Sommaren har varit rik på händelser. Man kunde reflektera över parlamentsvalen i Europa eller de dramatiska vändningarna kring presidentvalet i USA. Jag kommer att med intresse följa Kamala Harris framfart eftersom hennes far är en emeritusprofessor som skrivit om kapitalackumulation och ekonomisk ojämlikhet i marxistisk och postkeynesiansk anda. Här hemma minns jag Li Anderssons glädjeyra efter EU-valet och hennes förstämning när hon insåg att SDP-ledarna slagit sig i slang med Orpo inför behandlingen av avvisningslagen.
För det här numret av Ny Tid vill jag emellertid ta mig an det bestialiska och turbulenta som sker utan att det märkts i våra massmedier. Sahel, ett savannbälte söder om Sahara, sträcker sig från Atlanten till Röda havet. Det omfattar en rad forna franska kolonier från Senegal till Tchad, men också Sudan och Eritrea i öster.
Regionen härjas av terrorism, militärkupper och oupphörliga krig. Det hemsöks dessutom av hetta, torka och missväxt. I Sudans huvudstad Khartum, som en gång hade över fem miljoner invånare, är dagstemperaturen närmare 40 grader året om. I april steg temperaturen till över 45 grader i Mali och Burkina Faso. Påfrestande för alla, dödligt för många.
I Sudan pågår ett inbördeskrig som i fråga om brutalitet och lidande är mera ohyggligt än krigen i Ukraina eller Gaza. Sedan det bröt ut i april 2023 har upp till 150 000 personer dött på grund av kriget.
Sahel är också det område i världen där månggifte är vanligast. I Mali, Burkina Faso, Gambia och Niger finns den största andelen som lever i månggifte. Data för Sudan saknas, men polygami är synnerligen utbrett i Sydsudan. En arméchef lär ha över hundra fruar. Om en rik äldre man håller sig med fyra fruar är det tre yngre män som blir utan. Påfrestande för många och konfliktladdat för alla.
Sahel utgör gränslandet mellan islam å ena sidan och kristendom och traditionella afrikanska religioner å den andra. Det är också ett område där nomadfolk som tuaregerna och bofasta odlare och stadsbor ständigt konfronteras med varandra. Efter IS och Al-Qaidas nederlag i Syrien och Irak har den islamistiska jihadismen vuxit snabbast i Sahelbältet. Följderna är desamma som i Mellanöstern: massmord, kidnappningar, inbördeskrig och utländska militära interventioner.
För att rädda sig undan eländet strömmar det flyktingar från Sahel.
I Sudan pågår ett inbördeskrig som i fråga om brutalitet och lidande är mer ohyggligt än krigen i Ukraina eller Gaza. Sedan det bröt ut i april 2023 har upp till 150 000 personer dött på grund av kriget. Nio miljoner har flytt från sina hem. Att en konflikt mellan två krigsherrar kan få så katastrofala verkningar kan vara svårt att förstå, men Sudan har tidigare genomlidit två utdragna och förödande inbördeskrig.
Under ett av dessa lösgjorde sig det mestadels kristna Sydsudan från det muslimska översitteriet. Sydsudan erkändes inte bara som en självständig stat utan övertog också betydande oljetillgångar. Kort efter självständigheten drabbades Sydsudan av etniska konflikter mellan nuer och dinka. Amnesty har rapporterat om fruktansvärda grymheter och krigsbrott. Trots att Sydsudan lider av torka och missväxt har landet tagit emot en halv miljon flyktingar från Sudan.
I ett annat långvarigt krig våldtogs den östliga provinsen Darfur. Kampen gällde – och gäller fortfarande – kontrollen över den inkomstbringande guldutvinningen. Det är därför inte förvånande att trupper från grannländerna och legosoldater från Ryssland engagerat sig. Nyheten att guldpriset rakat i höjden ökar bara stridslystnaden.
I januari 2012 utbröt ett uppror stött av islamister i Mali. Det var tuareger, kända för sina blåfärgade mantlar och turbaner, som grep till våld mot regimen. Det hade de gjort upprepade gånger tidigare, utan att uppnå självstyre. Resningen spillde över gränserna till Niger och Burkina Faso. Frankrike skickade trupper för att hjälpa regeringen att stoppa rebellerna. Också FN tog del med en betydande militär styrka.
Militärkupper har avlöst varandra, och ryska legosoldater från den så kallade Wagnergruppen har erbjudit sin hjälp. Kampen står i synnerhet om Nigers urantillgångar. De är nödvändiga för de franska kärnkraftverken, men också för EU eftersom det krävs ersättning för uranimporten från Ryssland. Kuppmakarna har utvisat franska diplomater och militärer.
I regionen råder en stämning av ”en andra frigörelse” från Väst. Överste Mamady Doumbouya, som tog makten i Guinea 2021, uttryckte på ett FN-möte att ”detta är slutet på en ojämn och orättvis era, under vilken vi inte hade någon talan. Det är dags att vi intar vår rättmätiga plats.” Doumbouya åberopar sig på ingen mindre än Guineas första president Ahmed Sékou Touré. Den 39-årige kaptenen Ibrahim Traoré, som grep makten i Burkina Faso 2022, ser sig i sin tur som en efterföljare till Thomas Sankara, en marxistisk revolutionär, som ledde och namngav Burkina Faso, men som mördades i en kupp 1987. Senegal valde i mars en ny ung president, Bassirou Diomaye Faye. Han vill göra slut på ”Frankrikes ekonomiska järngrepp”.
För nästan femtio år sedan deltog jag i en konferens som behandlade neokolonial destabilisering av radikala regimer i tredje världen. Konferensen ägde rum i Guineas huvudstad Conakry och som värd och centralfigur stod presidenten Sékou Touré. Touré är berömd för sitt svar till Charles de Gaulle när denne besökte Guinea 1958 och erbjöd autonomi för kolonin inom ramen för en fransk union: ”Det finns ingen värdighet utan frihet. Vi föredrar frihet i fattigdom framom rikedom i slaveri.”
Sékou Touré var socialist och panafrikanist. Han var också en autokrat som styrde sitt land fram till sin död 1984. Mitt främsta minne från vistelsen var de långa kvällarna med musik-, dans- och modeframträdanden, som under presidentens överinseende framhävde afrikansk kultur. Därtill fick jag Tourés samlade verk med mig hem. Att Touré, trots att jag gillade hans idéer, var en osympatisk autokrat – ofta omgiven av unga kvinnor – märkte jag tyvärr redan då.
