Aktivister kämpar för migranterna i Bosnien 

38

Bara i juli har över 3 000 migranter försökt korsa Bosnien längs Balkanrutten. Men vid Kroatien är vägen stängd. Lokala aktivister sörjer de 50 personer som dött vid gränsen. 

 

Ljudet av spårvagnar smälter samman med det milda sorlet från Miljackafloden i Sarajevo. Termometern visar på nästan fyrtio grader, men i hjärtat av staden, på Marsala Tita-gatan, pågår en fotbollsmatch för fullt. 

– Jag är nummer ett och jag kommer göra mål! utbrister Kofi från Ghana som ivrigt skuttar omkring medan domaren blåser i visselpipan för att starta matchen. Efter en timmes löpning under den brännheta solen avslutas spelet med kramar och skratt med motståndarna, varav de flesta är minderåriga. 

– Sedan 2021 har vi erbjudit vår hjälp till människor på Balkanrutten, framförallt flyktingar och asylsökande i Bosnien, förklarar Sanela Klepić, grundare och chef för Daily Integration Center Integreat, en samlingsplats i centrum av huvudstaden. 

– Vårt program är uppdelat i en nödfas och en fas som fokuserar på social och kulturell integration, som ofta också involverar lokalsamhället fortsätter Klepić medan hon stiger in i centret, beläget på andra våningen i en gammal  byggnad. 

– Efter en promemoria undertecknad 2022 av Österrike, Serbien, och Ungern, har flyktingrutterna förändrats, och antalet flyktingar som kommer till Bosnien har ökat igen. 

Klepić hänvisar här till en pakt mellan de ovanstående länderna om att säkra de bulgariska och nordmake-doniska gränserna. 

– Frontex är mycket aktivt på den serbisk-kroatiska och serbisk-ungerska gränsen. Dessutom skrev EU i maj under ett avtal som ger Frontex total kontroll över de serbiska gränserna. Bosnien har haft svårt att finna en lösning på problemet, eftersom landet står inför en inre politisk kris, så vi har förblivit ett transitreseland, förklarar Klepić.

 

De flesta från Syrien

Enligt den senaste rapporten från den internationella organisationen för migration (IOM) registrerade Bosnien i juli i år 3 090 nya immigranter och flyktingar. 

– Migranterna fortsätter sina resor från Sarajevo med taxi genom gränsstäderna Bihac eller Velika Kladusa. I vanliga fall kostar en resa tvåhundra euro, men för dem brukar priset vara upp till femhundra euro, säger Klepić. 

– Vid gränsen avvisas de av kroatisk polis, och de tvingas ner till Una-floden eller in i skogen vid gränsen. Vi har haft vågor med kurdiska och afghanska familjer, men vem som kommer varierar. De flesta är ensamkommande män. För tillfället är de flesta migranterna syrier som försöker nå Europa på grund av problem i Turkiet, där de riskerar att deporteras till sitt hemland. 

Solnedgången färgar Sarajevos berg i nyanser av rosa och orange  medan Klepić sätter sig ned för att äta middag med ungdomarna. Kvällssolen reflekteras i de vita gravstenarna som finns utspridda över hela staden, en dyster påminnelse om 1990-talets krig. 

 

Mama Uzra

Sommarkvällen i Sarajevo sprudlar ändå av liv. 

– Jag har inte hunnit ta en paus på hela dagen. Den här sommaren har jag tagit emot 50 personer varje dag. Lägret för ensamkommande män i Blazuh, en halvtimmes färd från Sarajevo, är fullt och människorna där behöver skor och kläder, berättar Mama Uzra, en energisk bosniska som bidrar till hjälparbetet. 

– Vad har du för skostorlek? frågar Uzra medan en grupp pakistanier står i kö utanför garaget vid hennes hem i utkanten av staden. 

– På sistone har jag försökt sluta lyssna på deras historier. Jag kunde inte sova och grät hela tiden. Jag är muslim, jag tror på gud och jag vet att jag måste fortsätta hjälpa människorna som är på genomresa, säger hon känslosamt innan hon går in för att koka kaffe. Någon ropar på henne från gatan.

– Kommer strax, svarar hon och ställer ifrån sig kaffekoppen på köksbordet. 

22-åriga Fawad anstränger sig för att inte lämna några spår efter sig i de länder han passerar. 

