Mångsidig metal, eld och toppstämning på Tuska

80

Årets Tuska-festival bestod av tre sommardagar fullspäckade med metalmusik i alla genrer, mitt i Helsingfors. 

 

Tuska. Så heter den största metal-inriktade festivalen i Finland som ordnats varje år (bortsett från corona-åren 2020 och 2021) sedan 1998. I år tog sig sammanlagt över 60 000 åskådare till Södervik i Helsingfors för att njuta av ett veckoslut fyllt med metalmusik. Allra mest publik var det år 2023 (63 000), men denna gång slogs rekordet för publikmängd under en dag, då 23 000 åskådare under lördagen såg stora band såsom Bring Me the Horizon, Stam1na, Amorphis och Sonata Arctica.

Tuska har jag tidigare upplevt år 2022, då jag besökte festivalen under en dag. Denna gång var det hela tredagars-upplevelsen som gällde. Festivalområdet hade även i år 4 scener. Huvudscenen var den största någonsin i festivalens historia, sedan fanns det också en scen med tälttak och en i vanlig open-air-stil. Ett stort eller två mindre band spelade samtidigt under alla festivalens timmar. Den fjärde scenen var reserverad för mindre band och befann sig inomhus. Förra året spelade finlandssvenska Bob Malmström i detta lilla utrymme och kön in blev hundratals meter lång. I år var det inte så långa köer till KVLT-scenen; organisatörerna hade sett till att de populära banden fick en större scen.

Festivalens första riff

Fredagen den 28 juni började musiken köra igång i Södervik, och då jag kom dit 3-tiden hade redan en hel del människor av totalt cirka 20 000 per dag hittat dit från en packad men förhållandevis välorganiserad metro- och busstrafik. Det första bandet för mig var det relativt nya I am the Night från Kymmenedalen, som spelade symfonisk black metal som påminde om tidigt 90-tal. De spelade på scenen med tälttak, vilket passade den mörka estetiken. Förutom sina egna sånger spelade de även en coverlåt av legendariska Emperor, vilket var trevligt att höra även om trummisen inte riktigt kunde hålla uppe det blixtsnabba tempot som Emperors låtar ofta har. I am the Night var ett bra uppvärmningsband för resten av dagen. 

Nästa artist var det brittiska party-metal bandet Alestorm, som spelade på huvudscenen med jättelika ankor och en Baby Yoda-mjukis vid keyboardisten. Deras musik har aldrig fallit mig i smaken, men live engagerade de publiken och flera moshpits bildades. En stund senare spelade ex-Slayer gitarristen Kerry King tillsammans med olika thrash metal-musiker på huvudscenen. Under detta uppträdande hördes dagens första ordentliga gitarriff som jag tänkte på flera timmar efteråt. ”Absolutely fucking mindblowing!” ropar sångaren Mark Osegueda (känd från Death Angel) efter vilda moshpits under covern på Slayers klassiker “Raining Blood”. Det som jag märkt att hör till det roligaste på metal-festivaler är att utforska festivalområdet medan just thrash metal spelas i bakgrunden; man hör de saftiga melodierna var man än går och det blir som ett episkt soundtrack till en nyfiken liten promenad. 

Medan jag såg fram emot nästa band letade jag efter middag. Matutbudet var stort på festivalen;  det fanns allt från thailändska och mexikanska rätter, burgare, glass och flera barer. Det fanns till och med en liten Alepa där man fick billiga snacks och smörgåsar, men man måste köa för att handla. Restaurangernas rätter såg ut att ha standardpriser (för Helsingfors), men mängden mat man fick kunde vara ovanligt liten för summan. Alkoholen var väldigt dyr, som billigast 9,50 € för en halv liter öl. Denna prissättning är säkert störande för den som vill avnjuta en drink eller två, men den positiva sidan är att det dyker upp mindre stupfulla människor mot slutet av festivaldagarna. 

