Jämfört med fjolåret har antalet vräkningar under det här året ökat drastiskt, med 18 procent i hela landet i genomsnitt och hela 24 procent i Helsingfors. Det här är en direkt och fullständigt förutsägbar konsekvens av regeringens brutala nedskärningar i bostadsstödet vid årets början – nedskärningar som regeringen envist drev igenom som en del av sin så kallade sysselsättningspolitik trots att det inte fanns några belägg för att de skulle ha någon som helst effekt på sysselsättningen.
Vad det handlar om här är, naturligtvis, i första hand en humanitär kris. Det handlar i bästa fall om ökad stress och ångest för människor som redan från tidigare befinner sig i en prekär situation, och i värsta fall om ökad bostadslöshet och utslagning. Men på sikt handlar det också om ekonomiska kostnader för samhället som vida kommer att överstiga de blygsamma inbesparingar nedskärningarna i bostadsstödet innebär.
Forskning visar entydigt att bostadslöshet är det största enskilda hindret för en arbetslös person att lyckas ta sig in på arbetsmarknaden – något som borde vara uppenbart annars också för var och en som har ens en gnutta bondförnuft.
Redan länge har devisen ”bostad först” (asunto ensin) varit ledstjärnan för den finländska socialvården. Vad det här betyder, rent konkret, är att en egen bostad har varit den viktigaste och högst prioriterade stödåtgärden för personer som riskerar utslagning. Den här principen baserar sig på forskning som entydigt visar att bostadslöshet är det största enskilda hindret för en arbetslös person att lyckas ta sig in på arbetsmarknaden – något som i och för sig borde vara uppenbart annars också för var och en som har ens en gnutta bondförnuft.
Omvänt blir det naturligtvis också svårare för en sysselsatt person att hålla kvar sitt jobb om hen förlorar sin bostad, i och med att det kräver så mycket mer tid och energi – och förorsakar så mycket mer konstant stress – bara att klara av den egna vardagen. Och det är på den här punkten nedskärningarnas ekonomiska konsekvenser riskerar att slå tillbaka mot regeringen riktigt rejält.
I den snabbt växande skaran av bostadslösa som nu söker hjälp hos olika frivilligorganisationer finns nämligen en helt ny kategori: lågavlönade arbetstagare som tvingats komplettera sina blygsamma inkomster med bostadsstöd för att klara av både hyran och alla andra nödvändiga levnadskostnader. Alltså personer som hittills ändå huvudsakligen lyckats hanka sig fram på sin egen arbetsinkomst, men som nu inte längre klarar av hyran. Och som därmed löper en akut risk att drabbas av bostadslöshet och utslagning.
Redan på kort sikt innebär det här högre arbetslöshet, i synnerhet i huvudstadsregionen där de flesta yrkesarbetande som tvingats dryga ut sina magra inkomster med bostadsbidrag av förklarliga skäl finns. På lite längre sikt kommer det också att innebära ökad otrygghet och brottslighet, och en ökad belastning av den redan nu överbelastade social- och rusmedelsvården.
Vad det här i slutändan kommer att kosta samhället kan vi i det här skedet bara gissa oss till. Vad vi däremot kan vara alldeles säkra på är att kostnaderna i form av mänskligt lidande kommer att bli ohyggligt höga!
