Om idyller och murar

av Rita Paqvalén

När detta skrivs är jag på väg hem från en intensiv skrivvecka på den feministiska kursgården Storsund i Dalarna. Jag sitter i min hytt på Sverigebåten och tittar ut genom fönstret på det förbiglidande havslandskapet. Nu är havet öppet och horisonten ett spikrakt streck under den grå himlen, men bara för en timme sedan var utsikten en annan och vi gled sakta förbi ståtliga sommarvillor för eliten, den ena större än den andra. Villorna varvades med storskarvarnas spöklika kobbar som jag tog bilder på. 

 

Jag tänker på hur finlandssvenska medier vid den här tiden på året brukar domineras av reportage om skärgårdsidyller, om idyllernas entreprenörer och om hatet mot skarvarna och andra fenomen som upplevs hota idyllen. Och jag tänker på de fruktansvärda krig som pågår just nu inte så långt härifrån, på alla barn som dött i bombattacker medan vi fortsätter att idka vapenhandel med dem som förvandlat barnens liv och framtid till aska, på hur flyktingar och migranter drunknar i en annan skärgårdsmiljö under sina desperata försök att fly undan krig och misär samtidigt som humanitär hjälp har kriminaliserats. Och på hur vårt land valt samma väg, hur vi byggt murar och stiftat nya lagar för att omöjliggöra ”främmande intrång” i vår idyll. Och jag tänker på de röster som dirigerar denna politik och på hur de i sin retorik förvandlat den hjälpbehövande till ett hot mot vår säkerhet.

För dem är kanske båtarna ett mellanrum mellan nuet och det förgångna, mellan den man varit och den man blivit.

Jag väljer alltid Viking framom Silja, det känns mera bekant, mera vardagligt och folkligt välkomnande. Min kropp bär på minnen från alla tidigare resor, barndomens Sverigekryssningar med föräldrarna, studietidens hyttlösa överfarter, doktorandtidens kurs- och konferensresor och de otaliga andra resorna som jag gjort med olika förtecken ensam, med sambon eller vänner.

 

På båtarna har jag mina rutiner. Medan jag dricker min öl i bistron njuter jag av att iaktta mångfalden av språk, habitus och kulturella uttryck – det är som om ett tvärsnitt av båda ländernas befolkning fanns här, ett slags Noaks ark. En del är på semester, andra reser i jobbets tecken och sen finns det de som regelbundet korsar Bottenviken för att besöka hemtrakterna de en gång lämnat eller hälsa på den del av familjen som valde att stanna i Sverige i stället för att fly till Finland. De två sistnämnda grupperna kommer med väskor fulla av minnen, förluster och drömmar. För dem är kanske båtarna ett mellanrum mellan nuet och det förgångna, mellan den man varit och den man blivit. Ett mellanrum som ett andrum.  

 

På Kvinnohöjden tillbringade jag mina dagar på en dammig vind full med muslort och getingbon där jag bläddrade i mappar som glömts bort under de senaste 30–40 åren. Jag grävde i drömmar om en bättre värld och genom de handskrivna breven, dagböckerna och protokollen klev jag in i ett rum där ingenting är omöjligt. Här på utopiska öar som denna, var vi för ett ögonblick trygga, här kunde vi andas. Åtminstone en del av oss – även öar kan upplevas vara exkluderande. På Kvinnohöjden skrev jag om öar och utopier, men också om de queera finländare som flytt till Sverige och andra länder i hopp om att kunna leva i frihet.

Vi har lämnat Mariehamn bakom oss. Vid Kobba Klintar lotsstation passerar vi Silja Line.

 

Lämna en kommentar