EU:s nya migrationspakt välsignar planer på att skicka asylsökande vid Medelhavet till länder som Rwanda och Tunisien. Denna nya trend beskrivs som ”dyr, grym och kontraproduktiv” av människorättsorganisationer.
I över ett decennium har EU-länderna levt med vetskapen om att tiotusentals personer drunknar i Medelhavet när de försöker ta sig till Europa. Men trots att unionen nu har enats om en asyl- och migrationspakt ser allt fler länder ut att vilja ta till mer extrema åtgärder – som att externalisera gränserna och inte minst utlokalisera asylprocessen till så kallade ”tredjeland”. Högerregeringarna har genom att leta lösningar utanför EU:s gränser lyckats smita från den jobbiga processen med att förhandla med sina gelikar inom EU kring ”ett solidariskt flyktingmottagande”.
EU-kommissionen presenterade i mitten av juni en handlingsplan för den historiska, men urvattnade, asyl- och migrationspakt som EU-länderna enats kring och som trädde i kraft tidigare i år. Tanken är att lagpaketet ska vara fullt implementerat i juni 2026.
Enligt svenska Vänsterpartiets avgående Europaparlamentariker Malin Björk inskränker de olika lagförslagen asylrätten i EU.
– Det kommer bli svårare att söka asyl i EU. Personer som kommer från så kallade ”säkra” länder eller områden, eller som bara passerat ett ”säkert” land på vägen till EU kan till exempel riskera att snabbavvisas vid EU:s gräns, säger Björk.
Enligt henne innebär lagpaketet inte mer ordning, utan förvärrar bara dagens redan allvarliga situation.
– Det riskerar leda till massförvar och brutalitet längs EU:s gränser, och fler skamliga avtal med despoter och diktaturer. Det kan vi i vänstern inte ställa oss bakom, uppgav Björk i ett pressmeddelande i samband med att asyl- och migrationspakten röstades igenom.
Danmark går i bräschen
Inte heller de som vill se en mer restriktiv migrationspolitik verkar ändå vara särskilt nöjda. Flera EU-länder har nyfiket sneglat mot Storbritannien där landets före detta premiär-minister Rishi Sunak under parollen Stop the Boats i ett par års tid drivit på för att till varje pris få igenom ett hårt kritiserat förslag om att flyga asylsökande och migranter till Rwanda.
Sunaks mål är att avskräcka personer från att ta sig in illegalt i Storbritannien via Engelska kanalen genom att skicka dem till Rwanda och förhindra dem från att någonsin sätta foten i Storbritannien igen.
Landets högsta domstol fastslog att lagförslaget är olagligt och strider mot internationell rätt. Detta på grund av att man inte kan garantera att Rwanda inte sänder personerna vidare till deras hemländer där de kan riskera att dödas eller utsättas för människorättsbrott. Även flykting- och människorättsorganisationer har protesterat högljutt mot lagförslaget.
Dessutom återstår den stora frågan: om det ens är praktiskt genomförbart. Kostnaderna beräknas bli enorma för ett dylikt projekt, men det har inte bekommit Sunak. Nu är också andra länder – och EU – beredda att följa Sunaks exempel.
Danmark var tidigt ute och har sedan 2021 en lag som tillåter landet att skicka asylsökande och migranter till tredjeländer och har inlett diskussioner med Rwanda. Bland annat FN:s tortyrkommitté har uttryckt oro över migranternas säkerhet om Danmark slår in på samma väg. Även Österrike och Tyskland har visat intresse för asylprövning i tredje land.
Danmark var tidigt ute och har sedan 2021 en lag som tillåter landet att skicka asylsökande och migranter till tredjeländer och har inlett diskussioner med Rwanda.
Italien ♥ Albanien
I februari i år aviserade Italiens premiärminister Giorgia Meloni att Italien och Albanien hade ingått ett avtal om mottagande av migranter.
Det handlar om upprättandet av två mottagningscentra i Albanien för migranter som anländer till Italien. Sammanlagt ska 39 000 migranter kunna omplaceras. De officiella målen är att bekämpa människohandel, förhindra irreguljära flyktingströmmar och välkomna dem som verkligen har rätt till internationellt skydd, men det handlar också om att man genom att köra iväg dessa personer med förhoppningen att de aldrig mer kommer tillbaka till Italien.
Avtalet innehåller bland annat planer på att bygga två centra där migranternas asylansökan ska hanteras. Byggena ska bekostas av Italien, och italienska tjänstemän ska se över asylansökningarna, medan Albanien ska tillhandahålla säkerhetspersonal. Avtalet ska bara gälla migranter som räddas på Medelhavet av italienska fartyg och enligt premiärminister Meloni ska gravida kvinnor, barn och ”sårbara” personer undantas.
