Österbotten har under de senaste åren gjort sig känt för sina skickliga kulturutövare. Men vad är egentligen det österbottniska, frågar Martin Kjellman.
Först samma dag slår det mig: egentligen är det ju österbottnisk afton varje kväll här. Å andra sidan: det är ju inte som att jag går runt varje dag och tänker på att jag befinner mig i Österbotten. Eller?
Konceptet Österbottnisk afton är en show i Alexandra Mangs regi där tre av Österbottens främsta soloartister, Josefin Sirén, Markus ”Månskensbonden” Bergfors och Rickard Eklund, gör gemensam sak med komikern Alfred Backa.
När showen kommer till Jakobstads Schaumanssal i april 2024 har den redan besökt bland annat Helsingfors, en föreställning som gav ringar på vattnet i minst tre texter ungefär på temat ”Populärmusik från Österbotten”. Det började med att Hufvudstadsbladets litteraturredaktör Ylva Perera undrade ifall ”en delorsak till att det görs så mycket bra kultur i Österbotten kan vara att det på gott och på ont finns en tradition av att bejaka hängivenhet”. En fattig förklaringsmodell, tyckte Sven-Erik Klinkmann på förlaget Ellips blogg. I det skedet hade Österbottens Tidnings ledarskribent Sofie Stara redan höjt insatsen och konstaterat att Österbotten har trångsyntheten att tacka för kulturen – en mer än lovligt förenklad konstsyn och en ännu märkligare hållning att inta gentemot trångsynthet. Här hade Stara, som annars är en av regionens viktigaste röster mot just trångsynthet, behövt utveckla resonemanget mera. Själv är jag i alla fall inte beredd att låta allsköns prästerskap rita upp spelplanen för vad österbottniskhet kan tänkas innebära. Dito för Linkedin-typerna som jagar turister och utländska investerare med en bild av Österbotten som aldrig kan vara annat än ensidig. Österbottniskhet är också att idka människohandel för att driva växthus, men det kommer ingen av ovan nämnda predikanter någonsin att berätta för er.
Tiden går långsammare
Som ni märker har jag trots allt gått omkring och funderat lite mer än vanligt på vad österbottniskhet på riktigt vill säga. Nöjet att få kalla alla som kommer från en större ort än en själv för ”dajju” är förstås en oumbärlig del, men något mer måste det ju finnas. I stället för att gå direkt till facit och börja bläddra i Lars Huldéns samlade verk valde jag att ta reda på hur showen tolkar sitt tema.
Föreställningen visar sig vara en skickligt uppbyggd helhet som varvar musik och teater, sparsmakade ballader och rivig rock, tårdrypande drama och rent revymässigt pjas. Den hålls ihop av Alfred Backa, som vid den här tidpunkten befinner sig i sitt livs form. Han går in och ut ur olika roller (exilösterbottningen med svensk brytning, gaphalsen som inte är rasist, Rickard Eklunds mamma) och stämningar på ett sätt som driver händelserna framåt. Eller bakåt, för Backa är trots allt historiker i grunden. Temat österbottningen-som-flyttat-till-Stockholm-och tappat-bort-sig-själv-ännu-mera är redan mättat av Johan Fagerudds bitterljuva karaktär Kent från Jeppis. Det vet Backa och halar i stället in publiken genom att låta samma karaktär berätta om hur hans krigstraumatiserade farfar på ålderns höst kunnat utbrista ”vi var halvvägs till Moskva”. Frasen är mästerligt levererad och får mig att sätta skrattet i halsen, det bränner till i ögonen och insikten väller fram: om det finns något som kännetecknar Österbotten så är det att tiden går långsammare här. Glöm vinterkriget, glöm inbördeskriget; här har ingen kommit över Stora ofreden.
Den här långsamheten ökar betydelsen av plats, rummets seger över tiden om ni så vill. Det är knappast förvånande att en av Månskensbondens bästa låtar, som tyvärr inte spelas den här kvällen, är en version av Pepe Willbergs ”Tällä kadulla” med titeln ”Vårt kvarter”. Inte är det heller någon slump att de senaste årens mest älskade österbottniska romaner heter Heiman (Ann-Luis Bertell) och Arvejord (Maria Turtschaninoff).
