Bland vindlande kanaler och oräkneliga konstutställningar besöker vår konstkritiker Pontus Kyander ett Venedig som bjuder på besvikelser och stora upplevelser, men där en återuppstånden pantbank blir hans stora behållning av årets konstbiennal.
Venedig är en hägring, lika ogripbar som en inbillning, en dröm. Marco Polo, en vittberest son av staden som nådde till Kina och kom åter, måste i Italo Calvinos roman De osynliga städerna till sist erkänna, att varje stad han beskrivit är Venedig. Det kan man fundera över när man kliver över den ena bron efter den andra, ibland lagda i vinkel till varandra som om ett lekfullt barn haft hand om planeringen, och trots deras mängd överraskas man ändå av att de saknas där en sliten vandrare mest skulle behövt dem.
Idag rör man sig i huvudsak till fots i Venedig, men du behöver inte mycket eftertanke för att inse att detta en gång var ett andrahandsalternativ vid förflyttning: Venedig är anlagt på vatten och för fartyg. Från kanalerna har du utblick och överblick, på dem rör du dig smidigt runt kvarteren och har ofta kortaste vägen till målet. I stort sett varje äldre byggnad vid kanalerna har därför en huvudentré från vattnet. Idag går du in i de pampigaste av palats köksvägen, ofta genom en helt obetydlig dörr mot gränden.
Rit och ritual
Det sägs att konst är det som håller gudabilden levande när den dött som gudabild, det vill säga att kulten är konstens föregångare och konsten därmed kultens arvtagare. Kanske är det därför som många av oss tar kultur så vördsamt och bäddar in den i ett alldeles eget språk som tassar kring det heligas betydelse, och omvänt varför konsten regelmässigt också utsätts för (konstnärliga) blasfemier. Vi behöver dem båda, såväl vördnaden som blasfemin.
Riten och ritualen är som element oskiljbara från Venedigbiennalen, den sextionde i ordningen sedan begynnelsen 1898, men också kommersen och konkurrensen, och emellanåt blasfemin. Hit vallfärdar konstvärldens yrkesutövare för att under några få dagar före den officiella öppningen sammanstråla på ett oöverskådligt antal öppningar och festligheter för utställningar av de mest skiftande slag. Populasen, som betalar dyrt för att få tillträde, släpps in senare. Vi, de utvalda om än i tusental, vandrar mellan nationella paviljonger, från pyttesmå utställningar i något tillfälligt galleri till de gigantiska i något av de stora palatsen.
Det är som vanligt en fälla, men den första utställning som jag kliver in i sätter sig bergfast i medvetandet. Jag övernattar av sparsamhet i grannkommunen Mestre på fastlandet, så på den vindlande vägen från busstorget in mot de centrala delarna kring Piazza San Marco passerar jag oförmodat en liten utställning med den amerikanska konstnären Sarah Sze på ett stort Londongalleris lilla Venedigfilial. Hon är mest känd för installationer med pyttesmå vardagsnära beståndsdelar ordnade som stora organiska skulpturer längs väggar och golv. Med sådana installationer fyllde hon USA:s paviljong på biennalen för drygt tio år sedan. Men här visar hon en videoinstallation kallad Sleepers, där rummets väggar snickrats om så att de konvergerar mot ett fönster ut mot en smal kanal – det som förr var byggnadens huvudingång. Av och till syns bilder av sovande människor på myriaden av små projektioner mot väggarna, men bildflödet växlar fort, det är kontemplativt nästan som en andhämtning. Jag är inte säker på att jag blivit klokare, men när gondolerna sveper förbi utanför fönstret och speglas mot rummets golv känns ögonblicket sublimt.
En biennal för det marginaliserade – på gott och ont
Venedigbiennalen är organiserad utifrån nationella paviljonger – många men inte alla i biennalparken Giardini. Den stora huvudutställningen är fördelad på två platser: den fordomdags stolta venetianska flottans område Arsenale, som var varv, vapenfabrik, hemmahamn med mera, bland annat med en vindlande och mycket lång repslagarbana som har anor från 1300-talet (repslagarbanor är just så långa som repen och kablarna som tillverkades i dem, i detta fall 317 meter) och den stora centralpaviljongen i Giardini. Den senare byggnaden, som genomgått många transformationer och utvidgningar sedan den byggdes 1894, var ursprungligen den enda utställningsbyggnaden. Om Arsenale är en utmaning genom sin extrema längd – det rör sig om många kilometer konstvandring genom de gamla militära anläggningarna – så är centralpaviljongen utmanande genom sin oöverskådliga inre arkitektur.
