För den obesuttna är inget beständigt, konstaterar Yasmin Nyqvist i sin recension av Ulrika Hanssons nya roman.
Det är en nästan syndig njutning att få hänge sig åt en välskriven och medryckande roman, med tydligt utmejslade karaktärer och ett narrativ och en miljöbeskrivning som lätt vaknar till liv. Det är en sådan färd som Ulrika Hansson, Runebergsprisnominerad och hyllad för sin debut Jaktlaget (2021) bjuder på i sin tredje roman, Det är inte synd om Edna Svartsjö. Inspiration har Hansson fått av sin egen farmor, som precis som Edna blev moderlös i de tidiga tonåren och växte upp i samma trakter i Österbotten där berättelsen utspelar sig.
I historien om Edna, den pragmatiskt, framåtsträvande och optimistiskt sinnade fjortonåringen i ett Terjärv i början av 1900-talet, som tillsammans med pappan Rafael blir backstugusittare i gårdsbastun då fadern inte mäktar med arrendet, kombineras Hanssons hantverkskunnande och den människokännedom som debuten prisades för med en mångsidig och stark klasskildring.
Rafael har svårt att få tillvaron att gå ihop, trots ständigt diversearbetande. På byn viskas om ”dåliga nerver” som gått i arv. Edna älskar i sin tur sitt arbete på mejeriet och drömmer om att bli mejeriassistent. Arbetet får henne att känna sig självständig, som någon som kan skapa sin egen framtid. Och andra val finns egentligen inte heller, för klarar man inte uppehället, hotar pigtjänst hos traktens storbonde Anders Nybacka, något som Edna vet att måste undvikas till varje pris.
Den obesuttnas predikament
För den obesuttna på landsbygden är ett eget hem med en plätt egen jord att bruka både en livsnödvändighet och den tråd drömmar vävs av. I den arbetarlitteratur som utspelar sig i agrar miljö är det egna hemmanet det som skänker människovärde och hopp om ett drägligt liv, det är navet som berättelsen kretsar kring.
Edna hittar ett övergivet pörte i skogen. Som i Väinö Linnas torpartrilogi, där Jussi gröpte ut träsket för att skapa sig sitt hemman, eller som en annan litterär föregångare, drängen Olof, som reste sitt torp vid Storsjöns strand i Nykarleby i Leo Ågrens Kungsådern (1957), tar också Edna det lilla pörtet i besittning. Hon rustar upp, övertalar den välvilliga banktjänstemannen Viktor Bexar att förse henne med röd målfärg till väggarna, skapar ett hem för sig och Rafael. Men kommunalstämman har inte hörts.
Läsaren vet att inget är beständigt för den obesuttne; när som helst kan man vara ute på bar backe igen. ”Det är bara i sagorna som de hittar ett hus och lever lyckliga i alla sina dar”, som Edna självmedvetet konstaterar. Utsattheten och osäkerheten i kombination med den tillfälliga lyckan över en egen höstrågsteg, en öppen spis, ett bord och en stol, är den obesuttna romanhjältens predikament.
Hanssons prosa är scenisk, som gjord för teatern. Som romanens öppningsscen, auktionen på gården då familjens lösöre säljs. Eller scenen vid ån, där byborna blir vittnen till en blodisande kamp på liv och död då Anders övertalar suputen Mats att dyka genom sågens turbinhjul i utbyte mot en flaska brännvin.
Hansson målar upp en miljö och arrangerar in karaktärerna i den, likt de dioraman man ofta hittar på naturhistoriska museum. På samma sätt målas också arbetarvardagen i mejeriet upp, med den livliga kommersen på lastbryggan då bondfolket anländer i häst och vagn med mjölkhinkarna skramlande, och den söta mjölken stänker och virvlar vid invägning. I handlingens kölvatten turnerar Hansson sina karaktärer, tecknar deras personlighetsdrag och placerar in dem i sammanhanget.
Den redbara österbottniskan
Det är psykologiskt stärkande att läsa om en romanhjältinna som Edna, en flicka med starka nävar och stor uthållighet, med praktiskt sinne och ekonomisk näsa och inte minst en envis tro på att få det ordnat för sig mot alla odds. Hon förkroppsligar stereotypen av den självständiga och redbara österbottniska kvinnan, som tidigare har skildrats litterärt framför allt i Sally Salminens fantastiska, nu teateraktuella roman från 1936, om den stolta bonddottern Katrina som blir lurad till ett liv i armod på Åland av en sjöman med orden i sin makt. Med hjälp av stolthet, initiativrikhet och uthållighet skapar Katrina sig trots allt en dräglig tillvaro.
