Fem dagar av filmkärlek

24

Filmfestivalen i Sodankylä är gemenskap och generositet — ett motgift mot regeringens destruktiva fördumningspolitik, skriver Mio Lindman. 

 

Filmfestivalen i Sodankylä mår toppen. Det kan jag konstatera efter att ha sprungit på filmvisningar från onsdag eftermiddag till söndag kväll andra veckan i juni. Ett indicium på hur bra folk trivs är att allt fler människor i år dyker upp redan under den första dagen, och många väljer att åka hem senare på söndagen eller till och med på måndagen. Och festivalen lämnar spår. Det ljuva bakruset, åtminstone hos den här besökaren, består i ett begär att se mer film, lära sig mer om film, vidga vyerna. 

MSFF är inte det sortens sammanhang där deltagaren sjunker in i mörkret för att glömma bort världen utanför filmdukens ljus. Konsten är mitt i livet, också här. Festivalen bygger gemenskap och år efter år slås jag av hur vänlig och smidig stämningen är. Det råder ett samförstånd om vad som är viktigt: se film, hinna springa på vessan och eventuellt slänga i sig en bit mat, en öl om man har tur. Det fina är också att det finns olika sätt att delta i festivalen. En del går på ett par filmer om dagen och har tid att göra annat, kanske ta ett dopp eller lyssna på en spelning. Andra proppar in så många filmer i schemat som det bara går. Själv tillhör jag den senare kategorin, fast jag egentligen avundas den första.

 

 

Det enda negativa jag har att säga om filmdagarna är att mängden bra program är enorm på detta lilla område, inte bara filmvisningar utan också diskussionstillfällen samt olika klubbar. Det är svårt att öronmärka de futtiga timmarna som står till buds. Att jag är en trött medelålders människa är ett faktum, men man orkar vad man orkar. “Ska du verkligen sova redan?” säger en av damerna från idrottsföreningen som dejourerar på boendet när jag tassar in och klockan är bara barnet, tolv på natten. 

Och på tal om boendet. Den här gången skänker jag en extra tanke till alla de frivilliga som håller igång ruljansen och gör detta till den årliga höjdpunkt som det har blivit. Damerna i idrottsföreningen som ordnar boende i en gymnastiksal, ungdomar som kontrollerar biljetter och håller utrymmena i skick. Med flera. 

Festivalen, som i år gick av stapeln för 39:e gången, lockade till sig 33000 besökare. För att ro i land med det behövs ett bra öga för logistik. Det har man, i allt högre grad, kan jag säga efter att jag firar tioårsjubileum på plats i Sodankylä (12 om man räknar de trista pandemi-åren framför skärmarna). När jag köar efter pressbiljetter halv nio på morgonen småpratar jag med en dam som varit på festivalen precis alla år; hon har en släkting i trakten och festivalen passar bra in i livet på det sättet. Vi snackar om intryck under festivalen för att dra bort en stund i kön. Ett av många vardagliga små möten.

 

 

 

Också på andra vis är själva Sodankylä för många av oss en outbytbar del av festivalen. Det är att återkomma och vandra runt på bekanta ställen, men också att påminnas om hur orten förändras. I den nybyggda skolan där vi övernattar är skyltningen på finska, samiska och punktskrift, vilket gör en glad.  I år blir jag varse att ett Pride-tåg under lördagen paraderar genom staden. Sodankylä Pride annonserade under veckan om olika aktiviteter för ungdomar och marschen var välbesökt, trots regn. Hoppas jag kan gå med nästa år! 

Under vistelsen tänker jag också på att jag har läst att kommunen förra året samlat ihop till ett avsevärt överskott. Bland annat gruvan står för sysselsättningen, men planerna i Viiankiaapa på utökad gruvdrift har mött hård kritik av dem som värnar om naturskyddsområdet som innehåller ovanlig träskmark med en betydande biologisk mångfald.

 

 

Gränser

Och ännu om hur konsten är mitt i livet, två exempel. Den planerade gruvan i Viiankiaapa snurrar i mina tankar när jag ser Ryûsuke Hamaguchis (Drive My Car) nya film Evil Does Not Exist som också, i varje fall på ytan, utforskar en konflikt mellan att utvinna ekonomiska värden ur naturen och att skapa ett hållbart samfund för både människor och djur. 

