Under de senaste 10 åren har Samlingspartiets inställning till och åtgärder gentemot migration hårdnat markant. Varför har detta skett?
Samlingspartiet hör till de äldsta partierna i Finland, grundat 1918, och har traditionellt fått sitt största stöd av företagare, medelklassen och samhällseliten. Partiet säger sig driva en liberal högerpolitik där arbete och företagsamhet belönas, med betoning på en god relation till EU. Samlingspartiet kan sägas driva och betrakta samhället som ett företag, där till synes oproduktiva utgifter, som stödstrukturer för samhällets mindre bemedlade, skärs bort för att tillväxten ska upprätthållas och i synnerhet öka.
Traditionellt har partiet förhållit sig positivt till invandring, men då med betoning på arbetskraftsinvandring. Medan den värdeliberala falangen av partiet betonat humanitära värden i relation till invandring har den konservativa kretsen förhållit sig strängare. Vår nuvarande president Alexander Stubb hör till de till synes ”liberalare” politikerna i partiet i och med att han varit med på Pride-evenemang med mera, medan nuvarande försvarsminister Antti Häkkänen hör till den konservativa kärntruppen. ”Om en person arbetar, är han eller hon välkommen till detta land” säger Häkkänen i en intervju med Yle (25.4 2023).
Idag leder Samlingspartiet en av de mest högerkonservativa regeringarna i Finlands historia. Det finns stora skillnader i partiets förhållningssätt till migration jämfört med tidigare, särskilt i jämförelse med perioden i Paavo Lipponens regnbågsregering 1995–1997.
Sipilä-tiden
Under flyktingkrisen 2015 sökte 1,3 miljoner migranter från bland annat Syrien skydd i olika europeiska länder. Finlands dåvarande statsminister Juha Sipilä (C) ledde en regering, där också Samlingspartiet och Sannfinländarna medverkade, som under krisens början stod för försiktigt liberala ställningstaganden till massinvandringen: man lovade höja flyktingkvoten i Finland och fler flyktinganläggningar skapades. Sipilä själv erbjöd även ett av sina egna hus till flyktingarnas förfogande.
Som känt har Finland innan massflykten 2015 tagit emot relativt få migranter i europeisk jämförelse, delvis på grund av en restriktiv immigrationspolitik.
Den restriktiva linjen fick också med tiden överhanden i regeringen Sipilä, som bland annat inrättade förvar av personer som nekats asyl och skärpte villkoren för familjeåterföreningar. Samlingspartisten Petteri- Orpo, som då var finansminister och inrikesminister i olika skeden, var delaktig i alla ovan nämnda beslut.
Orpo och Häkkänen har under de senaste månaderna förespråkat en variant av den kontroversiella Rwanda–modellen.
Sannfinländarnas inflytande
Orpo är idag statsminister och driver tillsammans med Sannfinländarna en historiskt sträng invandrings- och integrationspolitik. I praktiken har invandringspolitiken dikterats av Sannfinländarna, som efter Timo Soinis avgång som partiordförande blivit ännu mer invandringskritiska. Samlingspartiet har i och med regeringsförhandlingarna välsignat denna invandringspolitik, trots högljudda anklagelser om att regeringen står för en rasistisk politik.
Stängningen av gränsen mot Ryssland och den omstridda avvisningslagen kan motiveras med vissa säkerhetspolitiska argument, men genomsyras av invandringsfientlig politik i vilken migranter förknippas med hotbilder om hybridpåverkan. 2015 hade Samlingspartiet troligen inte lika ivrigt understött ett liknande lagförslag.
Orpo och Häkkänen har under de senaste månaderna förespråkat en variant av den kontroversiella Rwanda–modellen, där EU-länder ger över sitt ansvar för att ta emot asylsökande till länder som Albanien och Marocko där det inte nödvändigtvis finns lika goda förutsättningar för nyanlända personer (se artikeln på sid 14–19). Detta system är ur ett migrantperspektiv kontraproduktivt; deras situation blir inte bättre om stater som Finland skickar stora grupper till ett land med sämre villkor för nyanlända människor.
Samlingspartiets valprogram från de senaste åren illustrerar också partiets njugga inställning till invandring. I valprogrammen för riksdagsvalen 2019 och 2023 betonas i första hand striktare krav på inkomstnivå och sysselsättning för invandrare, strängare tag mot utnyttjande av asylsystemet samt effektivering av utvisningen av asylökande. I EU-valsprogrammen från 2019 och 2024 sätter partiet i första hand vikt vid stärkta gränser och möjligheten att ”hjälpa folk i deras hemländer”. Tematiskt passar anti-invandring bra ihop med en (om än skev) berättelse om att stärka den finländska medborgarens konkurrenskraft och förbättra de mindre bemedlades situation.
Europeisk trend
Utvecklingen där traditionella högerpartier flirtar med ytterhögern är synlig i flera andra EU-länder. I Sverige har vi en liknande situation; Moderaterna har anammat en invandringspolitik dikterad av Sverige-demokraterna (som grundades av nazister). Tysklands AfD börjar accepteras i den regionala politiken.
Dels vill de traditionella högerpartierna mobilisera rörliga väljare, men högerextrema idéer har sakta men säkert bäddat in sig i andra partiers tankemönster. Problemet syns även på EU-partiernas nivå, där European People’s Party (EPP) offrat sina värderingar för att locka väljare från ytterhögerlägren.
För Samlingspartiets del är det främst samarbetet och konkurrensen med Sannfinländarna som fört partiet in på mer invandringskritiska spår. Den strängare inställningen till Ryssland och stärkta röster från de mer konservativa inom partiet har också skärpt den defensiva attityden till migration.
Framtiden får utvisa om liberala krafter styr de europeiska högerpartiernas position i invandringsfrågor in på en mer ansvarsfull och humanitär linje. I till exempel Frankrikes republikanska parti blev partiledaren Éric Ciotti, som förespråkade samarbete med ytterhögern, nedröstad av resten av partiet.
Anti-immigration är endast en av punkterna på ytterhögerns agenda. Klimatförnekelse, diskriminering av andra minoriteter och isolering från resten av världen kan i detta samarbete också bli en realitet, skriver forskarna Tuija Saresma- och Emilia Palonen i ett kapitel om Sannfinländarna och alternativa fakta i boken Populism and Science in Europe (Palgrave MacMillan, 2022). Partier som Samlingspartiet behöver fundera på sin inställning till invandring när de väljer att samarbeta med ytterhögern. Hur ställer detta dem i relation till det egna partiets historia?
Foto: Stina Virkamäki, Statsrådets kansli
