att bli allt mer akut. Klimatet är inte förhandlingsbart – naturen kompromissar inte. De åtgärder för att minska utsläppen vi inte vidtar nu kommer våra barnbarn att tvingas genomföra. Priset de får betala blir mycket högt – inte bara ekonomiskt, utan också socialt och individuellt. En total samhällskollaps är inte utesluten, kanske så tidigt som under andra halvan av detta sekel.
EU-valet kanske känns mindre viktigt för många. Det är lätt att tänka att parlamentarikerna som nu väljs har föga inflytande på EU:s politik, att de viktiga besluten tas i kommissionen och ministerrådet. Jag vill dock påstå att EU-valet inte är betydelselöst. Därför är det viktigt att så många vänstergröna väljare som möjligt faktiskt går och röstar den 9 juni, så att vi gemensamt lyckas bromsa högerkrafternas väntade försök att demontera EU:s klimatpolitik.