”Va e du så oroli för / Varenda en så går ju å dör / å så har du ju släkt i var å varannan gård”, sjunger Månskensbonden – han gör entré kort efter Backas inledande monolog. Sången ”Släkt i var och varannan gård” fångar hur invecklat det är att tvingas samexistera med en hysterisk nutid och ett förflutet som inte försvunnit någonstans. Det handlar inte så mycket om att vi lever i eller ens längtar till det förflutna som att det förflutna sipprar in i nuet. Wava Stürmer, en av de stora österbottniska skalderna, formaliserade det här i sin roman Väntansväg från 1985. Inledningsscenen utspelar sig i en konferenssal:
Jag slöt ögonen, då kände jag lukten. Det brinner på avstjälpningsplatsen. Den lukten är inte att ta miste på, kletig, stark. När jag öppnade ögonen igen såg jag råttorna, som i panik sprang undan elden, såg dem genom sprickan i golvet i det kvava föreläsningsrummet … Det var alltså inte fråga om mina tankar och minnen utan just då, samtidigt som jag satt med de andra deltagarna i konferensen, fanns avstjälpningsplatsen, fanns elden, fanns råttorna. Jag såg dem därför att de fanns där. Tiden, det som vi i vanliga fall kallar tid, var upphävd och samtidigheten blev synlig.
Månskensbonden gör nånting liknande i ”Stormin”, en av de bästa låtar som skrivits på svenska språket. Jag har lyssnat på den regelbundet sedan den släpptes 2018, exakt hundra år efter finska inbördeskriget, och ännu sex år senare lyckas den överraska mig med hur den tycks lösa upp alla tänkbara gränser: mellan vit och röd, barn och förälder, Finland och Sverige, kvinna och man, tid och rum. Studioversionen är en duett med Iiris Viljanen; under Österbottnisk afton är det Josefin Sirén som gör honom sällskap, effektfullt klädd i vit skjorta och röd väst.
Det handlar inte så mycket om att vi lever i eller ens längtar till det förflutna som att det förflutna sipprar in i nuet.
Stark revytradition
Månskensbonden är inte den enda bland skaparna av Österbottnisk afton med hög ambitionsnivå. Både Josefin Sirén och Rickard Eklund har fullängdsalbum med egenskrivna låtar och Eklund släppte diktsamlingen Tundra 2023. Alfred Backa tycks å sin sida ha bestämt sig för att ta sig an hela Finlands politiska etablissemang med sina satirvideor. Ribban är alltså hög då de gör gemensam show, och det behöver den också vara.
Att servera lite glesbygdsmytologi till en publik i Helsingfors går kanske an också om den, som HBL:s Perera antyder, till inte obetydlig del utgörs av exilösterbottningar. När jag själv bodde i Helsingfors hade jag en själslig distans till österbottniskhet som inte är lika självklar för mig nu när jag flyttat tillbaka. Jag har alltså stor förståelse för att ÖT:s kulturredaktör Jessica Poikkijoki slår an en något defensiv ton i sin recension av Österbottnisk afton, precis som jag har förståelse för att hennes kollega Kenneth Myntti var minst lika defensiv då han kommenterade utflyttade Anna-Sofia Nylunds dokumentär Jeppis suger – en film om min hemlängtan då den kom 2020. Tillåt mig också påpeka att ingen av showens frontfigurer kommer från Jakobstadsregionen.
Allt det här tycks Alfred Backa också vara medveten om, och att han raljerar lite smågulligt om hur svårt det är att komma till Jakobstad lyfter jag på kepsen åt (liksom åt att han i sin marknadsföring på Instagram grävt fram legendariska Jeppisbandet Ragnar Hare). Men svårigheten ligger inte bara i att Jakobstadsbor (eller Närpesbor) skulle vara känsliga för att någon kommer och driver gäck med dem, eller i alla de vanliga utmaningarna med att vara profet i egen stad eller bygd.
Det är nämligen dessutom så, att det inte är alldeles enkelt att imponera med starka texter och roliga sketcher i en region som, för att bara nämna några samtida, räknar Quynh Tran, Ted & Kaj, 1G3B, Malin Klingenberg, KAJ och Rosanna Fellman som sina egna. Den österbottniska revytraditionen är välkänd och på senare år har den exporterats till flera teaterscener i huvudstadsregionen. Sommarteatern Konungens ring i Nykarleby (2021) slår så gott som alla pjäser jag såg under mina år i Helsingfors och Novias scenkonstlinje i Jakobstad ligger inte långt efter. Den som vill se nyskriven dramatik behöver inte åka längre än till Närpes. Och åtminstone i Jakobstad krävs det ganska mycket för att någon ska höja på ögonbrynen över skickligt framförd musik – här känner varenda en av oss ett gäng personer som lirar ett par tre instrument med vänsterhanden. Att Österbottnisk afton ändå gör starkt intryck är ett gott betyg för samtliga inblandade.