Det här var en klar skillnad från 2022; jag såg nästan inga aggressivt påverkade personer detta år medan atmosfären under mitt tidigare festivalbesök kändes mer ”alkoholiserad”. Detta gjorde hela upplevelsen på festivalen mycket bekväm för mig i år; nästan alla människor var glada och njöt av festivalupplevelsen utan större distraktioner. Detta står i klar motsats till vad ordet tuska betyder, alltså smärta, vånda och ångest. Denna festival är en gemenskapsbyggande sammankomst för metalfans norden över. Sådana är viktiga för att bevara kulturen från regeringens brutala nedskärningar, som Mio Lindman påpekar i sin artikel i Ny Tid om filmfestivalen i Sodankylä.

Symfoniska black metal-bandet Dimmu Borgir från black metal-landet Norge hade jag väntat mycket på, och de levererade ett mycket mångsidigt set med låtar från nästan varje album för att fira bandets 30-års-jubileum. Många fans påpekar nuförtiden att bandets liveuppträdanden inte är lika energiska som tidigare, och fastän det må vara sant att de blivit äldre så hade de glimten i ögat och lyckades med en spektakulär show på årets Tuska. Att bandet inte hoppar omkring så mycket som det liknande bandet Cradle of Filth passar musiken väl eftersom lyssnaren kan komma in i sångernas världar på ett annat sätt. Flera i publiken väntade sig att Dimmu Borgir skulle ta med sig ett par ex-medlemmar för vissa sånger som de gjort under tidigare spelningar i år, men det hände tyvärr inte denna gång.

Jag började bli ganska nöjd och lite trött efter fredagens olika konserter och utforskandet av festivalområdet. Men än återstod kvällens huvudband, australiska Pendulum. De har ett mycket annorlunda sound jämfört med resten av metalbanden; de spelar drum and bass med heavygitarrer. Liksom det kända big beat-bandet The Prodigy har detta EDM-band många fans från metal-communityn. Det hela var en riktig fullträff där metalfansen undantagsvis hoppade och dansade glatt till brusande bastoner som kändes genom hela kroppen, inte minst för de vid första raden. När Pendulums explosiva 90 minuters-set var över hade solen hunnit gå ner och folk började ta sig hem, flera väntandes på nästa festivaldag.

 

Pressträff och ett antal finska band

Nästa dag, lördag. Mitt första uppdrag var att plåta det danska prog metal-bandet Vola vid huvudscenen. Pressen fick under deras uppträdande gå upp på scen och ta några bilder av bandet och publiken från kulisserna. Det var väldigt spännande att se bandens vy över publiken, jag tänkte på att det säkert är kul men också lite nervöst för band som uppträder på huvudscenen. Det lilla jag hörde av bandet lät bra och de hade fått en enorm publik trots att de spelade tidigt på dagen.

I samband med sammankomsten för pressen träffade vi journalister festivalens långvariga chef Eeka Mäkynen, som främst berättade om arrangemanget i år och hur de satsat på trivsel utgående från respons under tidigare år. De hade definitivt lyckats med rymligheten och trivsel; fastän det var över 23 000 människor runt en kändes det inte trångt då jag såg konserter under dagen. De olika banden har olika publik, vilket förklarar varför flera scener kan vara i gång samtidigt och att inte endast ”traditionell” metal spelas. Mäkynen kommenterade även den nya konkurrenten Hellsinki Metal Festival, som också är verksam i Helsingfors. 

— Jag anser att de förvaltar traditionen som Tuska startade, och det är en bra sak eftersom vi mer har gått in för en yngre publik. Förra året åkte äldre Tuska-fans till Hellsinki, så det finns också något för dem. Det funkar för oss; förra året drogs en rekordstor publik till Tuska.