Lägg till smockfulla öppningsdagar och gärna lite hetta på det, så har du lite av känslan. Belöningen är emellanåt helheter som satts samman mästerligt av ledande kuratorer. Så var det förra året, en magnifik manifestation i huvudsak med historiska och nulevande kvinnliga konstnärer. I år har helheten i centralpaviljongen och Arsenale satts samman av brasilianen Adriano Pedrosa, ett namn som gav åtminstone mig stora förväntningar.
Titel och tema är ”Stranieri Ovunque” – ”Utlänningar överallt”. Denna referens till ett universellt främlingskap som många av oss är nära bekanta med blir i Pedrosas händer inte minst en referens till olika former av marginalisering. Med andra ord är det utställningar bräddfulla av konstverk som berör just de identitetspolitiska frågor som varit centrala i samhällsdebatten på senare år. Hur är det att vara lesbiska mammor i Singapore? Trans i Sudan? Mopedtaxiförare i Nigeria? Och hur står det till med folkkonsten i olika hörn av Sydamerika eller Afrika? Har du någonsin funderat på hur många Italienska konstnärer verkat – ofta långt – utanför Italien?
Lägg till detta ambitionen att kartlägga modernismens globala historia och enkannerligen modernismen på det södra halvklotet (något godtyckligt uppdelat på ”porträtt” och ”abstraktioner”), då har du en kompott med många ingredienser som i teorin skulle kunna hänga ihop, men som i praktiken blir en otroligt rörig helhet – eller ingen helhet alls egentligen, utan en mängd fragment som ömsom hakar i varandra, ömsom faller isär. Det blir stundtals åtminstone för mig en form av identitetsbingo, där jag inför enskilda verk och konstnärskap kan bocka av i tur och ordning hbtqi-identitet, geografisk marginalisering (Afrika, Sydasien, Sydamerika), social marginalisering (folkkonst med mera), och diaspora, där till sist alltid någon konstnär finns i alla kategorierna. Identiteterna lyfts fram på bekostnad av innehåll och helhet, konstnärerna ”representerar” alltför ofta på bekostnad av en öppnare förståelse av verken. Både de enskilda verken och helheten lider av detta.
Naturligtvis finns enastående konstnärer, men man måste anstränga sig för att sålla ut dem i en helhet som omfattar omkring 300 konstnärer och tusentals verk – i det avseendet påminner ”Stranieri ovunque” om en konstmässa, där man i ett gytter av gallerier och konstverk plötsligt snubblar över något verkligt spännande. Dit hör de mest konventionella valen: brasilianska Beatriz Milhazes organiskt abstrakta textilkonst lyfts fram i en bred presentation (i samarbete med British Museum) och landsmaninnan Anna Maria Maiolino, som presenteras med en installation med tio ton lera/keramik genomgående i tunna rörformer organiserade som i ett massivt varulager. Maiolino belönades med ett Guldlejon för ”lifetime achievement”, och hon är definitivt en av världskonstens stora.
Likaså finns det storartat måleri i sektionen ”Abstractions” och överlag intressant folkkonst utspridd, och jag fastnar alldeles särskilt för en stor installation med arbeten av koreanskamerikanske Kang Seung Lee som med intrikata montagelika verk lågmält undersöker queer historia inte minst i skuggan av aidsepidemin. Men där en lättare hand kunnat rädda helheten faller Pedrosas utställningar på sin tungfotade metodik.
Politik och pärlor bland paviljongerna
Medan huvudutställningarna på Biennalen på det stora hela är en besvikelse, finns istället de spännande och fungerande utställningarna bland de många nationella paviljongerna. Först kan man konstatera att dagspolitiken avspeglas tydligt: den ryska paviljongen är stängd och det ryska deltagandet uteslutet under dess angreppskrig mot Ukraina; Israels paviljong är likaså stängd med tungt beväpnade carabinieri vid den låsta glasdörren – här är det curatorn och konstnärerna som ansett stängningen vara nödvändig tills eldupphör uppnåtts i Gaza och den israeliska gisslan frigetts.
