Fyra polska, baltiska och belarusiska humanitära organisationer slår i en färsk rapport fast att våldsamma avvisningar och gränsstaket för med sig dödsfall i skogarna, kärren och floderna kring gränsen. En nattsvart skugga faller över Finlands nya avvisningslag.
Gränsvakter som slår, ibland jagas de som tar sig över gränsen med bil. Patrullhundar som biter, gränsvakter som tar asylsökandes mobiler, pass och pengar. Till slut lämnas människor utan mat och vatten i ett ogästvänligt gränsland.
Det här är verkligheten för de asylsökande som avvisats från Lettlands, Litauens och Polens gränser tillbaka till området som gränsar till Belarus. Sedan sommaren 2021 är det många som aldrig kom levande ut från det gränslandet.
Belarus har sedan 2021 aktivt först chartrat människor från Mellanöstern till Belarus och sedan bussat dem mot Polens, Litauens och Lettlands gränser.
Pushback-metoden är livsfarlig
Rapporten No Safe Passage är en sorglig men viktig läsning. Forskarna bakom rapporten har kartlagt dödsfall vid gränsområdena från sommaren 2021 till mars 2024; sammanlagt 116 asylsökande dog under den perioden.
– Tyvärr har vi nu under sommaren kunnat belägga ytterligare dödsfall vid gränsområdena – totalt 135 asylsökandes dödsfall kan nu bekräftas, berättar forskaren Alicja Palęcka som samarbetar med den polska stiftelsen Ocalenie.
Palęcka upprepar det som kritiker av den finska avvisningslagen påtalat: pushback-metoden (avvisning vid gränsen) är livsfarlig för människor på flykt. Och ja, avvisningar som görs utan att de avvisade först fått meddela om de vill söka asyl strider mot internationella människorättsavtal.
– Staketen gör att rutten till EU blir dyrare och människor i nöd blir än mer beroende av de kriminella smugglingsnätverken. Pushback-metoden tvingar människor på flykt att gömma sig långa tider i skogarna. I sådana situationer är risken för hypotermi och dödsfall högre, säger Palęcka.
Lettland, Litauen och Polen har stiftat liknande lagar som Finland.
Avvisningslagen i perspektiv
Forskaren Anna Griķe från den lettiska organisationen Gribu palīdzēt bēgļiem (”Jag vill hjälpa flyktingar”)påminner om att lettisk lagstiftning tillåter användning av våld i samband med avvisningar. Det finns odiskutabla vittnesmål från migranter som berättat om hur de misshandlats av lettiska gränsvakter.
– Ändå förnekar gränsvakter och de ansvariga ministrarna användningen av våld. Situationen blir inte bättre av att myndigheterna hemlighåller nästan all information om migranter som försvunnit eller misstänks ha avlidit vid gränszonen, säger Anna Griķe.
Hon tillägger att gränsvakterna i Lettland, precis som i Polen, får hjälp vid massavvisningarna av både polis och militär. Det här är inte ämnat att minska risken för att våld används mot asylsökande.
Efter att Finlands president Alexander Stubb i slutet av juli 2024 stadfäste den så kallade avvisningslagen är det viktigt att blicka mot vad som hänt i våra södra europeiska grannländer. Lettland, Litauen och Polen har stiftat, inte identiska, men liknande lagar som Finland. Lagarna ger gränsmyndigheter möjligheten att avvisa människor på flykt direkt vid gränsen utan att de får meddela om de vill söka asyl.
Svag asylpolitik utnyttjas
Belarus har ofta vägrat låta människorna på flykt att komma tillbaka till belarusiskt territorium. I skrivande stund vet vi inte hur Ryssland skulle agera om Finland aktiverar gränslagen och om finska gränsvakter börjar skuffa tillbaka asylsökande mot Ryssland.
En liten påminnelse är på sin plats: så länge människor på flykt inte kan söka asyl i EU medan de befinner sig utanför unionen kan Belarus och Ryssland utnyttja människor i nöd för att försöka provocera EU-länder. Med andra ord: den här ekvationen skulle inte existera om EU skapade trygga rutter för asylsökande att komma till EU.