Men nu är detta ingen aktivistisk film. Vi befinner oss först bland trädtopparna, i skogen, en man (Hitoshi Omika) och ett barn strövar fram och iakttar träden, pappan ser till att dottern aktar sig för kvistar och annat som kan vara farligt. Sedan äger ett möte rum i kommunhuset, ett företag försöker få bybor att godkänna att en lyxig camping upprättas på denna lilla ort utanför Tokyo. Filmen har många bottnar och dansar mödolöst mellan olika lägen. I centrum står ändå frågan om människans relation till naturen och, faktiskt, själva begreppet “natur”, som i den onda eller den goda naturen. Märkvärdigt är hur Hamaguchi skapar en öppen, filosofisk film som samtidigt är handgriplig och uppmärksam. Se den här ni som kan under Kärlek och anarki! 

Evil Does Not Exist fick mig att associera till Agnieszka Hollands Villebråd från 2017. En oregerlig och nyfiken energi finns i båda filmerna. Och sedan var det faktiskt dags för mig att ta del av Hollands nyaste, Zielona granica, Green Border, som redan haft Finlandspremiär men som jag missat. Under festivaldagarna följer jag mediernas diskussioner om den så kallade avvisningslagen, som på ett grundlagsvidrigt sätt kan göra det möjligt att neka människor att söka asyl i Finland. 

Holland skildrar i fiktionens form det fruktansvärda öde migranter fick uppleva då de, ditraggade av den belarusiska regimen, slängdes fram och tillbaka över den polska gränsen. Filmen består av olika perspektiv: flyktingar, gränsbevakare och aktivister som vill hjälpa flyktingarna. 

När jag ser filmen är jag oförmögen att bedöma dess konstnärliga kvaliteter. Här visas situationen som nu förträngs av den finländska politiken: de polska gränsbevakarna fick i uppgift att kasta över migranter till den andra sidan, flyktingarnas situation i detta skruvstäd var brutal. Holland slungar ut frågan om vem som betraktas som en riktig flykting, och vem som behandlas precis som Belarus (och i vårt fall: Putin) vill: instrument för gruvlig maktpolitik. 

Där Holland och Hamaguchi ställer allvarliga frågor om mänsklig ondska ser jag även under festivalen ett bottennapp, där moraliska frågor snarare översätts till det som numera (ofta helt oreflekterat) kallas “mörker”. I Kalak försöker sig Isabella Eklöf (som bland annat skrivit manus till fina Gräns) på att göra en film där kolonialismen förkroppsligas av en den traumatiserade mannen som fuckar upp sitt och andras liv. Berättelsen om dansken Jan (Emil Johnsen), sjukskötaren som bor med fru och barn i Nuuk, blir ett riktigt magplask, där filmen snarare än att nedmontera en kolonialistisk blick utan att förstå bättre reproducerar just en sådan. Grönland tycks regissören egentligen skita i (trots att Kim Leine varit med och skrivit manus). Huvudsaken är att framkalla “mörker”. 

 

Passion

Gästerna på plats i Sodankylä är en skara renommerade regissörer och kritiker. MSFF har som vanligt inga problem att locka stora namn. Kändast i gänget är kanske Alfonso Cuarón men också fransmannen Leos Carax av vilken jag tidigare sett den underbara Holy motors och den i min mening mindre underbara Annette, båda två dock fantasifulla och färgstarka sätt att blanda om i filmhistorien. 

Det lekfulla greppet är Carax signum. Det ser man redan i en tidig film som Boy Meets Girl (1984), med Denis Levant i rollen som en ung och alienerad man som driver omkring i natten och upplever märkvärdiga möten och platser, han träffar trånande och olyckliga ungdomar, världsvana societetsdamer och flipperspelande män. Det är frågan om ett lustfyllt stilprov som jag blir på gott humör av; trots att jag sett tusen liknande filmer fungerar både hantverk och stämning. 

I De älskande på Pont-Neuf (1991) återkommer Levant, nu tillsammans med Juliette Binoche, som luffar- och konstnärssjälar. Tillsammans bär de upp en ultraromantisk saga, patetisk, misärromantiserande och ibland rörande, om vad det är att hitta mening i livet när man bestämt sig för att en sådan inte kan finnas. 

 

 

 

Carax filmer känns alla som hyllningar till själva mediet. Mer i den stilen får jag uppleva i en essäfilm om att viga sitt liv åt filmkonsten. Kleber Mendonça Filhos Pictures of Ghosts är film som ljus, plats, och hantverk och alla de som är delaktiga på något vis. Skådeplatsen är Filhos hemstad Recife (Brasilien), kameran trevar sig ut från det egna barndomshemmet till kvarteret runtomkring och ner på stan bland de gamla biografernas spöken. Ljudvärlden är som alltid när Filho är i farten ljuvlig. 

