Odysseus är en gemytlig festival fullproppad med spännande musik.
En musikfestival för äventyrlig musik, en festival som vägrar rangordna artisterna hierarkiskt (som “huvudartister” och “mindre namn”. Detta är Odysseus, som i år ordnades för fjärde året. Något med hur den presenterar sig har fångat min uppmärksamhet. Utan att veta desto mera om den köpte jag ivrigt biljett när jag ögnade igenom artistlistan för någon månad sedan.
Musiken får tala för sig själv
Detta är helt klart en festival som litar på den potentiella besökarens förmåga att själv ta reda på vem artisterna är, eller helt enkelt dyka upp med öppet sinne. Man har skippat de i sammanhanget vedertagna presentationerna av artisterna, där de vanligen stoppas in i något genre-fack. För indela artisterna enligt genre vill Odysseus inte heller, beskrivningen “äventyrlig musik” får tala för sig själv i all sin associationsrika gåtfullhet. Besökaren bjuds med på irrfärderna.
Skivbolaget och kollektivet (med mera) We Jazz arrangerade under tre år Odysseus ute på Lonnan, en ö strax norr om Sveaborg. I år gick tvådagarsfestivalen av stapeln på Korjaamo i Tölö, vilket var en smidig lösning. Kulturcentret ifråga har fem scener, vilka alla var i bruk, och storleken på festivalområdet visade sig vara ganska lämplig. Alla rymdes inte in på spelningarna men det kanske är OK: man ska se till att masa sig dit i tid.
Som förstagångsbesökare på Odysseus slogs jag av hur väl den underbart minimalistiska marknadsföringen och hemsidan motsvarar verkligheten. Det är verkligen musiken som allt kretsar kring. Över fyrtio olika spelningar, samt DJ-set på det, fanns att ta del av. Det här är en festival där jag sörjde att inte kunna vara på flera ställen samtidigt. Odysseus har nämligen bokat ett väldigt stort antal spännande musiker med olika slags inriktningar. Kureringen känns uppfriskande och nyfiken, snarare än ängsligt trendsökande. Det finns en tillit till att folk hittar fram till detta utan att man behöver vräka på med en massa marknadsföringssnack.
Brokiga höjdpunkter
Att höjdpunkterna under festivalen för min del består av musik av helt olika slag är roligt. Under fredagen lyssnar jag för första gången på Janne Westerlund (känd från bland annat Circle) och hans band. De spelar flera av sångerna från Talvikaravaani. Jag trollbinds av de melankoliska låtarna och bandets ibland bluesdoftande ljudbild. Ett par gånger tänker jag på Eldkvarns mest hypnotiska ögonblick. Andra stunder är det krautrockiga rytmer som dominerar. Westerlund sjunger med ett slags konstlöshet som passar den eftertänksamma lyriken perfekt. Publiken lyssnar närmast andäktigt.
Festivalens kanske mest äventyrliga konsert blir för mig eventuellt den London-baserade Dan Nicholls ljudcollage. Han arbetar med improvisation och musik som för samman olika element utan att det blir kaotiskt. Röster (James Baldwin!), piano, taktfasta element. Glitch möter jazz på ett vitalt sätt, det är mycket som händer och vändningarna är överraskande. Tyvärr missade jag Y-OTIS senare på kvällen, där Nicholls uppträder tillsammans med Otis Sandsjö och Petter Eldh.
En artist jag väntat med spänning att få höra och se är Islaja (Merja Kokkonen). Hon har en lång och vindlande karriär bakom sig där hon från 00-talets experimentella folk-influerade album i allt högre grad har sysslat med musik med rötter i klubbmusiken. Den här gången hör vi henne foga loop till loop, med avstamp i en vokal fras som frammanar en längtan efter regn. Spelningen består av detta enda stycke som växer och växer, böljar fram och tillbaka. Att Islaja gjort musik som influerats av medeltidens mystiska andlighet förvånar inte alls, det finns närvarande också här, som en form av utplåning av det personliga uttrycket. Islaja är verksam i Berlin och den som vill se henne live i Helsingfors får passa på när chanser erbjuds.
Komplexa rytmer
Under fredagen uppträdde gitarristen Oren Ambarchi som även han utforskat musikens möjligheter i flera decennier. Han är kort sagt legendarisk, det går att jämföra honom med en gigant som Jim O’Rourke. Under festivaler har man tyvärr ofta perioder när ens uppmärksamhet sviktar, när tröttheten slår klorna i en. Dessvärre omfamnas jag av just sådana klor i den lilla och kvava samt tätt packade Kulmasali när Ambarchi uppför sina avskalade och elegiska verk som utgår från manipulerad gitarr. Bättre är jag på att följa med när Ambarchi uppträder tillsammans med jazzmusikerna Johan Berthling och Andreas Werliin i en sammansättning de kallar Ghosted. Nyligen gav de ut albumet Ghosted II, som verkligen kan rekommenderas för alla som uppskattas oförutsägbara musikaliska utflykter.