Jag funderade i samband med intervjun på biljettpriser och varför stora musikfestivaler ofta  kostar så mycket idag. Dels kräver organiseringen av ett så här stort evenemang och bokningar av band mycket resurser, men Mäkynen menar också att vår nuvarande regerings nedskärningar utmanar Tuskas existens och verksamhet. Regeringen höjer mervärdesskatten med flera procent för kulturevemang som Tuska, vilket kan synas i biljettpriserna. Man ska dock komma ihåg att Tuska är ett vinstdrivande evenemang, vilket gör det naturligt för dem att höja priserna lite grann om det varit höga publiksiffror tidigare år. Tyvärr förvandlar höga biljettpriser festivaler som Tuska till en lyxprodukt som endast de rikare i samhället har råd med, fastän det finns många mindre ekonomiskt bemedlade som vill gå och se sina favoritband på scen.

Under lördagen spelade många finländska metalband, vilket är en tradition på Tuska och publiken gillar dem ofta mycket. Efter Vola spelade ett äldre finskt heavy metal band vid namn Tarot på scen, som Nightwishs ex-basist Marko Hietala återupplivat tillsammans med sin bror för att spela på festivaler som Tuska. Jag var obekant med bandets musik från tidigare, men de såg ut att vara i god form och njöt av spelandet. Gubbarna rockade. De hade likt nästa dagens band Opeth roligt prat och skämtande mellan sångerna.

Sonata Arctica är ett av de finländska band som spelat flest gånger på Tuska genom åren. Jag hade redan sett dem på Tuska 2022, då de spelade på tältscenen. Det var en av mina favoriter det året, det mörka tältet passade bra för deras mysiga power metal-stämning. I år spelade de också på en stor scen, men som befann sig i öppet solljus. De gjorde en fin show även i år, men jag tycker deras musik passar bäst i mörklagda utrymmen. Det som dock verkligen passade bra ute var finländska thrash-bandet Stam1na, som eldade på en riktigt energisk show på huvudscenen, med punkiga, anti-kapitalistiska sånger och pyroteknik. Energin reflekterades i sångaren Antti Hyyrynens ansikte som blev rött som en tomat efter ett par låtar. Stam1na var ytterligare ett nytt band för mig som jag varmt rekommenderar att se om man har möjlighet.

Det första bandet på lördagens tältscen för mig var ett gotiskt synthwave-band från Los Angeles vid namn Health. Tidigare år har de samarbetat mycket med franska synthwave-projektet Perturbator, som också uppträtt på Tuska. Man märkte att trion hade en fin kommunikation sinsemellan. Health hade en vacker ljusshow, och fungerade som en god kontrast till Stam1nas fartfyllda spektakel. Genast efteråt spelade finländska death-metal-sensationen Amorphis på huvudscenen, som jag förutom de tre första sångerna måste avstå från för att ta en middagspaus. Jag var i varje fall överraskad av hur modern ljusteknik bandet hade på scen; man underskattar hur stort detta band är idag.

På ett liknande sätt som i fallen Health och Pendulum är polska prog-rock-bandet Riverside något man kanske inte direkt skulle tro att metalfans gillar, men trots Tuskas fokus på metal passar de bra in i programmet. Publiken strömmade in till tältscenen för att se något lite lugnare men ändå spännande. Jag hoppas Tuska fortsätter ha med progband i fortsättningen; Riversides proggiga jammande fungerade som fint komplement till metalmusiken som var mer rakt-på-sak.

De ackrediterade journalisterna fick traditionsenligt plåta alla bands första tre sånger, men lördagens huvudakt Bring Me the Horizon ville vara utan pressbilder trots att telefoner på de första raderna fotade nästan hela setet. Det här var okej för mig, eftersom jag redan sett 7 band denna dag och började känna mig ganska mätt på musik. Utifrån det lilla jag såg av bandet innan jag gick hem noterade jag att de hade en påkostad produktion med mycket pyroteknik. Många unga människor kom för att se just dem på lördagen. Bring Me the Horizon spelade låtar som befann sig i gränslandet mellan pop, alternativ metal och metalcore, vilket är en kombination som inte tilltalar just denna skribent. Bandmedlemmarna var under denna show klädda i corpse paint (vitsvart ansiktsmålning) för att se mer ”metal” ut, men det såg lite påklistrat ut.