Vad jag är glad över att MSFF inte bara satsar på “stora” och redan kända filmer. Just Filhos verk har visats under festivalen flera gånger och när jag ser Pictures of Ghosts ser jag att hans beundrare sitter på plats. Med andra ord: det finns gott om plats för de små och udda filmerna, och därför gäller det att fördomslöst välja och vraka i programmet.

Ehsan Khoshbakhts Celluloid Underground är en sorgsen dokumentär om den iranska filmtraditionen och det massiva motstånd den mött sedan revolutionen 1979. Khoshbakht berättar om sin kärlek till filmen och den glödande samlarverksamhet han och hans vänner ägnar sig åt, ofta genom att utsätta sig för regimens repressalier. Jag associerar igen till här och nu. Nej, vi befinner oss inte i ett postrevolutionärt Iran. Däremot nog i ett Finland där landets regering gör allt för att utarma kulturlivet på allt som inte uppfattas som exportvaror eller nationalistiska klenoder. Andan i MSFF, outtröttlig och icke-blaserad, en fest för film snarare än spektakel, är en av många fickor av motstånd mot den bild av kultur som regeringen Orpo omhuldar.

 

Stillhet

Den italienska regissören Michelangelo Frammartino sade under morgondiskussionen att filmen för honom “skapar ett rum för att ta emot publiken”. Jag har sett tre av hans verk och kan intyga att metaforen är slående. Filmerna är rum, sällsynt synestetiska, där regissörens känsla för platser förmedlas som utsökt komponerade och precisa bilder.  

Le quattro volte (The Four Times, 2010) saknar egentlig dialog. Getter och människor filmas ungefär på samma sätt i denna förunderliga beskrivning av liv och rörelse i en by i Kalabrien, en trakt som regissören är förtrogen med. Kameran följer arbete, ritual och tillverkning på ett sätt som ger intryck av både etnografi och konstfilm. Bilderna byggs upp kring gruppen eller flock, dess kollektiva rörelse. Men aktiviteten, såväl bland människor som bland djur, tenderar att vara ostyrig. Det individuella träder fram ur det kollektiva, men det intressanta med Le quattro volte är att det individuella inte exempelvis framstår som unikt, utan snarare som en av många glimtar av livets framfart. (Vitalism? Inte riktigt det heller.)

Denna oväntat filosofiska film utgör koreografi av liv och material (vi ser tillverkning av träkol) där allt är blivande snarare än varande. Det är ett mästerstycke i film och, inte minst, filmens ljudkonst! Att få se ett sådant ytterst avskalat – men fullt av allt –verk på stor duk i Lapinsuu var, ja, stort! När filmen är slut får jag genast lust att se den på nytt. 

 

 

 

Däremot såg jag premiären på Taanilas Epäonnistunut tyhjyys. Med värmekamera har Taanila filmat olika urbana miljöer och en sträv och nästan lite komisk text av Harry Salmenniemi ackompanjerar bilderna. Utgångsläget är det tysta och stilla, men stämningen känns som oron under stekheta sommardagar med hettan krypande på kroppen och det fuktiga ljuset som flimrar framför ögonen. En människa som utför gymnastiska rörelser, en robotdammsugare som irrar omkring, en sköldpadda som långsamt tar sig fram, och så en byggarbetsplats; värmekamerans underliga återgivning samt Nika Sons musik får det bekanta att vara främmande och det främmande att vara bekant. Epäonnistunut tyhjyys är en märkligt kroppslig filmupplevelse, svår att beskriva.

 

Ansvar 

För mig var norrmannen Dag Johan Haugerud fram till festivalen, där han var inbjuden gäst, en obekant filmskapare. Jag blev djupt tagen av hans samtalande och tänkande filmer. Haugerud har ofta jämförts med Ruben Östlund. Båda hyser visserligen ett intresse för brustna mellanmänskliga situationer och socialt korstryck. Men norrmannen representerar en helt annan (och mera intressant) anda. Där jag uppfattar att Östlund också i sina bästa filmer är ute efter att avslöja det lumpna och låga i människan tycks Haugeruds vision (han skriver också manus till sina filmer) drivas av det mänskliga själslandskapets brokighet. Att han också är skönlitterär författare förvånar inte den som sett någon av hans filmer, som verkligen också kan kallas litterära. Vilket inte gör dem mindre filmiska. På festivalen ger han ett glatt och chosefritt intryck då han betonar filmskapandet som samarbete med ett antal skådespelare som han bygger upp en relation med.  

