EU-valets finländska röstdrottning Li Andersson lämnar stora skor att fylla i inrikespolitiken, men stålsätter sig nu på att agera som den europeiska arbetarklassens sköld i den anstundande högerstormen.
Hela världen gungar då Vänsterförbundets avgående ordförande Li Andersson svarar på videosamtalet. Det är visserligen stort att tala med EU-valets obestridliga röstdrottning, men riktigt så starstruck är ändå inte intervjuaren att världen skulle gå i spinn – utan Andersson sitter i hängmattan och svingar.
– Det är första semesterveckan, så hjärnan fungerar inte riktigt som den ska, ursäktar sig Andersson, men några tecken på semestertöcken visar hon ändå inte under intervjun.
Veckan innan har Andersson på sociala medier förkunnat att hon antagligen är den person i Finland som är mest i behov av semester för tillfället. Efter EU-valet där Vänsterförbundet slog alla med häpnad genom att kamma hem 17,3 procent av rösterna och bli valtvåa har det – får man förmoda – varit mycket arbete med förberedelserna för en ny ledarduo att ta över partiet då både Andersson och viceordförande Jussi- Saramo åker till Bryssel. Det har också varit intensiva tider för de blivande EU-parlamentarikerna då den nya vänstergruppen har grundats och de har inlett EU-arbetet. Förutom Andersson och Saramo blev också EU-veteranen Merja Kyllönen invald från Vänsterförbundet.
Valresultatet var med hästlängder det bästa i Vänsterförbundets historia. För att finna jämförelsepunkter måste man gå tillbaka till partiets föregångare Demokratiska förbundet för Finlands folk, DFFF, som i riksdagsvalet 1979 fick 17,9 procent av rösterna. Vad är det som har hänt?
– Jag vet inte! skrattar Andersson först, men blir sedan allvarlig:
– För det första tror jag att vi har varit väldigt tydliga i vår oppositionspolitik där vi motsatt oss de häftiga nedskärningar som den nuvarande regeringen har gjort i arbetsmarknadspolitiken, som har haft konkreta följder för människors vardag och ekonomi.
Här har Vänsterförbundet enligt Andersson varit tydligt med att föra fram alternativ, i första hand angående skattepolitiken, till nedskärningarna, och visat att regeringens politik i första hand är ideologiskt driven. Hon nämner också vänsterns tydliga motstånd mot den nyss genomklubbade avvisningslagen, en lag som enligt samlad juridisk expertis bryter mot den finländska grundlagen och internationell rätt (se Mio Lindmans ledare på sid 4. red.anm.).
– Dels ser jag valresultatet som en motreaktion på regeringens förda politik, men också som en oro inför framtiden för att EU ska börja föra en likadan politik som den finländska regeringen.
Sedan, tillägger Andersson, är EU-valsresultatet också en följd av att väljarna inte kände att de behövde taktikrösta för att påverka statsministervalet eller hindra något annat parti från att ta sig till makten.
– EU-valsresultatet tycker jag att visar vilken potential Vänsterförbundet har i val, om man skulle lyckas undvika taktikröstandet, vilket ju tyvärr är väldigt knepigt i nationella val.
EU-valsresultatet tycker jag att visar vilken potential Vänsterförbundet har i val, om man skulle lyckas undvika taktikröstandet, vilket ju tyvärr är väldigt knepigt i nationella val.
Unga väljer vänstern
I Yles senaste opinionsmätning i början av juli nådde Vänsterförbundet också sitt genom tiderna bästa opinionsresultat – 11,6 procent, vilket visar att det inte bara handlar om EU-valet. Partiet har drag under galoscherna.
Vänsterförbundet har burit på ett visst stigma. Man har stött på personer som i princip skulle vilja rösta på enskilda politiker från partiet, och som i princip också stöder partiets politik – men som inte förmått sig att rösta på Vänsterförbundet av historiska orsaker. Håller det här stigmat på att försvinna?
– I Helsingin Sanomats senaste opinionsundersökning (18.7) framgick det att nästan 24 procent av alla unga i åldern 18–24 stöder Vänsterförbundet. Det visar åtminstone på att det bland unga inte finns något sådant stigma. Förstås skulle man ju hoppas att också resten av väljarkåren skulle se Vänsterförbundet för vad det är och gör i dag.
I oktober väljs Li Anderssons efterträdare till ordförandeposten. Åtminstone Veronika Honkasalo, Minja Koskela och Hanna Sarkkinen har uppgett att de överväger att ge sig in i ordförandekampen. Andersson har varit en exceptionellt uppskattad ordförande, bland väljare, inom partiet och över partigränserna, och vem som än blir vald, är det stora skor att fylla. Andersson vill ändå inte ge några riktlinjer eller komma med förhoppningar för den nya ordföranden.
– Jag tycker att det är bättre att ge den nya ordföranden utrymme att själv utforma sitt arbete än att komma med förhoppningar eller förväntningar. Däremot vill jag försöka ge ett så stort och gott stöd som möjligt till den nya ordföranden, på samma sätt som jag har fått ett jättebra stöd av Paavo Arhinmäki under min ordförandetid. Vad gäller partiets politik, hoppas jag att vi också i framtiden håller en bra balans mellan det röda och det gröna – men det tror jag inte att jag behöver bekymra mig över då det gäller Vänsterförbundet.
