Kommer mötet mellan Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och Frankrikes president Emmanuel Macron denna vecka att leda till att Frankrike skickar utbildare för en motoriserad brigad till Ukraina? Då handlar det om hundratals personer i dessa utbildningscentra och är betydelsefullt militärt sett. Det sade Jarmo Lindberg, riksdagsledamot och förre kommendören för Försvarsmakten i Yle Radio1 på torsdagsmorgonen.
Zelenskyj inleder ett besök i Frankrike på fredagen. Macron har låtit förstå att Frankrike är redo att skicka militär till Ukraina för att utbilda ukrainska soldater. Ryssland reagerade omedelbart med att säga att om så sker, så är de franska soldaterna ett legitimt mål för Rysslands attacker.
Ryssland uppfattar alltså – inte oväntat – ett dylikt beslut som ett bevis för att väst – och NATO – egentligen är inblandade i kriget på Ukrainas sida.
Flera västländers beslut att lätta på begränsningarna för användningen av vapen som skickats till Ukraina och tillåta att Ukraina använder dem i kampen mot ryska mål också utanför Ukrainas gränser har tidigare fått Ryssland att reagera lika.
NATO avvisar Rysslands påståenden bestämt. NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har understrukit att det handlar om att Ukraina agerar i självförsvar. Någon eskalering handlar det inte om, enligt honom. Det är helt enkelt inte rätt att landet ska hindras att agera medan nya attacker förbereds på andra sidan gränsen utan att Ukraina kan göra någonting åt saken.
Att Ukraina varit allt mer trängt i kriget under de senaste månaderna är ingen nyhet. Därför är det inte särskilt överraskande att väst trappar upp stödet för Ukraina, samtidigt som man inser allvaret i – och är orolig för – att den gemensamma fronten kan börja krackelera.
På sätt och vis kan man hävda att de uppluckringar av bestämmelser om vapenanvändningen eller Frankrikes intresse för att utbilda ukrainsk militär på ort och ställe inte är särskilt dramatiska.
Flera länder, inklusive Finland, har redan länge utbildat ukrainsk militär i sina respektive länder. Finland har heller inga som helst planer på att skicka finländsk militär till Ukraina. Det sade president Alexander Stubb under presskonferensen som han höll tillsammans med Stoltenberg på torsdagen i Helsingfors.
Både presskonferensen och den diskussion som Finlands Atlantförening ordnat på torsdagseftermiddagen var i hög grad en upprepning av allt som tidigare sagts: Ukraina måste vinna kriget och NATO och EU måste stödja Ukraina under en lång tid framöver. Vapenproduktionen måste utvecklas.
Den enda som talade om fred var Stubb. Han tog upp den fredskonferens som ska hållas i Schweiz senare denna månad. Men han tror att konceptet fån 1975, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa har levt ut sin tid. Han har säkert rätt i den bedömningen. Men villrådigheten och frågorna kring öppningen för fred består.
I det skärpta säkerhetsläget dyker ibland frågan upp om huruvida NATO verkligen klarar av eventuella kommande utmaningar.
Det är en fråga Stoltenberg verkar tycka väldigt illa om. Egentligen innebär det ett försvagande av NATO att frågan över huvud taget ställs. Den här gången ställdes frågan Lindberg, tidigare kommendör för Försvarsmakten. Han hänvisade till uttalanden av en norsk militär expert som tagit upp det potentiella hotet från Ryssland. Men det hjälpte inte.
NATO har i 75 år klarat av att upprätthålla en stark avskräckningseffekt genom att ständigt utveckla sin beredskap och kommer att fortsätta att göra så också under kommande årtionden, var Stoltenbergs budskap.
Men lite knepigt blir det i alla fall när man söker svar.
NATO har inga egna trupper, ingen egen armé utan NATO:s kapacitet består av de allierades gemensamma militära förmågor.
Hur ska man då tolka det om NATO-landet Frankrike skickar hundratals soldater till Ukraina som utbildare? Vilkas säkerhet antagligen måste tryggas med hjälp av specialenheter ur Frankrikes eget försvar? En förtrupp uppges redan ligga i startgroparna.
Avtal som än skrivs på mellan Frankrike och Ukraina må vara hur bilaterala som helst. Det är klart att Ryssland utnyttjar tillfället att se det som ”bevis” för att NATO har blandat sig i konflikten.
Juridiskt sett är det knappast så eftersom det inte handlar om ett gemensamt NATO-beslut. Men visst blir gränsdragningen tillräckligt diffus för att Ryssland ska kunna använda sig av den.
I synnerhet som som väst och NATO – Jens Stoltenberg senast på torsdagen – upprepar att ”Ukrainas krig är vårt krig”.
Och hur går det om de franska förlusterna i Ukraina blir stora?
Det är förståeligt att Ukraina har svårt att hålla positionerna om landet inte får slå till mot de ryska mål utanför Ukraina där attackerna mot Ukraina planeras. Men dessa mål finns inte nödvändigtvis precis bakom den ukrainsk-ryska gränsen – utan kanske nära S:t Petersburg eller ännu längre upp i norr och därmed kanske nära andra länders – Estlands eller Finlands – gränser kan man undra vad som händer ifall någon av attackerna missar målet i Ryssland och i misstag träffar mål i ett vänligt sinnat land istället?
Då föreligger det en fara för att fokus flyttas bort från kärnan i det hela – det faktum att Ryssland har inlett ett illegalt anfallskrig mot en suverän stat, Ukraina.
Ukraina får inte förlora kriget.
Men några vinnare i kriget finns det knappast.
Foto: Juhani Kandell/Presidentkansliet