– Jag har arbetat tolv till fjorton timmar om dagen. Det finns inget som kan stoppa mig. Jag vägrar återvända till Afghanistan. Jag önskar bara att min bror, som blev kvar i Kabul, vore här med mig. 

– Vi har inte kläder i lägret, och vi blir bara fler, säger han. 

Uzra förflyttar sig till ett förråd som står bredvid garaget. 

– SOS Balkan Route sänder oss allt vi behöver. Utan dem skulle det vara omöjligt att fortsätta, säger hon. 

SOS Balkan Route är en österrikisk organisation som uppstod 2018 då ett stort flyktingläger uppstod bland minor och bråte i Vučjak i Bihac-bergen. Lägret stängdes slutligen efter att aktivister rapporterat om omänskliga förhållanden. Samma människor är idag aktiva inom Border Violence Monitoring Network, en organisation som dokumenterar våldet vid de europeiska gränserna. 

– Vi går nu. Om några dagar ska vi försöka oss på högt spel, säger Fawad, som stöder en kompis som har halkat på en sten och skadat foten vid den serbiska gränsen. 

På sistone har jag försökt sluta lyssna på deras historier. Jag kunde inte sova och grät hela tiden. Jag är muslim, jag tror på gud och jag vet att jag måste fortsätta hjälpa människorna som är på genomresa.

Baba Asim

I Bihac nära den kroatiska gränsen sitter Asim och Tanja Karabegovic, far och dotter, i en paketbil. De levererar dagligen nödhjälp till migranter som fastnat i läger eller provisoriska skydd utanför staden, i Lipa och Velika Kladusa.

– Jag hjälper honom då jag hinner, säger Tanja. 

– År 2018 bodde tusentals människor i en övergiven byggnad nära affären som jag drev, minns Baba Asim, som migranterna kallar honom. 

– Jag lät pojkarna ladda sina telefoner och gav dem mat. På grund av det slutade vissa kunder komma till min affär, säger Asim, som nu är pensionär. 

– Jag avvisades igår kväll efter att de slagit mig ordentligt, säger Ahmad, en ung afghan, medan han masserar sitt blåslagna ansikte. 

– Jag har vandrat i månader för att komma till Italien. Vet du om någon kommer att hjälpa mig då jag kommer dit, frågar han medan han tar emot kläder av Asim. 

Han återvänder sedan till ”tornet”, en förfallen byggnad omgiven av högt gräs i utkanten av Bihac. 

 

De namnlösa gravarna

– Dussintals namnlösa människor. Många av deras familjer är säkert så fattiga att de inte ens kan komma och leta efter dem, säger Tanja Karabegovic medan vi promenerar längs gravgården i Bihac. 

Förutom alla de som dött i krigen på 90-talet – ortodoxa, muslimer, -katoliker – ligger här också runt 20 migranter som fått sätta livet till under den farliga resan till Europa. 

– Vi vet att den här pojken misstogs för ett djur och blev skjuten. Skytten bodde i trakten, och han tvingades inte ens sitta en dag i fängelse, säger Baba Asim, medan han betraktar de gröna gravmarkörerna i trä med texten NN för de oidentifierade kropparna, ibland med födelse- och dödsdatum. 

Enligt den sparsamma information som finns att tillgå har åtminstone 50 migranter dött i Bosnien, på väg från Serbien till Kroatien. 

– Informationen vi har om dem kommer från informationslappar som de blivit tilldelade i lägren, men vi vet inte om de stämmer. Den enda vi har säker information om är den här afghanska pojken, eftersom vi funnit hans bror i Tyskland, säger Karabegovic. 

– Efter oktober kommer fler människor att vila i en likadan grav som hans , säger hon, och pekar på den utsmyckade, vita gravstenen, som skiljer sig markant från de andra migranternas asketiska gravmarkörer. 

– SOS Balkan Route har gett oss ett inledande bidrag för påbörja arbetet med att utvidga begravningsplatsen för migranterna. Vi ska uppresa en inskription där vi berättar om vad som händer vid våra gränser. 

Med sina vackra sjöar och gröna berg ter sig gränsen mellan Bosnien och Kroatien som en tavla. Den är osynlig – men kan passeras endast av dem som har rätt pass.

 

Namnen på de intervjuade migranterna har ändrats för att skydda deras indentitet.

 

Foto: Alessia Manzi
Översättning: Janne Wass