Zinaida Lindén skriver om Dag Hammarskjöld och hans samtid på vita duken.
Per Flys nya drama börjar som som en mardröm. Några män skjuter ner bybor som försöker springa undan, deras hyddor sätts i brand.
Så vaknar FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld (Mikael Persbrandt) i sin säng i New York. Året är 1960. Folkmordet i Kongo-Kinshasa är ingen ond dröm utan verklighet.
Frälsarambitioner
Knappt har Kongo hållit val kort före den formella självständigheten från Belgien förrän det blir offer för utländska gruvbolags girighet och det kalla krigets stormaktskamp. Under ett möte med Kongos premiärminister Patrice Lumumba (Jordan Divigneau) lovar Hammarskjöld honom skydd. FN:s säkerhetsråd uppmanar belgarna att dra sig tillbaka och skickar en FN-styrka till Kongo för att upprätthålla fred. Men Lumumba vill att FN ska tvinga utbrytarprovinsen Katanga som samarbetar med belgarna tillbaka in i Kongo. FN anser att detta är en intern angelägenhet. Då vänder Lumumba sig till Sovjetunionen som lovar honom östblockets stöd.
Detta står honom dyrt. Han får sparken som premiärminister. Efter en misslyckad kupp grips han och avrättas — enligt många källor med USA:s välsignelse — i Katanga som leds av Moïse Tshombe (Hakeem Kae-Kazim),
Hammarskjöld fortsätter sin kamp för en fredlig lösning i Kongo, i antikolonialismens tecken. ”Han vill ge naturtillgångarna till barbarerna!”, fräser de belgiska och engelska kapitalisterna. Amerikanerna muttrar något om ”det kommunistiska FN”. Nikita Chrusjtjov (Vasiliy Mishchenko) vrålar att Hammarskjöld ”missbrukar rättvisans principer” och håller honom ansvarig för mordet på Patrice Lumumba.
”Det är mycket lätt att avgå, det är inte lika lätt att stanna”, säger Hammarskjöld i sitt berömda tal. ”Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål, det är en annan sak att göra motstånd.”
Att Hammarskjölds principfasthet och frälsarambitioner blir hans olycka är knappast en spoiler. När han är på väg till förhandlingarna med Tshombe störtar hans flygplan. Enligt Peter Fly och den andre manusförfattaren Ulf Rydberg är kraschen tvivelsutan arrangerad.
Hans karisma i all ära, men filmen är också ett tvärsnitt av samtiden. Här skildras händelserna i Kongo och i USA.
Tvärsnitt av samtiden
Det är inte första gången mannen som fick Nobels fredspris postumt intresserar filmmakare. År 2019 utkom Mads Brüggers dokumentär Cold Case Hammarskjöld som tyvärr visade sig vara regissörens egotripp.
Det är inte heller första gången Persbrandt porträtterar Hammarskjöld (se The Siege of Jadotville av Richie Smyth).
Men det är första gången Dag Hammarskjöld tillägnas en alldeles egen långfilm. FN:s generalsekreterare, poet, mystiker…
Hans karisma i all ära, men filmen är också ett tvärsnitt av samtiden. Här skildras händelserna i Kongo och i USA.
Hur uppfattades de i mitt ursprungsland, Sovjetunionen?
Ett barndomsminne jag har är en gulnad karikatyr: en frackklädd herre använder en amerikansk flagga som fikonlöv. Visserligen var det inte många hos oss som brydde sig om martyren Dag Hammarskjöld. Annat var det med martyren Patrice Lumumba.
Kort efter mordet på Lumumba publicerade Jevgenij Jevtusjenko dikten ”Vi glömmer inte!” Tiotals sovjetiska städer hade gator uppkallade efter Lumumba. Ett kryssningsfartyg som bar hans namn seglade på floden Ob i Sibirien. Dessutom hedrades han med ett sovjetiskt frimärke.
Och så fanns ju Patrice Lumumba-universitetet i Moskva.
Lumumba väckte entusiasm
På min tid talade man inte längre om världsrevolution. I stället hade man myntat det diffusa begreppet ”den världsomfattande revolutionära processen”. Fattigdom och fientligheten mot kolonialmakterna i ”tredje världen” ansågs utgöra en fruktbar grund för leninismen. Glömt var det marxistiska postulatet om att övergången till socialism skulle bli möjlig först efter att kapitalismen uttömt sina produktivkrafter. Man gick så långt som att hävda att det inte ens behövdes någon arbetarklass: socialism kunde ju byggas av ”progressiva” ledare, med sovjetisk hjälp.
Under den lama Brezjnev-tiden vann dessa idéer inte något speciellt gehör hos medborgare som var uttröttade av varubristen och köerna. Bara Kuba väckte genuint intresse. Men under Chrusjtjov-epoken som kännetecknats av inrikespolitiskt ”töväder” hade entusiasmen varit stor. År 1957 hölls Världsungdomsfestivalen i Moskva. Mången sovjetmedborgare mötte sitt livs första utlänningar. År 1961 grundades Lumumba-universitetet som började utbilda högkvalificerade, sovjetvänliga specialister för Asien, Afrika och Latinamerika. Utbildningen var gratis för alla.
Besk frukt
Under 1970-80-talet bar sovjetideologernas internationalistiska strävanden beska frukter. Värst var Afghanistankriget. Diktatorer som Mengistu Haile Mariam hyllades. År 1973 besökte Jean-Bédel Bokassa pionjärlägret Artek där han under högtidliga former blev antagen till De Unga Pionjärerna.
Vardagsrasismen var utbredd i landet. I sin roman Iskrenne vasj Sjurik (Er tillgivne Sjurik) skildrar Ljudmila Ulitskaja en kärleksaffär mellan en kubansk studerande från Lumumba-universitetet och en dotter till en partipamp från Sibirien. Efter att hon fött ett mörkhyat barn vrålar hennes far som en sårad björn samtidigt som han krossar en bordsskiva med bara handen.
Sårbarhet
Dramat Hammarskjöld väcker historisk genklang hos mången tittare. Idag lever vi åter i en tid som präglas av spänningarna mellan supermakterna. Parallellerna med Kubakrisen ligger nära till hands.
Filmens huvudperson brottas med svåra funderingar om moral och ansvar, han letar efter Gud och gemenskap. Tack vare Persbrandts inlevelseförmåga och Flys personregi ser vi Hammarskjölds sårbarhet.
”Är i Intet, sover i tystnaden, gråter i mörkret”, skriver han i sina dagboksanteckningar Vägmärken. Ytterligare ett citat etsar sig fast i minnet: ”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening. Jag vågar inte, vet inte hur jag skall kunna tro: att jag inte är ensam.”
Hammarskjöld.
Drama/thriller. 114 min.
Regi: Peter Fly
Manus: Peter Fly och Ulf Rydberg
Foto: John Christian Rosenlund
I rollerna: Mikael Persbrandt, Francis Chouler, Haakem Kae-Kazim, Sara Soulié.