Meloni har framhållit avtalet som banbrytande – en modell – i hanteringen av flykting- och migrantströmmarna, och det var ett av högerregeringens flaggskepp inför EU-valet.
Men arbetet står och stampar på stället. Inget konkret är på gång, trots att allt skulle vara klappat och klart för att skicka den första gruppen migranter i början av augusti i år. Hindren är de samma som i Storbritannien: juridiska, människorättsliga, praktiska och ekonomiska.
Oppositionen i Italien, ledd av socialdemokratiska Elly Schlein, menar att det handlar om en desperat åtgärd från extremhögerregeringen, som istället för att trycka på sina gelikar inom EU för att få till ett solidariskt flyktingmottagande inom unionen, tar till den här typen av drastiska åtgärder.
Människorättsorganisationer menar att avtalet strider mot både EU-lag och internationell rätt och dessutom innebär ett hot mot asylrätten och rätten till internationellt skydd mot förföljelse.
Migranter säljs på slavmarknader
Ändå är den här typen av utlokalisering av asylprocessen bort från EU-ländernas territorium och försök att externalisera gränserna inte ny. Redan 2020 då jag intervjuade gränsforskaren Johanna Pettersson sa hon att gränsbevakningen i praktiken inte längre sker enbart vid gränserna utan även inne i landet. Det kan handla om passkontroller lite var som helst innanför ett lands gränser eller digital datainsamling om hur människor rör sig.
– Vi ser också att gränserna förskjuts, eller att det sker en så kallad externalisering av gränserna. EU har exempelvis försökt flytta gränskontrollerna söderut, vilket innebär att olika länder i Nordafrika har infört gränskontroller för folk som kommer söderifrån. Det är ett exempel på expansionen av gränser i rummet. Att de inte bara finns vid den territoriella gränsen på kartan utan även flyttas längre och längre utåt på ett annat sätt, sa Pettersson och tillade:
– Medelhavet, som är EU:s yttersta gräns, följer samma mönster som trenderna för gränspolitik i övrigt, vilket innebär ökade fysiska hinder, det vill säga att man gjort färdvägar för de som försöker komma in i Europa svårare och svårare.
Sedan 2016 betalar EU Turkiet för att landet ska stoppa miljontals flyktingar på väg till EU. Sedan december förra året har EU också ett samarbetsavtal med Tunisien, som även det i praktiken innebär att EU betalar för att landets regim ska stoppa både sina egna medborgare som vill fly och människor från andra länder i Afrika från att söka sig vidare mot Europa.
Även det avtalet har kritiserats av människorättsorganisationer. Organisationerna vittnar tillsammans med migranter om att tunisisk polis kört iväg människor till Libyens och Algeriets gräns där de dumpats, vilket har lett till att många dött av brist på mat och vatten. Det har också rapporterats om att svarta migranter utsätts för rasistiska attacker och diskriminering.
Ännu värre vittnesmål, som att svarta flyktingar har sålts på ”slavmarknader”, har kommit från Libyen, som fungerade som transitland innan många istället valde att resa via Tunisien. Libyen var ett land som Italien ingick avtal med 2017 för att få stopp på migrantbåtarna i utbyte mot pengar. Det fanns också planer på att förlägga asylprocessen dit. Men det politiska kaoset och militärstyret i Libyen gjorde idén omöjlig att ens försöka genomföra.
Krånglig och dyr process
Mycket pekar mot att det kommer fortsätta på det här spåret. EU har visserligen röstat igenom en ny asyl- och migrationspakt efter år av manglande, men få verkar ändå som sagt särskilt nöjda – varken de som vill se en generös asylpolitik eller de som vill stoppa migrationen. För de länder som är geografiskt belägna vid Medelhavet och tar en stor börda i EU för mottagandet har avtalet egentligen inte någon större betydelse, även om pakten utlovar ekonomisk kompensation från de EU-länder som inte vill ta emot asylsökande och migranter.
Sedan EU ingick sitt avtal med Tunisien har trenden varit att EU-länder försöker förhandla enskilt och få till bilaterala avtal med länder utanför EU, konstaterade Bernd Parusel, forskare i statsvetenskap vid Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps), i en intervju med Utrikesmagasinet i slutet av förra året.
Svenska Asylrättscentrum – rådgivningsbyrå för asylsökande – ser med oro på att även den nya asyl- och migrationspakten gör det möjligt för EU:s medlemsländer att skicka asylsökande till säkra tredjeländer, alternativt till säkra delar av icke-säkra länder. Dessutom sänks tröskeln för vad som krävs för att ett land ska klassas som säkert, och kravet på den koppling som ska finnas mellan personen och det tredje landet försvagas.