I den polska paviljongen ges istället röst åt kriget i Ukraina. Människor som flytt kriget berättar i en rakt återgiven videodokumentation om hur de upplevt bombningar och andra attacker, och framförallt skildrar de hur det lät. Det är enkelt, verkningsfullt och gör våldet och skräcken gripbar. I den österrikiska paviljongen iscensätter den exilryska konstnären Anna Jermolaewa såväl erfarenheterna från att leva under diktatur som exilens handfasta erfarenheter av att vara invandrare. Det är så klart långt mer mångtydigt än så, det är en av de finare paviljongerna.
Diktatur och kollapsad ekonomi till trots är Egypten något av en stormakt i Mellanösterns konstliv. I paviljongen denna gång presenterar Wael Shawky den filmade operaföreställning Drama 1882, där i starkt stiliserad form gestaltar intrigerna och det cyniska spelet mellan de europeiska stormakterna då ett försvagat Egypten faller i kolonialmakternas händer. Det är naturligtvis inte ett narrativ som president al-Sisis auktoritära regim har något att invända mot, men det är inte desto mindre en tidlös berättelse framförd med ett återhållet och fungerande patos.
Ursprungsfolk i fokus
Ursprungsbefolkningar och nationella minoriteter har stått i fokus åtminstone sedan den förra Venedigbiennalen, då bland annat den nordiska paviljongen (Sverige, Norge och Finland) förvandlades till en samisk paviljong. I år är samma paviljong skådeplatsen för en solopresentation av svenska Lap-See Lam, som undersöker sina kinesiska rötter och inte minst familjens kinesiska restaurang i en grandios videoinspelad opera (det våras för operan!) – som även framförs live vid vissa tillfällen.
Strax intill USA:s paviljong ställer Jeffrey Gibson ut starkt dekorativa och textilt präglade målningar och skulpturer, vilka utgår från bland annat hans egen bakgrund i ursprungsfolken Cherokee och Choktaw. Det är mycket färg i geometriskt präglade arbeten, där även samtida populärkultur har en plats.
Från dessa paviljonger är det bara några steg till den danska som presenterar fotografen Inuuteq Storch från Grönland – och ser man efter noga står det nu ”Kalaalit Nunaat” (Grönland) ovanpå metallbokstäverna ”Danmark” på paviljongen (Grönland är som bekant formellt och faktiskt en del av Danmark, om än med egen inrikespolitik). Med fotografier ofta i svartvitt från grönländsk vardag är det en slående kontrast till flamboyansen i de omkringliggande nationspaviljongerna. Här kan man vara stilla en stund i ett enkelt men väl fungerande anslag.
Eftersom Venedigbiennalen i grunden är en tävling i konst där vinnare utses för bästa paviljong etcetera, så har även denna gång en vinnare korats. Australiens Archie Moore skapar i kith and kin ett rumsligt familjeträd som går mer än 65 000 år bakåt utifrån hans egna aboriginska rötter och även inkluderar vår mänskliga arts ursprung. Dessa har tecknats med krita på de helt svarta väggarna i paviljongen, med dokumentstaplar i rummets mitt som samlar obduktionsrapporter om alla de ursprungsaustralier som dött i fångenskap i landet. Det är verkningsfullt och tankeväckande, plågsamt och ändå upplyftande i sin stora vision; åter en plats att dröja i.
Listan på nationspaviljonger som på ett eller annat sätt lyfter fram minoriteter och ursprungsfolk kan göras längre. Det är på tiden kan man tycka, samtidigt som jag har känslan att konstvärldens trendkänslighet (att ”alla” gör ungefär samma sak samtidigt) också innebär att även detta går över. Finland och andra länder bör koncentrera sig på att bygga upp institutionellt, kulturellt och juridiskt stöd för sina minoriteter – det spelar mindre roll hur många samiska konstnärers verk Kiasma just nu köper in till sin samling, när samers juridiska, språkliga och ekonomiska rättigheter i realiteten är dåligt tillvaratagna och de utbildande och kulturbärande institutionerna är otillräckliga.
