Esbo ciné bjuder på en rik bukett av ny europeisk film.
Hösten är här och det betyder bara en sak: det är dags för filmfestivaler i huvudstadsregionen. Esbo ciné är visserligen inte lika omfattande som storasyster Kärlek och anarki, men festivalen har ett mångsidigt utbud av filmer. Mycket av det som ingår i programmet går aldrig upp på bio eller visas på någon annan festival, så det gäller att passa på. Esbo ciné uppmärksammar i stor utsträckning europeisk film och det är på alla vis föredömligt.
Visningarna drar igång 23.8 och filmprogram erbjuds varje dag fram till 1.9. Logistiken, med programmet utspritt över Esbo och Helsingfors, är inte helt lätt att överblicka för den som vill se många filmer. Det kan alltså vara bra att sovra i programmet. Antalet titlar som visas är minst sagt imponerande. Själv tog jag del av fem verk inför festivalen.
Bye Bye Tiberias
Hiam Abbass har en framgångsrik karriär som skådespelerska bakom sig. Bäst kommer jag själv ihåg henne från det starka drama Citronlunden (2008). Bye Bye Tiberias är en film om henne som dottern Lina Soualem gjort, men snarare än en genomgång av moderns framgångar handlar det om hennes, eller deras gemensamma, relation till Palestina. Abbass bodde i en by nära Tiberias (nära Gennesaretsjön) innan hon som ung vuxen flyttade till Europa, till England och till Frankrike. Lina Soualem berättar i sin film om släkten, de många uppbrotten och avskeden i samband med Nakba i slutet av fyrtiotalet. Men här ryms också återseenden. Mor och dotter åker tillbaka till Palestina. De träffar släktingar, de går igenom minnen. Det är smärtsamt, men också ofta rörande och till och med roligt när den lekfulla Abbass umgås med sina systrar och släktingar, framför allt far/mor Nemat. Soualem skildrar skickligt de olika känslor och inställningar som dessa möten genomströmmas av: ungdomens lust att revoltera mot patriarkala strukturer, bryta upp och nu något annat, att vilja minnas tillsammans och förstå. Den här filmen ska ni inte missa.
(Regi: Lina Soualem, 2023)
Gondola
En ordlös kärlekshistoria i Georgien som är så söt att man nästan storknar, men bara nästan. Detta är Gondola, Veit Helmers ljuvliga film om Nino och Iva (Nini Soselia och Mathilde Irrmann) som jobbar på en linbana någonstans i sydvästra Georgien. Chefen är ett svin men tillsammans är man starkare. En spirande flirt mellan de två kvinnorna fortskrider medelst upptåg och storstilad uppvaktning. För att inte tala om schack. Här har vi ett slags antites till Det sjunde inseglets dystra partier. Gondola kunde vara helt odräglig, men jag tjusas ändå av den hämningslösa och gulliga romantiken som också på ett befriande sätt berättar en queer kärlekshistoria utan att homofobi utgör huvudtemat. Inte bara är detta en fin kärleksberättelse, det är också ett kärleksfullt sätt att leka med filmhistorien. Leos Carax mest romantiska stunder är kanske en lämplig referens här. Också så här kan ett arbetsplatsdrama se ut, ett roligt tema är hur Nino och Iva galant hanterar både boreout och jobbiga passagerare. Deras anarkistiska inställning till det mesta är föredömlig.
(Regi: Veit Helmer, 2023)
Grey Bees
Det är januari 2022 i en övergiven by Donbass, Ukraina. Serhiich (Viktor Ždanov) är biodlare som lever ensam. Han vägrar lämna byn som i stort sett är tömd på invånare. Fronten är nämligen nära. De ukrainska nationalisterna är han inte förtjust i, men det ryska hotet i kriget som pågått redan länge är ännu mera oroväckande. Hans barndomskamrat Paška (Volodymyr Jamnenko) har också stannat kvar i byn. Serhiich anar att denne spionerar för ryssarnas del. Men de är beroende av varandra, på olika sätt.
Grey Bees berättar sin historia i mycket stillsamt tempo, med en rik ljudbild som laddar bilderna med det hot tittaren förstår att finns ständigt närvarande, även om vi inte en enda gång får det bekräftat i bild. Kameran tillåts försjunka i miljöerna, de förfallna husen och de två männen som rör sig i landskapen. Allt är filmat som i ett grått och dämpat ljus. Jag fångas av just detta, filmens avskalade helhet. Regissören Dmytro Moisejevs har en förmåga att, en del stolpiga scener till trots, skildra mänskliga möten som till stor del försiggår bortom det verbala, bortom de bilder männen gör sig av vem de är och vad de står för.
(Regi: Dmytro Moisejev, Ukraina 2024)
On the Go
En ung kvinna (Julia de Castro) som längtar efter att få barn, en homosexuell man (Omar Ayuso) är trött på dejtingapparnas monotoni och en gåtfull existens (Chacha Huang) påstår sig vara en sjöjungfru. Dessa tre yrar ut på vägarna genom Andalusien i en ‘67 Chevrolet Corvair. Regissörerna Julia de Castro och Maria Gisèle Royo har spunnit ihop en vild road movie på temat sex och kroppslighet. Det är färgglatt och fantasifullt, referensen Almodovár är väl oundviklig här. Tittaren har ingen aning om vilka vändningar som berättelsen, i den mån det finns en sådan, ska ta. Det är ett uppfriskande och glatt sätt att röra sig bort från road moviens förutsägbara heteroramar. On the Go gör kanske inte något djupt intryck, men det är en rolig film att se. Och så är det fint att Esbo ciné så flitigt satsar på att visa spansk film.
(Regi: Julia de Castro och Marìa Gisèle Royo, 2023)
sr
Essäfilmen är en underutnyttjad och i allt för ringa grad uppmärksammad konstform. Lea Hartlaub utforskar i sr något så till synes nischat som giraffens kulturhistoriska rörlighet. Från grottmålningar och hieroglyfer till nöjesjakt för de stenrika och museala samlingar reser vi runt i världen ledsagade av en neutralt hållen berättarröst och strama bilder. sr är ett ambitiöst bygge och den vägrar att falla in i de konventionella underhållningsstråken. Jag följer gärna med på upptäcktsfärden, exempelvis några giraffers öde i Israel och Palestina där. Ändå upplever jag efteråt att filmens ärende sist och slutligen förblir rätt så grumligt. sr tycks fastna i att servera intressanta anekdoter snarare än erbjuda en helgjuten väv, en flygande matta för associationerna.
(Regi: Lea Urlaub, 2024)
Foto: Esbo ciné