Det innebär att asylsökande som fått avslag på sin asylansökan kan skickas till ett land som inte är deras ursprungsland, så länge de har ”kopplingar” dit. Vad som krävs för att det ska finnas en koppling är vagt formulerat, vilket innebär att medlemsstaterna får ett stort utrymme att göra egna tolkningar, menar Asylrättscentrum.
Processen är krånglig och knappast praktiskt genomförbar för länder som vill garantera asylrätten, internationella konventioner om mänskliga rättigheter och nationella lagstiftningar. Kostnaderna förutspås dessutom bli skyhöga.
30 000 döda
Samtidigt fortsätter människor på flykt att dö på Medelhavet. Närmare 1 000 personer dog under årets första sex månader. Under de senaste tio åren har över 30 000 individer fått sätta livet till.
Daniela Fatarella, ordförande för Rädda barnen Italien menar att G7-ländernas vilja att bekämpa vad de kallar ”människosmugglare” inte samtidigt kan innebära att samma länder bortser från att det måste finnas ett fungerande sök- och räddningssystem till sjöss.
I ett uttalande i juni framförde hon krav på att det införs öppna, lagliga vägar till Europa, såsom humanitära och evakueringskorridorer för människor på flykt, möjlighet till snabbare familjeåterförening och utökade möjligheter till studievisum.
Att använda allt bryskare metoder kommer inte avskräcka människor från att försöka – från att riskera livet. Det går inte att hindra människor från att fly krig, konflikter och extrem nöd eller från att försöka söka sig en bättre framtid.
Anklagelserna om avhumanisering av flyktingpolitiken duggar tätt. Rapporterna om döda på Medelhavet sticker i ögonen och väcker krav på politikerna att agera. Kritiker menar att projektet med att stoppa migranter från att nå Europa gör det lättare för européerna att låtsas som om de inte finns.
Lite samma spår var den tyska socialdemokraten Birgit Sippel inne på i samband med utfrågningen av den före detta EU-kommissionären Ylva Johansson (svenska Socialdemokraterna) i EU-parlamentets utskott för mänskliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor tidigare i år.
– Vi kan få till ett fint asylsystem men utan att ha några asylsökande, då det smutsiga arbetet med att skicka tillbaka migranter sköts av andra, sa Sippel.
Extremhögern trycker på
Den här typen av kritiska ståndpunkter kan bli färre framöver. Italiens extremhögerledare Giorgia Meloni vill ta sin nationalistiska agenda till EU. Med fortsatt många frågetecken kring när migrantcentren i Albanien kommer stå färdiga är det tvivelaktigt om avtalet med Albanien verkligen blir det flaggskepp som Meloni hoppats på.
Den internationella hjälporganisationen International Rescue Committee har beskrivit överenskommelsen mellan Italien och Albanien som ”dyr, grym och kontraproduktiv” och människorättsgrupper har kritiserat avtalet som ett farligt prejudikat. Det finns även farhågor bland flykting- och människorättsorganisationer om att den här typen av extrema åtgärder kan bli allt vanligare som inspiration för politiker i EU.
De tre mittengrupperna i EU-parlamentet – högergruppen EPP, socialdemokratiska S&D och liberala RE – har fortsatt majoritet med knappt 56 procent (401 av 720 platser) av platserna i Europaparlamentet efter valet i juni 2024.
Här ingår alltså inte extremhögerpartierna som är de partier som allra starkast driver antimigrationspolitik och stärkta gränser. Men deras närvaro är inte obetydlig. Den nybildade gruppen Patrioter för Europa, där högerextrema och högerpopulistiska EU-kritiker samlats, och där bland annat Viktor Orbán, Matteo Salvini, Marine Le Pen och spanska Vox ledare Santiago Abascal ingår, blev efter det senaste valet Europaparlamentets tredje största grupp.
Majoritetsgruppen har de senaste åren förespråkat kontrollerad migration och respekt för mänskliga rättigheter. Framför allt vill man stärka de yttre gränserna, förbättra screening och övervakning av personer som reser in illegalt i EU, samt utöka gränspolisen Frontex personalstyrka och utveckla it-system och annan infrastruktur för stärkt gränskontroll. Allt detta är också del av den nya asyl- och migrationspakten som den här majoriteten fick igenom.
Det finns också tankar om att utveckla samarbetet med tredjeländer, både som del av asylprocessen och i syfte att förhindra illegal migration till EU.
Ett ännu mer slutet Europa med högre murar mot omvärlden kan uppstå genom försöken att kontrollera gränserna och vilka som kommer in i EU. Att fler högerextrema politiker väljs in i EU-parlamentet bidrar också till att skapa ett politiskt skifte.
Foto: Wikimedia Commons,