Trummor, gitarr och bas låter som rockmusikens hörnpelare, men det publiken får höra är musik där det psykedeliska och det stillsamt pulserande samsas, någonstans i botten finns en nattblå melodi som söker och vidgar sina former. Det är komplext, men samtidigt tillgängligt, och framför allt är det stycken där varje ljud ges plats. Och detta lyckas den utmärkta mixningen förmedla.
En av de största upplevelserna under festivalen är Ustad Noor Bakhshs vackra och energiska konsert. Han spelar elektrisk benju, ett instrument som påminner om cittra. Noor Bakhsh är ett etablerat namn i Balochistan, på den pakistanska sidan. Tillsammans med sitt band frammanar han musik där upprepningar och variationer skapar ett stegrande flöde. Raga-musikens traditioner finns med på ett hörn. Noor Bakhsh är en virtuos som publiken lyssnar på koncentrerat. “Det går vilt till när flera strängar brister”, säger hans kollega (som spelar luta) i bandet. Bakhsh har för övrigt spelat i Helsingfors tidigare, i skivbutiken Pertin valinta (vid Hagnäs torg), vars existens jag först nu upptäcker. Kolla in den butikens konserter!
Röst och klang
En fin lösning för att kunna använda alla utrymmen i Korjaamo är att också nyttja biosalongen. En av artisterna som uppträder där är Hatis Noit, bosatt i London men med rötter i Shiretoko i Japan. I verken hon framför används nästan enbart den egna rösten, med loopande lager-på-lager. Hennes sätt att sjunga är inspirerat bland annat av japansk gagaku och opera, men också av gregoriansk sång. Det är eklektiskt, men Hatis Noit skapar egna världar som hon förmedlar genom röstens olika lägen. I ett stycke utgår hon dock från inspelningar som fångar havets brus och byggarbetsbuller i Fukushima. Genom sin sång förmedlar Hatis Noit sorgen över både människor och natur som katastrofen år 2011 drabbade. Det är mycket rörande.
Kino-salen i Korjaamo fungerar utmärkt för ändamålet. Artisten hade på förhand anmält att hon föredrar att folk som behöver gå ut gör det mellan sångerna. Om det är något som påminner om den konventionella festivalupplevelsen under Odysseus är det kanske just strömmen av folk som kommer och går. Det hör ju till, men med musik som är väldigt lågmäld och fokuserad kan det vara ganska distraherande med dessa små avbrott.
Koncentrerat lyssnande är det frågan om också när jag tillsammans med många andra sätter mig ner för att ta del av den månghövdade Ensemble Nist-Nahs gamelan-influerade kompositioner. Av en stor uppsättning slagverk (sjungande skålar, gong, klockor, trummor) skapar gruppen en suggestiv och stundvis också sprudlande helhet. Ensemblen är underbart samspelt och dynamisk. Det är ett nöje att höra hur de olika klangerna förenas och var för sig eller gemensamt skapa melodier och rytmer. Will Guthrie, som spelar trummor, förklarar att man förutom indonesisk musik även hämtar intryck från sydostasiens musiktraditioner. Min upplevelse är att gruppen inte försöker leka autentiska, utan de gör frimodigt sin egen grej.
Upplyft av en sådan spelning vandrar jag över gården för att höra en av mina favoriter inom den finländska rockmusiken, Mikko Joensuu. Hans existentiellt storvulna låtar brukar tilltala mig, som på den vackra senaste skivan Long Ark. Men den här gången uteblir magin. Publiken är lite gles, tidpunkten, tidig kväll, verkar inte sitta bra. Ja, det är något som skaver med sammanhanget, fast det på pappret är så rätt med Joensuu just här.
Mikko Joensuu är kanske undantaget som bekräftar regeln i den säregna festivalhelhet som Odysseus sammantaget blir: gränslös, utforskande, bortom de inrutade boxarna som en upptagenhet vid genrer samt konstiga benämningar som “world music” innebär. Jag hoppas vi får uppleva den här festivalen under många somrar framöver, den behövs för att bredda musikutbudet i Helsingfors.
Odysseus pågick 19-20.7 2024.
Foto: Julius Töyrylä