 

 

Utgångsläget i hans hittills mest uppmärksammade film Barn (2016) är laddat med känslor: en trettonårig flicka har i någon bemärkelse vållat sin klasskamrats död. Lärare och föräldrar försöker hantera situationen. Istället för att snaska på affekter eller vaska fram en beskrivning av krishantering levererar Haugerud en mycket nyanserad betraktelse om hur människor förhåller sig till frågor om ansvar. Särskilt synliggörs hur ansvar och ansvarsflykt uttrycks i hur de talar med (och om) varandra. Skådespeleriet är toppen, Henriette Steenstrup är lysande som skolrektorn som vill att protokollet följs när den tragiska händelsen utreds. Sedan träder andra sidor fram, så att en rik mosaik växer fram. Haugerud är en mästare på att uppmärksamma slitningar mellan hur en person förstår sig själv och hur andra ser den personen, som när Liv ses genom sin mamma eller sin brors blick. 

För tillfället håller Haugerud på med en trilogi om sexualitet. Del ett heter Sex och visar sig vara en känslig utkiksplats där det i synnerhet är de intima samtalen mellan två förtroliga vänner (Thorbjørn Harr och Jan Gunnar Røise) som fångar tittarens fullständiga uppmärksamhet. Det magiska med Sex är inte bara vad som sägs utan ofta hur det sägs, här uppvisar Haugerud igen en slående känsla för språk som går vida bortom “fyndiga repliker”. Sex vilar i det mellanmänskliga där både misstro och tillit bor. Det är sällan jag upplever att en film verkligen utforskar något, snarare än slår fast och påstår. Nämnas kan också de intressanta Oslo-miljöerna. “Jag känner inte riktigt att jag hör hemma i Oslo” sade Haugerud under ett q&a-tillfälle. I Sex övergår de intima samtalen i breda stadspanoramabilder. Effekten är slående när kameran drastiskt rör sig mellan hemmets väggar och staden och himlen. 

 

Städer

På tal om byggarbetsplatser handlar en av de intressanta filmerna jag såg under festivalen om just detta, eller mer specifikt, om ett hus som ska rivas i Istanbul. Tysk-turkiska Asli Özge skildrar i Faruk en man (som spelas av hennes far Faruk Özge, f. 1928) som bor i ett hus som ska rivas. Han springer på absurda förhandlingar om husets öde. Man hänvisar till standarder och bestämmelser men allt är lite mystiskt eftersom det inte verkar vara något fel på huset.

Vi inser att Faruks hus är ett av många som får stryka på foten i de nya, brutala visionerna om staden och tillväxten. Också Faruks eget öde är ovisst. Dottern (spelas av Özge själv) bor i Tyskland och vill göra en film om honom. Men mannen låter sig inte hunsas av regissörsmanér eller husbolagstyper: det är i Faruks sätt att möta alla dessa situationer som filmen sprider ett slags känsla av värme och motstånd. På ett metaplan: i filmens friserande av sammanhangen bryter verkligheten igenom, besvärlig och mänsklig.

 

 

Förändringar som stöper om städer och deras invånare är helt klart ett av Özges stora tema. Det utforskar hon i den lite grovhuggna Black Box (2023) som utspelar sig i Berlin, “det går inte att filma i Istanbul länge”, suckar regissören framför publiken i Sodankylä. En mera träffsäker film är Men On the Bridge (Köprüdekiler, 2009) som binder ihop tre mäns tillvaro, alla jobbar de på och kring Bosporenbron, och alla tre kämpar med missnöje som är knutet till arbete, klass och pengar, samt andras förväntningar på dem. Flera av karaktärerna upprepar slött nationalistisk och krigshetsande propaganda som här framstår som ett slags psykologisk försvarsmekanism närmast. Özge är helt klart begåvad och jag ser gärna fler av hennes filmer.

 

Familj

Kring förändring, men på ett ännu mer utpräglat existentiellt plan, kretsar också två av 95-åriga regissören Lana Gogoberidzes filmer jag såg. Hennes verk presenteras av forskaren Barbara Wurm, som dessutom basat för en av sektionerna på Berlinale-festivalen. Just sådana här både entusiastiska och kunniga presentationer har jag fått uppleva många gånger under MSFF, som kanske är mitt allra bästa universitet.