 

Vrål, och mera moshpits

Då jag anlände till Tuska den tredje och sista dagen hade jag och andra med 3-dagarspass redan fått uppleva många fina konserter, men än fanns det rum för mera. Folk var återigen på gott humör och redo för sing-alongs och moshpits. Det första jag såg idag var finländska Warmen, som är ett av Janne Wirmans (han spelade tidigare keyboard i Children of Bodom) sidoprojekt. I stil med Bodom spelar Warmen melodisk och energisk death metal, med flera sånger från ett nyutkommet album. Många gitarriff och keyboardpassager var mycket minnesvärda, inte minst de av coverlåtarna av Bodom de spelade.

Dagen fortsatte med ett till finländskt band, Lost Society som många gånger spelat på Tuska. Resultatet var en närapå elektriskt laddad konsert där bandet hade fullt av spänning inför den stora publiken och därmed spelade extra bra. Man behövde inte kunna bandets låtar från tidigare för att hänga med. Sångaren Samy Elbanna intervjuades även i Tuska Forum och brukar uttala sig för folks rättigheter i samhället och peka ut problem som rasism och kriser. Bandets teman ledde mina tankar från festivalens spektakel till vad som händer i samhället och politiken just nu. Pride brukar ordnas under samma tidpunkt som Tuska, så det kan vara svårt att hinna vara med på båda. Under Tuska fanns det dock många som klädde sig i queera färger och festivalen kändes som en välkomnande plats för alla människor, så Pride firas rikligt även på Tuska.

Den finländska raden av band fortsatte med powermetal-jätten Stratovarius, som jag direkt tyckte att passade bättre i solljus än Sonata Arctica som spelade på lördagen på samma utomhusscen. Stratovarius var i god form, men hade lite mer energi på den nya Hellsinki metal-festivalen år 2023. Låttexter är inte något jag direkt fokuserar på under musikfestivaler, men jag noterade att en av deras nya låtar, ”World on Fire”, handlar om klimatkrisens konsekvenser, vilket kändes kraftigt då många i publiken sjöng med.

För mig och många fler var den största överraskningen under festivalen svenska prog och death metal-bandet Opeths set på söndagen. Med en vild rock n’ roll-energi drog de igenom 6 stycken över 10 minuter långa sånger från bandets death metal-era. Åkerfeldts ”death growls”, vrålande och morrande var i toppform, vilket de inte varit sedan början av 2000-talet. Han och bandet såg ut att genuint tycka om att spela det gamla materialet, vilket inte i samma mån varit fallet under bandets prog-era under 2010-talet och då jag såg dem våren 2020. Som andningspaus mellan de långa sångerna skämtade Åkerfeldt om finländsk ishockey och ändlös kategorisering av metalgenrer, vilket ger bandet ännu en underhållande aspekt förutom musiken. Efter Opeths magnifika set var jag alldeles bortblåst och tog en stunds vila…

… Tills kvällens huvudakt, Parkway Drive från Australien drog festivalens sista riff. För oss fotografer var detta extra spännande eftersom de verkligen inte slösade på pyrotekniken under sitt metalcore-set. Det var som om man stod i centrum av en storstads fyrverkeri då man fotograferade dessa killar; med eldkastare två meter från kameran blev det riktigt hett om öronen! Jag är inte en så stor metalcore-lyssnare som tidigare nämnt, men den här musiken rockade hårt och gjorde mig intresserad av den. Ett mycket värdigt avslut på Tuska 2024.

Avslutningsvis kan jag säga att Tuska 2024 var en oförglömlig festival för mig på många sätt. Programmet var fullspäckat med utmärkta band som var i klass med Hellsinki Metal Festival 2023, och jag hoppas de fortsätter med trenden att ha med ett par band som inte spelar renodlad metal. Trivseln var i topp och det var roligt att för första gången någonsin vara ackrediterad journalist på en metalfestival. (Och ta 4200 bilder!)

 

 

Bild och text: Wim Zilliacus

Tuska pågick 28 -31.6 2024