Oklart antal döda
Ingen statlig myndighet i Belarus, Lettland, Litauen eller Polen bokför officiellt hur många människor som försvunnit eller dött i närheten av gränszonen. Staterna publicerar inte heller självmant uppgifter om de döda. Enligt rapportförfattarna finns det brister i hur staterna informerar anhöriga om att deras släktingar dött. Identifieringen av kropparna försvåras också av att många av de avlidna kommer från länder där myndigheterna inte samarbetar.
Men åtminstone en del av dödsfallen registreras.
Ett antal frivilligorganisationer har nu kartlagt vad som hänt med de människor som försvunnit efter att EU-länderna Lettland, Litauen och Polen skuffat ut dem ur EU. Rapporten No Safe Passage avslöjar alltså att 116 personer dött vid gränsen mellan Belarus och EU:s östra gräns mellan sommaren 2021 och mars 2024.
Denna siffra inbegriper data insamlad via statliga myndigheter samt medieuppgifter, foton och vittnesmål från släktingar och vänner till de avlidna som de humanitära organisationerna analyserat. Ytterligare 19 personer har bekräftats döda under sommaren 2024.
Svårt hjälpa de nödställda
De fyra länder som rapporten No Safe Passage handlar om har alla begränsat möjligheten att hjälpa nödställda i gränsområdena eller att samla information om dem som försvunnit. Självklart är läget svårast i diktaturen Belarus. Till exempel har organisationen Human On the Move förbjudits efter att de gjort efterforskningar om migranter som försökt korsa gränsen till EU.
I Lettland, Litauen och Polen har myndigheterna infört olika former av undantagstillstånd i gränszonerna.
Alicja Palęcka berättar att den polska lagstiftningen kraftigt begränsar aktivisters möjligheter att hjälpa människor på flykt.
– När vi inte obehindrat får vara i gränszonen har det tidvis varit svårt att övervaka på vilket sätt avvisningarna sköts.
Den förra polska regeringen har kritiserats för att den i början av gränskrisen införde undantagstillstånd vid gränsen. Men i början av sommaren 2024 har regeringen ledd av Donald Tusk infört en buffertzon som igen både begränsar oberoende övervakares möjligheter att granska gränsvakter och gör det svårt att föra in humanitär hjälp.
Palęcka understryker att flera polska organisationer och enskilda aktivister ändå lyckas hjälpa migranterna. Många nätverk erbjuder juridisk hjälp om rätten till asyl och bidrar med materiell hjälp.
– Flera organisationer har nödnummer, så kallade alarm phones, som migranter kan ringa till. Om en person lyckats ta sig ut ur gränszonen in på polskt territorium så kan vi hjälpa till exempel med vatten, mediciner, kläder.
Men hur når ni ut till folk på flykt som är inne i gränszonen om det är förbjudet att röra sig där?
– Eftersom det är grundlagsvidrigt att hindra oss att nå ut med hjälp till nödställda händer det att aktivister lyckas ta sig in i gränszonen. En del människor är bosatta i gränsområdet – också de kan i teorin bistå nödställda, berättar Palęcka.
Barfota över gränsen
Också i Lettland är möjligheten för civila att röra sig i gränsområdet starkt begränsad. En del människor bor inne i gränsområdet och till exempel forskare, som Anna Griķe, kan ansöka om tillstånd att röra sig där.
– Vi har också i Lettland nödnummer som människor på flykt kan ringa, men vi kan inte erbjuda så mycket hjälp. I nödsituationer kan vi få en ambulans på plats, men då följer en gränsvakt med i ambulansen, säger Griķe.
Det finns i Lettland inga organisationer i närheten av gränsområdet som kan bidra med direkt humanitär hjälp.
Griķe tillägger att hennes organisation är tvungen att samarbeta med gränsmyndigheterna – på det viset kan de ibland nå ut till människorna på flykt med vatten och mat. Ibland uppstår också rätt så makabra situationer. Under en period hade belarusiska myndigheter tvingat migranterna att vandra barfota över gränsen till Lettland.
– Då ringde gränsvakterna till oss och sade ”de här människorna är barfota, vad ska vi göra? Kan ni hämta skor åt dem.” Till slut hämtade vi skorna och gränsvakterna kunde avvisa människorna tillbaka till gränszonen med skor på fötterna. Relationen mellan humanitära organisationer och gränsvakter kan bli väldigt märklig ibland, säger Anna Griķe.
Foto: Maciej Moskwa
Vad händer om Finland börjar
avvisa människor vid östgränsen?