Wurm rapporterar att Gogoberidze är en vital kraft som trots sin ålder fortfarande är aktiv filmskapare, och dessutom är hon en del av den georgiska demokratirörelsen. Hon kommer säkert att besöka Sodankylä, säger Wurm. 

 

 

Gogoberidzes mor var även hon regissör. Ujmuri (1934) var den första filmen i Georgien som regisserats av en kvinna. Ujmuri censurerades efter att den haft premiär, de suggestiva, hemska scenerna i ett träsk uppfattades som en metafor för det sovjetiska skräckväldet. Nutsa sändes till ett gulagläger, och innan dess hade hennes man dödats av Stalinregimen. När hon efter 10 år kunde återvända till Georgien var det med lingvistik hon arbetade, inte film. 

I sin dokumentärfilm Mother and Daughter, or the Night Is Never Complete beskriver Lana Gogoberidze genom voiceover och olika klipp vad det innebar att växa upp med en mamma som plötsligt var försvunnen, och som sedan kom tillbaka. Dottern tar fasta på den förundran hon kände när mamman ett decennium senare återvände som en vänlig och vidsynt människa. Det är också en film om generationer av kvinnor som skapar film: som dokumentärens andra regissör fungerar Gogoberidzes dotter Lexi Salomé.

Personliga frågor (Ramodenime interviu pirad sakitkhebze, 1978) är i sin tur en intelligent spelfilm med feministisk ram och kritisk approach. Vi såg tyvärr filmen dubbad till ryska, originalet är georgiskt. Barbara Wurm jämför Gogoberidze med kvinnliga regissörspionjärer som Marta Merszáros. Men i kontrast till denna, och andra, har Gogoberidze inte haft något emot epitetet “feministisk”. Personliga frågor är en fräsig historia om en journalist (tuff Sofiko Chiaureli) som i sitt jobb intervjuar folk och nosar i missförhållanden. Hemmavid morrar mannen att hon är för lite hemma. Det som är slående är den nya vågen-känsla som genomströmmar bilder och ljud, här behandlas förståelser av familj som saker som håller på att omförhandlas, samtidigt som Gogobeidze också ser just det personliga. Filmen var såtillvida också politiskt brännande, att gulag-lägren implicit finns med i berättelsen i ett par viktiga tillbakablickar, man förstår att huvudpersonens mor varit borta under många år, och att det inte varit frågan om en session i Amerika. 

 

Framtid

Söndagen börjar med mulet väder och den vanliga melankoliska stämningen av uppbrott som hör dagen till. Men sen tittar solen fram, folk kommer ut till köerna och dagens visningar kör igång. Till och med den sista filmen jag ser, som är Haugeruds Som du ser mig, drar ordentligt med publik. Fast de pysande ölburkarna som ritualmässigt öppnas när filmen börjar är lite färre, vardagen skymtar åter. Efteråt skulle jag egentligen vilja se en film till. Havumetsän lapset (ännu en film med ekologiskt tema) visas på Lapinsuu, som är min favoritplats. Men nu är krafterna slut, intryckskärlet håller på att svämma över. Jag äter en stillsam middag på stadshotellet, där det är ganska tomt. Vi tar en sista jallu för att avsluta det hela på ett värdigt sätt. 

 

 

När jag packar ihop pinalerna nästa morgon gläds jag åt att om ett år hänge mig åt fem dagar av filmkärlek. Att fullständigt gå upp i blandningen av upprepning och nya omständigheter och helt nya bekantskaper på vita duken. Samtidigt har jag under veckan inte kunnat lägga ifrån mig mobilen som oupphörligen påminner mig om att vi har en regering som vill riva ner och skövla mycket av det som är vackert och betydelsefullt, bland annat kulturverksamhet. Stora nedskärningar i kultursektorn har redan fastslagits och ännu mera omfattande kommer de att bli. 

Hur Midnight Sun Film Festival påverkas av detta återstår att se, men att festivalen existerar i den här strålande formen som den gör nu är ingen självklarhet, stödstrukturerna måste finnas på plats. Festivalens konstnärliga ledare Timo Malmi har uttalat sig om regeringens “likgiltighet mot kultur och bildning”. MSFF är en platsspecifik samlingspunkt för människor som bryr sig om film. Att festivalen i så hög grad intresserar en brokig samling människor visar, om och om igen, hur viktig samlingspunkten är. 

 

MSFF pågick 12-16.6.

 

Foto: Arno Muller (rubrikbild), Susanna Pesonen, Liisa Huima, Jacky Law,  Juho Liukkonen, Mio Lindman.