Den så kallade avvisningslagen, som i form av en undantagslag kan göra det möjligt att avvisa asylsökande vid östgränsen, godkändes i mitten av juli i riksdagen med ett förfarande som krävde fem sjättedelars majoritet. In i det sista var det mycket osäkert om lagen skulle gå igenom. Det var av allt att döma gruppdisciplinen inom SDP som avgjorde saken.
I diskussionen har många av lagens försvarare behandlat mänskliga rättigheter som en besvärlig black om foten som man kan befrias från när situationen så kräver. Nu råder, menar dessa personer, ett säkerhetsläge som gör att rätten att söka asyl endast är villkorlig. Regeringen åberopade underrättelsetjänstens uppgifter, men innehållet i dessa fick riksdagens ledamöter inte ta del av.
Ett antal röster har under sommaren påtalat att ”säkerhetsläget” inte är ett hållbart skäl i den här frågan. En smärtpunkt är oklarheten i vari hotet består. I hundra, eller tusen, personer som tar sig över en gräns? På vilket sätt hotar dessa rikets säkerhet? Hybridkrig och -påverkan ska tas på allvar, men avvisningslagen tycks mest bjuda Ryssland på ett tillfälle att visa att även ”västländer” struntar i internationella fördrag.
I en intervju med Suomen kuvalehti (25.7 2024) påpekade forskaren Matti Välimäki att ”säkerhet” under hela Finlands historia som självständig stat använts för att legitimera en restriktiv hållning i flyktingpolitiken. Enligt Välimäki har ordet säkerhet sällan definierats. ”Tydligen anser många av de som diskuterar frågan att det talar för sig själv.”
Avvisningslagen är av allt att döma en del av den bredare tendens i politiken som kan kallas sannfinlandisering.
Inrikesminister Mari Rantanen har intygat att avvisningslagen vilar på säkerhetspolitiska argument, snarare än asylfrågor. Det här är det svårt att tro på. Avvisningslagen är av allt att döma en del av den bredare tendens i politiken som kan kallas sannfinlandisering, ett fenomen som forskaren Marika Kivinen i flera kolumner i Åbo Underrättelser har skärskådat. Med andra ord: politiken i Finland anpassas enligt sannfinländsk agenda.
Man kan därför säga att Riikka Purra hade rätt när hon på sin blogg 23.11 2023 skrev att ”det verkar som att alla har blivit persun”.
I inlägget, publicerat i en situation då Ryssland släppt cirka tusen migranter över gränsen, skriver Purra att läget är gynnsamt (otollinen) för att driva igenom sannfinländsk invandringspolitik. Hon drar i texten allmänna växlar på hur hela asylsystemet behöver reformeras. Minister Rantanens utsaga var alltså rena rama skitsnacket.
Underliggande idéer om vad nationalstaten är till för har dykt upp i diskussionen om lagen. En bild som ofta frammanats är att statens grundfunktion är att säkerställa de egna medborgarnas intressen.
Detta är naturligtvis en enorm fråga som borde diskuteras på djupet.
Åtminstone kan man konstatera att tanken om ”nationens intressen” är en i högsta grad politisk skapelse med mycket oförutsägbart svängrum: förutom att förneka ansvaret för att trygga grundläggande mänskliga rättigheter kan den också användas mot ett lands egna medborgare. Detta är viktigt att påminna sig om i den här diskussionen.
Debatten om avvisningslagen har visat hur ytterst bräckligt stödet för mänskliga rättigheter i slutändan är.
