Sällan har en diktsamling drabbat mig så omedelbart och starkt som Anja Utlers Det börjar. Sorgesång. Utler har lyckats precist sätta ord på den molande katastrofkänsla som följde av Rysslands överfall på Ukraina för drygt två år sen. I 209 korta dikter gestaltar hon det totala stopp i tillvaron som kriget innebar för henne. Dessutom innehåller boken en femtiosidig essä där hon reflekterar över sin reaktion och det bemötande den fick bland andra människor. Därifrån tar hon steget till en mer allmän behandling av diskussionsklimatet i samhället och hur det förhåller sig till de katastrofer vi lever i, inte bara Ukrainakriget. Här tar hon också upp litteraturens och särskilt poesins möjligheter att artikulera de enorma problemen som omger oss och förnekelsen av dem.
Men det är poesin som är huvudsaken. Varje dikt börjar med raden ”Det börjar, blir dag” (”Es beginnt der tag” i original.). I oftast fyraradiga strofer som knyter an till haikuformen gestaltas en till synes oändlig rad av försök att börja leva igen i en värld som är förstenad av ångest. Utler har en outsinlig förmåga att skildra ett tillstånd där allt, både tingen och den egna kroppen, sätter sig till motvärn, skaver och splittras. Sinnesförnimmelserna blir något främmande. Dikterna verkar genom ackumulation; när allt hela tiden upprepas med minimala differenser uppstår småningom en känsla av klaustrofobisk förtvivlan. Det tar länge innan bakgrunden till tillståndet, kriget, nämns. Samtidigt är situationen absurd: den närmaste livsvärlden är oförändrad medan dödandet pågår ”en tidszon bort”. Utlers dikter är uppspjälkta men också suggestivt pådrivande. En värld sedd genom ångestens förvrängande lins:
Det börjar, blir dag.
Gryningen strösslar salt. Och
mer salt. Rummen är
befolkade av stoder
Det börjar, blir dag
som flertal: hår, frön, fingrar
jag förblir ett, som
söker åt alla håll
Det börjar, blir dag.
Att blunda kräver muskler.
Annars står ögon
öppna, likt tekoppar, och
Det börjar, blir dag,
vattenkokare skallrar
något klirrar i
hon med tänder av metall
Översättaren Linda Östergaard har gjort ett imponerande arbete. Hon håller sig nära originalets form och hittar fina lösningar på de problem Utlers personliga idiom erbjuder. Tätheten finns kvar liksom den särpräglade blandningen av flyt och knölighet som tvingar till ett slags stop-motion-läsning.
Essän som avslutar boken tar avstamp i de reaktioner Utlers förtvivlan väckte. Ofta var de kritiska – hon anklagades för att närma sig kriget emotionellt i stället för rationellt och för att blanda ihop privata problem med världspolitiken. Det får henne att granska det rådande sättet att diskutera samhällsfrågorna. Hon nämner klimatfrågan som exempel på att något är fullständigt fel i närmelsesättet. Decennier av diskussion men den konkreta effekten har varit obetydlig i jämförelse med vad som skulle behövas för att uppnå en förändring. Utler frågar sig om detta, att man hela tiden ”diskuterar” utan att det når människornas liv och tänkande, kan ha att göra just med att man utesluter de emotionella aspekterna av problemen i förhållningssätten till Rysslands aggressioner som är rådande I väst ser hon samma mönster: trots de långvariga tydliga tecknen togs de inte på allvar innan det var för sent. Anja Utlers genomgång av våldets och destruktivitetens roll i den västerländska tankehistorien är i all sin korthet blodisande och ger en alldeles tillräcklig förklaringsgrund för den förtvivlan hennes dikter gestaltar. Som en ytterligt svag låga av hopp skymtar det alternativa sätt att tala om saker som hennes bok också antyder.
Anja Utler:
Det börjar. Sorgerefräng.
Översättning: Linda Östergaard.
Rámus, 2024.
