Tate Modern ger ett retrospektiv på Yoko Onos livsverk.
Det sista konstverket i Yoko Onos stora retrospektiva utställning Music of the Mind på Tate Modern i London kallas ”My Mommy is Beautiful”. Konstnären uppmanar besökare att på en anteckningslapp skriva ned sina tankar om sin mamma. Resultatet är tusentals små lappar som har klistrats upp på en lång vägg. På en av dem läser jag: ”Jag vet att du skyllde på Yoko för the Beatles uppbrott, men detta är till dig. X”.
Hur kunde John Lennon, en av världens mest kända personer, vara ihop med en asiatisk kvinna som varken var glamorös eller underdånig? Många Beatles-fans hatade henne, och i decennier fick hon utstå öppen sexism och rasism i pressen.
Yoko Ono var redan en etablerad konstnär när hon 1966 träffade Lennon på förhandsvisningen av hennes debututställning i London. Lennon provocerade Ono genom att ta en tugga av ett äpple som hon hade placerat på en piedestal av plexiglas. Hans vanhedrande av verket och hans kaxiga attityd tolkades som en flirt och deras blickar möttes. Resten är historia. ”Apple” (1966) visas på utställningen, men utan Lennons tandmärken, eftersom Granny Smith-äpplet är färskt. Det har spekulerats att detta readymade-verk gav inspiration till den kända logotypen som Beatles senare tog i bruk för sin skivetikett Apple Records.
Yoko Ono var inte särskilt intresserad av att vara Lennons musa, men det blev hon onekligen. Hon gav ändå aldrig upp sin egen karriär när de flyttade ihop. Trots flera samarbeten med Lennon hamnade Onos konstnärskap lite i skymundan och istället fick musicerandet och den feministiska aktivismen övertaget. Paret bildade supergruppen Plastic Ono Band som även efter Lennons död fortsatte spela in både experimentella och kommersiella skivor. Kritikerna gjorde sig länge lustiga över Onos primalskrik och jämrande på skivorna och konserterna. De var omedvetna om att hon fått en mycket gedigen musikutbildning i en japansk elitskola och dessutom studerade komposition i New York, bland annat med John Cage. Hon var alltså en mycket högre utbildad musiker än Lennon.
John Lennon och Yoko Ono i Amsterdam år 1969. Foto: Central Press/Getty Images
Konceptkonstens pionjär
Lennon och Ono gifte sig i mars 1969 och beslöt att, istället för en smekmånad, organisera en ”sängprotest” för fred i ett amsterdamskt hotellrum, där de också tog emot pressen. Deras andra veckolånga ”bed-in” tillbringades i ett hotell i Montreal där hitsingeln ”Give Peace a Chance” spelades in tillsammans med inbjudna gäster.
Tillbakalutad i en säckstol kan man på utställningen njuta av långfilmen som gjordes om denna ovanliga fredsmanifestation, som samtidigt också blev fluxusrörelsens mest uppmärksammade evenemang.
Fluxusrörelsen demokratiserade konstupplevelsen genom att skapa verk som lätt kunde reproduceras och genom att direkt involvera publiken i spontana happenings, ofta med humoristiska inslag. Yoko Ono var en av rörelsens förgrundsgestalter och betraktas därför även som en av konceptkonstens pionjärer.
Samtliga 150 sidor ur Onos bok Grapefruit (1964) hänger på utställningen. Varje sida innehåller en kort, ibland poetisk, absurd eller fantasieggande instruktion, som hon kallar event score. Med dessa ”händelsepartiturer” vill Ono öppna läsarens kreativa sinnen. Plötsligt inser jag att ”Imagine”, John Lennons största succélåt, innehåller flera Ono-inspirerade instruktioner: ¨Föreställ dig att det inte finns några länder….inget att döda eller dö för¨. Jag har redan utfört två av Onos instruktioner: ”Tänd en tändsticka och observera tills den slocknar¨ och ¨Skicka luktsignaler med vinden.¨
Yoko Ono var inte särskilt intresserad av att vara Lennons musa, men det blev hon onekligen.
Obekväm stämning
Ono suddade i ett tidigt skede ut gränsen mellan konstnären och betraktaren. Performancen ”Cut Piece” (1964) får mig att känna mig riktigt obekväm. Filmen från liveuppträdandet visar en helt orörlig Ono sittande på en scen i en traditionell pose som förknippas med underkastelse i Japan, alltmedan publiken (huvudsakligen män) klipper bort delar av hennes klänning, tills hon är nästan helt naken. När en alltför upphetsad ung man klipper sönder behån suddas även gränsen mellan konst och övergrepp ut.
Yoko Ono föddes i en förmögen societetsfamilj, men tvingades fly Tokyo när amerikanerna brandbombade staden. Kriget och dess efterdyningar har satt spår i hennes verk. Hon skriver att efter kriget, när det var ont om mat, satt hon tillsammans med sin bror och stirrade på himlavalvet, där hon i fantasin (och konceptkonstens bästa anda) frammanade alla deras favoriträtter.
Ett av utställningens sista verk, ”A Piece of the Sky”, består av 16 uppochnedvända tyska stålhjälmar som hänger från taket. Varje Stahlhelm innehåller pusselbitar som besökarna får ta hem. Om alla besökare en vacker dag sammanstrålar och lägger ihop sina pusselbitar bildas det en blå himmel med enstaka stackmoln.
Det finns inget helvete, endast himmel ovanför oss.
Yoko Ono: Music of the Mind. Visas på Tate Modern i London fram till 1.9.2024
Bilder: Yoko Ono