Regeringen Orpo fick som den ville i juli 2024 när den av den juridiska expertisen hårt kritiserade avvisningslagen godkändes i riksdagens omröstning.
I skrivande stund, i början av augusti 2024, är Finlands östgräns stängd. Om den öppnas återstår att se om människor på flykt med eller utan rysk hjälp åter börjar använda Finland som rutt till EU.
Om Finland då aktiverar den så kallade avvisningslagen är det upp till finländska gränsmyndigheter att avgöra vilka människor som avvisas och vilka som kan släppas över östgränsen. Det är alltså gränsmyndigheterna som ska slå fast vem som kan anses vara sårbar och i behov av skydd och tillåtas söka asyl. I vanliga fall får ju alla människor som anser sig vara i behov av skydd komma till Finland och söka asyl. När Migrationsverket utreder om en person har asylskäl tar processen vanligtvis flera månader.
På staben för Gränsbevakningsväsendet svarar Marko Turunen på frågor om gränsvakternas beredskap i en situation där avvisningslagen tagits i bruk. Turunen är biträdande chef för stabens gräns- och sjöavdelning.
– Riksgränsen består av en tydlig gräns i terrängen. Det här betyder att en person som befinner sig i gränsområdet antingen är på Finlands eller Rysslands ansvar, säger Turunen.
På den finländska sidan om gränsen finns ändå en skogsbeklädd gränszon som på sina ställen är upp till tre kilometer bred. På den ryska sidan om gränsen är denna gränszon i skogen upp till 10 kilometer bred.
Finns det inte en uppenbar risk att människor som avvisas från Finland kan komma att stängas in i detta gränsområde? Detta alltså om Ryssland inte tillåter att de avvisade migranterna återvänder till ryskt territorium.
– Det är inte sannolikt att ryska gränsvakter hindrar människor att återvända till Ryssland i en situation där Finland använder sig av undantagslagen. Men visst är det möjligt så sker – om Ryssland ändrar sitt sätt att agera.
Jag undrar ännu försynt om det finns något som talar för att Finland kan lita på att Ryssland inte stänger in människor i gränszonen.
– Min uppfattning baserar sig på de färska uppgifter jag fått via gränssäkerhetssamarbetet mellan Finland och Ryssland. Naturligtvis är vi förberedda på att situationen kan utveckla sig i olika riktningar, säger Turunen.
Turunen säger att gränsarrangemangen på regional nivå mellan Finland och Ryssland sköts av ländernas så kallade gränsombud (rajavaltuutetut) som håller kontakt och träffas regelbundet.
– Gränsombuden är i kontakt med varandra särskilt för att behandla tillbud vid gränsen.
Det finsk-ryska gränssamarbetets formaliteter finns nedskrivet i ”Överenskommelsen om ordningen på gränsen” från 1960, som bland annat slår fast att parterna motarbetar och förhindrar otillåtna gränsöverträdelser vid terränggränsen.
– Vi har ett överenskommet system för att ta kontakt med varandra, till exempel om det sker en otillåten gränsöverträdelse. Även i nuläget har vi inom gränsbevakningsväsendet fungerande samarbetskanaler med de ryska gränsmyndigheterna, säger Turunen.
Dödlig gräns
Forskare från fyra flykting- och humanitära organisationer har sammanställt rapporten No Safe Passage.
Rapporten handlar om dödsfall kopplade till migrationsrörelser mellan Belarus och EU:s östra gräns.
135 dödsfall har bekräftats mellan sommaren 2021 och juli 2024 i närheten av gränsområdet mellan Belarus och EU-länderna Lettland, Litauen och Polen.
Rapporten redogör för 116 dödsfall analyserade och bekräftade före mars 2023.
19 dödsfall har bekräftats efter mars 2024.
- 80 dödsfall på Belarus territorium
- 40 dödsfall på polskt område
- 11 dödsfall på lettiskt område
- 4 dödsfall på litauiskt område
Organisationerna bakom rapporten:
Ocalenie-stiftelsen (Polen), Human constanta (Belarus), Sienos Grupè (Litauen) och Gribu palīdzēt bēgļiem (I Want to Help Refugees) (Lettland).
Källa: Rapporten No Safe Passage, 2024; Alicja Palęcka (Ocalenie-stiftelsen)
Foto: Maciej Moskwa