Ett utdraget nu
Några paviljonger går helt sina egna vägar. Den brittiska är en totalinstallation av John Akomfrah med ljud och film i ett otal rumsliga installationer med titeln Listening All Night To The Rain. För att utnyttja den stora neoklassiska paviljongen på våningshög stenfot är entrén flyttad till baksidans ingång i marknivå. Det är sagolikt vackert, visuellt och språkligt poetiskt, ordnat i åtta ”cantos” (med inspiration från poeten Ezra Pound) och rummens färger baserade på paletten hos målaren Mark Rothko. Det är inte en lineärt sammanhängande berättelse, utan ett samtidigt pågående, utdraget nu, där jag åter velat dröja – men just detta är svårt för den som ska traska igenom så mycket som möjligt på kort tid i Venedig.
I den rumänska paviljongen överraskas jag av fantastiskt, svalt realistiskt muralmåleri. Serban Savu har i helt socialistisk realistisk stil (här torde en del av Ny Tids äldre läsare känna en varm hemkänsla) gestaltat What Work Is i ett fyrtiotal målningar över en stor vägg. Men målningarnas arbetare är framställda snarare mellan arbetsuppgifterna än i aktiv kroppsansträngning, i ett slags limbo i väntan på vad som ska ske härnäst. Det kan tolkas på många sätt. Arkitekturmodeller på socklar i rummet understryker muralkonstens rumsliga roll, och någon annanstans i Venedig (som jag inte såg) realiseras i monumental skala en av dessa målningar. Storartat, helt enkelt, men så hör jag också att Savu är en stjärnskott på den internationella konsthimlen just nu.
Mötesplatser behövs, utmaningen är att bemästra skalan
För många är konstbiennaler i allmänhet och denna i Venedig i synnerhet helt otidsenliga och inadekvata när det kommer till att förmedla konst. Är inte konstupplevelsen något alldeles privat, och något som inte ska serveras som ett gigantiskt och oöverskådligt smörgåsbord, modell Sverigebåtarna? Nationalpaviljonger, tävling, alla möjliga agendor hos såväl arrangörer som medverkande institutioner och länder…
Jag är av en bestämt annan åsikt, efter att under ganska jämnt trettio år ha rest och på plats följt global konst, och enkannerligen de globala biennalerna. Att ställa stora utställningar mot små är i grunden falskt, och på något vis behöver en globaliserad konstscen också fysiska och rumsliga plattformar. När vi som nu upplever en tid av brytningar och konflikter i världen, då är till sist mötesplatserna i all sin otillräcklighet väsentliga.
Personligen har jag haft många av mina största upplevelser av konst på väldigt stora utställningar, en del av dem biennaler eller andra perenna arrangemang som Documenta i Kassel. Många av mina värsta dagar med konst har varit på tröstlösa vandringar mellan smågallerier i exempelvis Helsingfors eller Malmö.
Svårigheten med dessa megautställningar är – i den mån de ar curaterade – att de utmanar curatorns och institutionens kompetens att just arbeta i stor skala. Att Pedrosa misslyckas i år är en sak; förra Venedigbiennalens feministiska manifestation var istället en triumf för den förra huvudcuratorn Cecilia Alemani.
Vad dessa stora utställningar istället gör möjligt är att skapa sammanhang, kopplingar och kontexter som lyfter fram helheter och berättelser som är större än de enskilda verken. Men om man inte bemästrar skalan, då står vi som betraktare och besökare med ett fång lösa ändar och fragment att efter bästa förmåga skapa sammanhang i. Den processen blir ganska tung när helheten inte hjälper oss på traven. I Venedig kan då de ”otidsenliga” nationspaviljongerna stiga in och – som i år – rädda helheten.
Från det ena palatset till det andra
Det finns en klassisk skämtteckning av Oskar Andersson (OA) från början av förra århundradet med en luffare som satt sig på en magnifik marmorbänk i en slottspark och utbrister ”Överklassen! Den är allt bra att ha ändå!” Exakt så tänker jag i Venedig, när jag far med vaporetton eller promenerar mellan alla palatsen som kantar kanalerna. Här fick kapitalismen ett tidigt uttryck, i en handelsstad som snart nog blev ett imperium, där rikedomar ackumulerades med hänsynslösa, ofta svekfulla medel, i en stat som bytte politiska allianser lika lättvindigt som dess borgare bytte skjortor.