Anna Bondestam är en annan författare som skildrat samma sorts starka och självständiga kvinnokaraktärer i flera av sina verk, inte minst flickan Mia som i Vägen till staden (1957) anländer medellös till Jakobstad från eländet på landsbygden och med hjälp av driftighet och vilja bygger upp ett nytt liv åt sig.
En karaktärsskildring av detta slag är något av arbetarlitteraturens feelgood; man vill tro på Edna, men samtidigt skaver frågan om realism i bakhuvudet, trots allt känns en karaktär som Edna starkt idealiserad. För hur länge orkar man hålla huvudet högt då klassamhället slår ner en? Men visst finns det sprickor i det solida: i scenen där Edna utan att tveka dränker den fågelunge som vännen Anton hittat i skogen och gett henne att vårda, ges en antydan om de delar av sig själv som Edna tvingats ge upp för att överleva.
Hos Leo Ågrens Olof får en mer realistisk svärta ta plats, Olof blir knäckt av omständigheterna och dör olycklig. Anna Bondestam har å sin sida uppgett att hon via sina romankaraktärer har velat visa hur olika personlighetsdrag ger olika förutsättningar att tackla livet. Det är en tanke Hansson verkar omfamna i skildringen av Edna och Rafael; deras olika syn på livet spelas ut mot varandra. I Rafael ger Hansson rum för detta andra, för dem som inte klarar och inte orkar. Rafael kämpar inte längre, utan har gett upp och blivit bitter, en brist på engagemang som driver Edna till vansinne.
Läsaren är tacksam över att få befinna sig i Ednas hoppfulla huvud och inte i Rafaels, men samtidigt väcker uppdelningen politiska och ideologiska frågor om vad som rimligen kan förväntas av en individ som blir utsatt för omänskliga omständigheter – är man en sämre människa om man dukar under och inte klarar av att hålla fanan högt genom motgångarna, som Rafael?
Hur man ser på individens kapacitet att klara sig under svåra omständigheter och vilket det egna ansvaret är har högsta aktualitet då våra beslutsfattare målar upp riktlinjerna för samhällets resursfördelning och beslutar med vilka metoder de mindre bemedlade ska understödas.
Starkt feministiskt stråk
Å andra sidan skildrar Hansson övertygande hur det sexuella övergrepp och dråpförsök Anders utsätter Edna för då hon gör pigtjänst hos honom skapar ett trauma som nästan får henne att tappa livslusten. Den stumma rädsla som traktens kvinnor känner inför Anders, som i offentligheten är snäll och artig, men vars tidigare liv i Amerika det viskas om, och vars förra piga försvunnit spårlöst, är gastkramande. Edna känner instinktivt av faran i Anders närhet, och klättrar upp och gömmer sig i en gran då hon hör honom ropa på henne då de är ensamma på gården.
Porträttet av Anders ger plats för den klass- och könsspecifika utsatthet som riktas mot kvinnor i en agrar miljö, samtidigt som ett olyckligt äktenskap och en anad social bortkommenhet gör Anders mer komplex än de brott han begår.
De sexuella övergreppen bildar en fond för romanens starka feministiska stråk som binder samman kvinnor som kämpar sida vid sida i solidaritet. Mejeriansvariga Marta har en stor roll som Ednas förebild och stöd, någon som tror på henne från början och som ser det som självklart att hon en vacker dag ska bli mejeripraktikant.
Den andra ytterligheten som Hansson speglar Edna mot är fastern, den vansinniga Sofia, som både bildligt och bokstavligt existerar i romanens periferi, en rasande furie fastkedjad i läkegumman Hannas stuga ute i skogen. I slutet av romanen vågar Edna möta sin rädsla och närmar sig Sofia, vilket öppnar en möjlig framtid även för den allra mest utstötta och utsatta.
Det är inte synd om Edna Svartsjö är en stark roman, inte minst tack vare sina episka kvaliteter, de mustigt framskrivna karaktärerna och den kvinnliga protagonisten som håller huvudet högt även om det är lågt i tak, för att parafrasera Rosa Vinell, Bondestam-hjältinna i romanen Lågt i tak (1947), barn i en storfamilj med ensam mamma, bosatt i en liten och rökinpyrd lägenhet i arbetarkvarteren i Jakobstad, men fast besluten att ta sitt öde i egna händer. Vad man än tycker om verklighetsförankringen utgör hon ett utmärkt romanstoff.
Ulrika Hansson:
Det är inte synd om Edna Svartsjö.
Schildts & Söderströms, 2024.
