När jag skriver denna sats fredagen den 12 juli 2024 har Finlands riksdag alldeles nyss godkänt den så kallade avvisningslagen. Det är en undantagslag som gör det möjligt att avbryta asylansökningar vid östgränsen och att avvisa människor om Ryssland försöker påverka Finland genom att organisera resor in i landet. Syftet är alltså att förhindra att en främmande makt påverkar Finland genom att utnyttja asylsökande. Lagen gör det möjligt för statsrådet att i samarbete med presidenten tillfälligt hindra människor från att ansöka om internationellt skydd vid Finlands riksgräns. Lagen ska gälla i ett år och kan aktiveras för en månad i taget. Aktivering förutsätter att den förmedlade invandringen allvarligt skulle äventyra Finlands säkerhet.
De juridiska problemen kokar ner till tre grundläggande och mänskliga rättigheter: det ovillkorliga förbudet mot refoulement (skydd mot utvisning eller avvisning när liv är i fara), rätten att söka asyl och rätten till effektivt rättsskydd. Enligt juridiska experter som grundlagsutskottet hört, står undantagslagen i strid med samtliga rättigheter. Från dessa får inga undantag göras – inte ens i krigstillstånd. Grundlagsutskottet hörde totalt 18 juridiska experter, som var och en avvisade lagförslaget i exceptionellt starka ordalag. Trots det vinkade grundlagsutskottet det vidare till förvaltningsutskottet.
Och så de praktiska problemen: För det första har undantagslagen ur EU-rättslig synvinkel ingen praktisk verkan. Det spelar ingen roll hur många avvisningslagar riksdagen antar, de rättigheter som garanteras genom EU-direktiv förblir ändå i kraft och har företräde framför nationell lagstiftning.
Detta medför ett konkret problem för gränsbevakarna som, ifall lagen aktiveras, å ena sidan måste respektera avvisningslagen, men å andra sidan måste respektera konventioner om grundläggande och mänskliga rättigheter och EU-lagstiftningen som föreskriver det motsatta. Som docent Johanna Vuorelma (Institution för Europaforskning vid Helsingfors universitet) påpekar i Helsingin Sanomat (13.7): om Rysslands mål är att förorsaka kaos på gränsen, så kan denna lag mycket väl tjäna just det syftet. Det är faktiskt svårt att inbilla sig att Putin vore besviken över att ha fått en av världens mest kända försvarare av människorättsbaserad världsordning att försvaga den och bryta mot sin egen grundlag.
Hur kommer det sig att riksdagen stiftar en lag med alla dessa problem? Hur hamnade vi i en situation där regering och riksdag handlar i uppenbar konflikt med mänskliga rättigheter, EU-rätt och grundlag? – En innovation vad gäller hur en finländsk regering utövar makt har minsann inte varit oväsentlig här: ringaktande av rättsstatsprincipen.
I en exceptionell intervju i Helsingin Sanomat (29.6) ett par veckor före omröstningen om avvisningslagen förklarar professor emeritus Kaarlo Tuori, en av Finlands ledande forskare inom internationell rätt, att rättsstatsprincipen äventyrats på ett aldrig tidigare skådat sätt i Finland. Följderna kan bli allvarliga, menar den erfarna och internationellt erkända rättsvetaren. Undantagslagsstiftningen är nämligen bara det senaste exemplet på en politik där valets vinnare försöker genomföra sitt politiska program utan hänsyn till rättsliga begränsningar.
Detta står i uppenbar strid med rättsstatlighet. Rättsstatsprincipen innebär att majoritetsregeringen underkastar sig de rättsliga gränser som fastställs i grundlagen. I en rättsstat garanteras iakttagandet av dessa gränser av ett partipolitiskt oberoende tillsynsorgan. I många europeiska länder är detta en grundlagsdomstol. I Finland utförs funktionen i stället av riksdagens grundlagsutskott.
Tuori anser visserligen att både regeringens lagförslag och grundlagsutskottets utlåtande kringgår doktrinen om statens tredelade makt, rättsstatens kärna, i och med att de ger rekommendationer för hur domstolarna bör handha den uppenbara konflikten med EU-rätten. Men han menar också att den politiska förändringen har varit tydlig sedan regeringen Orpo lade fram sina allra första lagförslag inför utskottet. Betydelsen av mänskliga rättigheter har systematiskt underminerats för att ge grönt ljus åt regeringens politik.
Efter segern i riksdagsvalet formligen rusade Samlingspartiet för att reservera ordförandeposten i grundlagsutskottet. Ordförande blev Heikki Vestman som, enligt Tuori, i stället för att inta traditionell kritisk distans till regeringsmakten, ”går i spetsen för att driva igenom regeringsförslag, griper efter juridiska halmstrån och pseudoargument som är ryckta ur sitt sammanhang, vinkar till sig experter och ställer ledande frågor till dem. Detta har aldrig hänt tidigare.”