Inget av detta återstår. När ännu för hundra år sedan rika amerikaner kunde hyra sig ett palats i avskild ro med en egen gondoljär posterad vid porten mot kanalen (som i Henry James The Wings of the Dove, eller Evelyn Waughs Brideshead Revisited) tycks idag de flesta palats utnyttjas som evenemangslokaler medan den fasta befolkningen pressas ut ur staden och till fastlandet. Det omtalade turisttrycket är enormt, nu begränsas kryssningsfartygens och turistgruppernas storlek medan det införs nya skatter på besökare. Samtidigt spär klimatförändringarna på hotet att staden ska mer eller mindre uppslukas av havet.
Det ger förstås den samvetsgranne turisten en del kval att bidra till allt detta. Å andra sidan vet alla som satt sig in i Venediglitteraturen att de sofistikerade gästerna (som Cees Nooteboon och Joseph Brodsky) anländer på vintern och låter sig svepas in i en dimma och kyla som äter sig in i benmärgen. Så har även jag gjort en gång, och fick se den annars osynliga lokalbefolkningen på italienskt småstadsvis i omaka ullplagg från topp till tå. Det kan med fördel du med göra; då är det billigare och mer plats att röra sig, och du behöver inte köa till utställningarna, vare sig Biennalens officiella eller de som arrangeras av oberoende institutioner, ty utställningarna stänger först i slutet av november.
Tankeväckande dubbelheter
De stora museerna brukar bulla upp med lysande utställningar, eftersom publiken kommer hit och konkurrensen är avancerad. Till det intressantare hör en utställning med Willem de Kooning på Gallerie dell’Accademia, den abstrakta expressionisten som i likhet med J M W Turner sökte sig till det italienska ljuset och även lyckades fånga dess intensitet, om än i ett helt annat formspråk. Det är helt lysande att ge ett sådant sidoljus på ett för många ganska bekant konstnärskap, där de Kooning omfattande vistelser i Italien knyter an till en helt annan och längre tradition än den nordamerikanska efterkrigskonsten.
En svindlande totalupplevelse för den som är upplagd för en sci-fi-dystopisk, posthuman och kanske utomjordisk upplevelse väntar en hygglig promenad bort i Punta della Dogana, ett stort tullhus från 1600-talets slut där multimiljardären François Pinault visar sådant som de flesta konstmuseer numera inte har råd med. Han äger även Palazzo Grassi på andra sidan Canal Grande – och i Paris förfogar han över den väldiga La Bourse, som torde vara den största och kapitalstarkaste institutionen för samtida konst i staden. Det pekar på vad pengar betyder i samtidskonsten – och konst i de flesta tider.
I Punta della Dogana har konstnären Pierre Huyghe skapat den mörka totalinstallationen Liminal med arbeten från de senaste tio åren som ändå förefaller som en enda sammanhängande helhet. Med sina ljus- och videoprojektioner, mängder av vattenfyllda tankar med ofta avskalade amfibiska och utomjordiska landskap, cyklopiska varelser och mycket mer är detta samtidigt avskalat och spektakulärt; sakta, mäktigt mullrande och medvetet främmandegörande.
Mänskligare på många plan är schweizaren Christoph Büchels förvandling av Fondazione Prada (i palatset Ca’ Corner della Regina vid Canal Grande) till den gigantisk pantlånebutiken Monte di Pietá, fylld med all möjlig fascinerande bråte. Transformationen är knappast mindre total än Pierre Huyghes, och här blir palatsets nuvarande lilla sidodörr från en trång och relativt skum gränd effektivt utnyttjad.
Palatset var – efter en historia som bland annat påvepalats – från 1864 till 1969 just en pantbank med namnet Monte di Pietá, en av många historiska ironier. Monte di Pietá är en ännu verksam katolsk välgörenhetsorganisation för att ge fattiga billiga lån, och fungerar i praktiken som en pantbank för sämre bemedlade. Det är en omvänd Fågel Fenixberättelse som iscensätts av Büchel, men är också en kommentar till kommodifieringen och kapitaliseringen av konsten (inte minst genom privata aktörer som Fondazione Prada). Dubbelheterna gör Büchels verk fascinerande och tankeväckande, inte minst för den som vadat igenom uppbådet av konst i Venedig och därmed kan se parallellerna mellan pantbank/loppis och konstutställningar. Värden cirkuleras, upphöjs och kasseras. Det här var min största behållning i Venedig.
- Biennale Arte di Venezia
20.4-24.11 2024
Huvudutställningar: Foreigners Everywhere, curator Adriano Pedroso
Nationella paviljonger och utställningar i hela Venedig.
Se www.labiennale.org