Vem kommer till tals?
Nu noterar ni att det inte är utan en viss stolthet jag talar om min hembygd – ironiskt nog något av det mest typiskt österbottniska och det i Österbotten mest förbjudna. Här ska vi i rättvisans namn notera att Backa och gänget under ganska lång tid själva har bidragit till att populärkulturen mår bra i Österbotten. Har då avsändaren betydelse? Exemplet Konungens ring är talande. Berättelsen skrevs av Nykarlebysonen Zacharias Topelius medan dramatiseringen 2021 gjordes av ”Hesabon” Joakim Groth. För regin stod mångåriga Vasabon Johan- Aspelin som sedermera återvänt till sitt Sibbo. Vi behöver alltså inte skrapa särskilt mycket på ytan innan också geografin börjar läcka in genom sprickorna. Som om nu någon trodde att nån sorts ihopfantiserad purösterbottnisk essens skulle vara nyckeln till framgång.
Frågan om vem som kommer till tals är alltså ganska komplicerad. Själv skulle jag till exempel gärna vilja veta vad österbottniskhet innebär för någon som inte är vit eller kristen?
Jag önskar jag kunde säga att det inte handlar om något nollsummespel, men med ständigt krympande resurser för kulturen är det tyvärr inte helt sant. Det kanske låter onödigt krasst, men konstnärer kämpar alltid inte bara om vårt intresse utan också om en begränsad – och med dagens uttalat kulturfientliga politik även krympande – pott med pengar. Om det vore upp till våra politiker hade showen paketerats om för att marknadsföra regionens företagsamhet utomlands. Backas skämt om att vi är lite glesbygda i huvudet hade förstås behövts strykas men å andra sidan hade humornivån stigit av att närpesen Rickard Eklund hade tvingats tala högsvenska.
Men jag går händelserna i förväg. Om vi på arbetstid vill ge uttryck för vad som är österbottniskt måste vi naturligtvis börja med att fråga lov av Anders Norrback (SFP), som i samband med de politiska strejkerna så pedagogiskt lärt oss att allt som inte är regeringens linjedragning är odemokratiskt.
Djupt rotad framgångshysteri
Mot bakgrund av allt det här är Josefin Siréns ”Vilyfto” en välkommen kritik av det vinstmaximerande tävlingssamhället (låt vara att sången inte är en av hennes rent lyriskt bäst fungerande). ”Jag har spelat med i en takt som ja trodd va miin” säger egentligen allt, och på Vöråmål dessutom.
Att jag reagerar misstänksamt mot sångens budskap om det stora i att tänka smått säger kanske ännu lite till om hur djupt rotad den är, framgångshysterin som Sirén synar i sömmarna. Hon är därmed samma tanke på spåren som, just det, Lars Huldén:
Om en gång du, fylld av lyckokänsla, springer upp och ropar ut i vinden, ut åt havet eller åt den tysta skogen – likgiltigt åt vem –, ropar ‘Jag är lycklig’, vet att dina ord skall krävas ut av dig i sinom tid med ränta … Därför, om din lycka känns så stor att ögonen därav får glans, böj ditt ansikte mot jorden och drag huvan över pannan som en spetälsk, vandra stum din väg, att klangen i din röst förråder vad ditt hjärta känner (ur Råd till lyckliga, 1969).
Just det här tror sig österbottningar veta bättre än någon annan, men det som gör att Huldéns rader tränger in så djupt är att alla, överallt, oavsett hur välpolerade Instagramflöden vi har, instinktivt anar att han har rätt gällande lyckan. Så mycket för att försöka avgränsa österbottniskhet.
Öppnar sig mot världen
Just den här österbottniska aftonen avslutas med Siréns ”Joålin brinder” i ett ursinnigt rockande arrangemang (som omedelbart ersätter studioinspelningen som den definitiva versionen). Och var nånstans märks sprickorna i tid och geografi tydligare än i just klimatkrisen, i det att jorden faktiskt brinner?
Showens vision av österbottniskhet blir alltså en som slutgiltigt öppnar sig mot världen, som tycks antyda att tankar som begränsar sig till exceptionalism, må de sedan kallas hängivenhet eller företagsamhet, alltid kommer att vara återvändsgränder.
Den där stoltheten över våra poeter tror jag har att göra med mångfalden av röster. Österbottniskhet är och ska vara en ständigt pågående diskussion som måste föras inte minst inom konsten, eftersom den får oss att se och höra oss själva så som vi verkligen är, och det får oss att märka att ingen österbottnisk afton är en annan lik.
Foto: Frank A. Unger