Finland riskerar att slå in på Polens och Ungerns väg mot att avskaffa rättsstatsprincipen, summerar Tuori. ”Grundlagsutskottets dödsklockor har börjat ringa.”
Mycket tyder på att Finland för första gången sedan krigen har en auktoritär, illiberal regering: Regeringen Orpo har hittills bevisat att den inte tar offentlig kritik på allvar – inte ens när det handlar om rasism eller manipulativt misogynt beteende i dess egna rader; den vägrar förhandla med facken, trots att dessa låter notan bli dyr; den politiserar grundlagsutskottet; och nu slutligen bevisar den att den är redo att öppet bryta mot mänskliga rättigheter, EU-rätt och Finlands grundlag.
Allt detta tyder på ett djupt paradigmskifte i finländsk regeringsmakt. Och det gäller för den politiska kulturen att hänga med. Den senare måste lära sig att fort ställa om efter årtionden av liberal konsensus. Vad innebär det att försvara mänskliga rättigheter och grundlagsenlig ordning mot den egna regeringen och eventuellt riksdagen? Ska vänstern plötsligt ställa sig i ledet och försvara liberalismen efter årtionden av kritik mot den?
Att hänga med kan emellertid betyda att stanna upp, att påminna sig om vad som överhuvudtaget är poängen med liberala påfund som mänskliga rättigheter och rättstatlighet. Det trodde åtminstone den högst originella negativistiska politiska filosofen Judith N. Shklar.
Hennes negativa liberalism utgår ifrån att poängen med arrangemang som mänskliga rättigheter och rättstatlighet inte i första hand är att förverkliga frihet och rättvisa på vår jord. Det hon kallar ”rädslans liberalism” svarar inte på kriser i samhället genom positiva lösningsförslag eller utopiska bilder. Hennes liberalism föds i stället ur samhälleliga erfarenheter av katastrofer: biografiskt sett ur hennes flykt undan Hitlers och Stalins skräckvälden 1938 som tioårig lettisk jude; historiskt sett ur det trettioåriga krigets fruktansvärda atrociteter, som ledde filosofer som Montaigne till att ställa grymheten (i stället för positiva värden som godhet, rättvisa eller frihet) i centrum för etiskt tänkande.
Rädslans liberalism rättfärdigar mänskliga rättigheter eller rättsstatlighet varken genom naturrätt, moraliska principer eller bildningsideal. I stället åberopar den sig på historiskt minne. Den svarar på grymhetens obestridliga historiska realitet och koncentrerar sig på att begränsa framtida skador.
Enligt Shklar finns mänskliga rättigheter och rättsstatlighet till för att avskaffa offentlig grymhet och politisk rädsla. Hennes argument erbjuder inget positivt ideal som alla politiska aktörer bör sträva efter, men det utgår från en negativ erfarenhet, som vi alla känner till och skulle undvika om vi bara kunde. Det är ondskan i grymheten och den rädsla den leder till: rädslan för rädsla.
De grundläggande enheterna i Shklars politiska teori är varken reflekterande autonoma personer, vänner och fiender, eller patriotiska medborgare, utan de mäktiga och de maktlösa. Det hennes ”liberalism” vill motverka är hotet mot de försvarslösa som denna skillnad inbjuder till.
Grymhet sker, enligt henne, då de mäktiga avsiktligt tillfogar en relativt maktlös person eller grupp smärta för att uppnå sina mål. Offentlig grymhet är inte en personlig böjelse. Den möjliggörs av maktskillnader, och den är inbyggd i det tvångssystem som alla regeringar måste förlita sig på för att utföra sina väsentliga funktioner. Den rädsla hennes teori vill bidra till att lindra är den som skapas av våldshandlingar och av vanemässiga och genomgripande grymhetshandlingar som utförs av våldsmonopolet i alla slags regimer. Det vill säga: inte den naturliga, hälsosamma rädsloreaktionen som varnar oss för kommande smärta som kan undvikas. Den rädsla vi är rädda för är rädslan för den smärta som tillfogas oss av det vi står maktlösa inför.
Mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen sätter gränser för våldsmonopolets böjelse till grymhet och lindrar vår rädsla för rädsla. Men sådana liberala arrangemang vilar på en aktiv politisk kultur som dag efter dag ser till att de följs. Enligt HS gallup (9.7) accepterar nästan fyra av sex finländare att staten bryter mot internationella människorättsförpliktelser i samband med förslaget om undantagslagen. Bland riksdagsledamöterna steg andelen till fem av sex.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att vår politiska kultur inte är beredd på detta paradigmskifte. Jag är rädd för att vi saknar verktyg – vanorna, kanalerna, organiseringen – att reagera på auktoritär, illiberal makt.
Jag är rädd för den rädsla jag ser komma.
1 kommentar
Bra, Arvi.
Hoppas det finns två slag av rädsla: den som förlamar och den som manar till uppror.