Populisthögern har svikit
EU-valet blev ett skrällnederlag för såväl Sannfinländarna som Sverigedemokraterna. Här hemma var den gängse analysen att EU-frågor inte intresserar Sannfinländarnas anhängare, och att många därför röstade med fötterna. Li Andersson har ändå en annan förklaring. Enligt henne är det anmärkningsvärt att populisthögern gick back specifikt i två länder där den haft stort inflytande på regeringspolitiken, trots att den som helhet gick framåt i Europa.
– Jag ser det som en reaktion på den förda politiken. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, och i Sverige har Sverigedemokraterna stort inflytande på regeringspolitiken, och de straffades i EU-valet för den politik som har förts.
– De populistiska högerpartierna glömmer då de väl kommer till makten bort arbetarna och låginkomsttagarna, och lyckas inte heller infria sina vallöften. Sannfinländarna har inte lyckats få ner bensinpriserna, eller priserna på mat i butiken. I själva verket verkar de , då de kommer till makten, inte bry sig så mycket alls om arbetarna, utan enbart om invandringen. En ensamstående förälder som nu kan förlora mellan 500 och 700 euro av sin inkomst blir knappast så mycket gladare av att det blir svårare för en asylsökande att få uppehållstillstånd i Finland.
I Finland blev det ett totalras för Sannfinländarna som endast fick drygt sju procent av rösterna. I Sverige gick det inte lika illa för SD, som gick bakåt från 15 procent i senaste EU-val till 13 i år, ett resultat som dock var historiskt i och med att det var första gången SD gick bakåt i ett val. Anderssons analys av resultatet är hoppingivande för dem som önskar att populisthögerns svikna vallöften skulle leda till att väljarna överger dem. Otvivelaktigt verkar också regeringsmedverkan har naggat på Sannfinländarnas popularitet, om än inte i riktigt så stor grad som resultatet från EU-valet gör gällande. I både Yles (4.7.2024) och Helsingin Sanomats (16.7.2024) senaste opinionsmätningar är Sannfinländarna nu tillbaka på platsen som tredje största parti, med ett stöd på drygt 15 procent och med en trygg marginal till fyran, Centern. Sannfinländarnas stöd är nu ändå på sin lägsta nivå sedan sommaren 2022, då partiet satt i opposition – och långt från de siffror på över 20 procents stöd som gällde innan riksdagsvalet 2023.
Stort inflytande i arbetsfrågor
I slutet av juli blev det klart att Li Andersson blir ordförande för ett av de tyngsta utskotten i EU: utskottet för sysselsättning och socialpolitik.
– Utskottet behandlar allt som har att göra med arbetsmarknaden och arbetarnas rättigheter. Under den förra perioden fattades bland annat beslut om minimilöner och om regler för plattformsekonomin. Det har också förts diskussioner om så kallade arbetarråd som komplement till fackförbund.
Hur stor möjlighet har EU att påverka lagstiftningen i enskilda medlemsländer gällande arbets- och socialpolitik?
– I fråga om arbetsvillkor har EU rätt att stifta lagar. Det mesta angående minimilöner och plattformsekonomi regleras faktiskt på EU-nivå. Det finns alltså möjligheter för EU att ha ganska stort inflytande, säger Andersson.
– Sen är frågan hur mycket vilja det finns att utnyttja det inflytandet.
Enligt Andersson har trenden under de senaste åren varit att EU hellre satsar på att främja företagarvänlighet och minska på sådant man kallar för byråkratiska hinder för kapitalets rörlighet, än att satsa på lagstiftning om förbättrade arbetsvillkor.
– I sig är det ju positivt om man gör företagande smidigare och minskar på onödig byråkrati för att kapital och människor ska kunna röra sig mellan länder, men det blir problematiskt om man inte på samma gång gör något för att åtgärda skillnaderna i arbetsvillkor och arbetarskydd i de olika länderna.
Angående socialfrågor säger Andersson dock att EU har ganska lite konkret makt att påverka medlemsländernas socialpolitik, även om man kan komma med rekommendationer och utlåtanden.
Inga putinister
Det har varit mycket snack om vänstergruppen i EU-parlamentet, och Vänsterförbundet har fått kritik för att ingå i en grupp där det, enligt vissa kritiker, finns ”putinister”. Enligt Andersson bygger kritiken till viss del på missförstånd. Det som har hänt är att vissa sydeuropeiska partier i vänstergruppen har ställt sig kritiska till EU:s resolution om kriget i Ukraina, och motsatt sig militär- och vapenhjälp till Ukraina. Att det skulle betyda att de stöder Rysslands invasion är enligt Andersson en felaktig slutsats.
– Det viktigaste för oss i Vänsterförbundet har varit att alla 23 medlemmar i vänstergruppen måste fördöma Rysslands angrepp mot Ukraina, och det har också skett. Jag måste ärligt säga att jag inte har stött på en enda medlem i gruppen som på något sätt skulle kunna klassas som putinist.
– En annan sak är sedan det att vissa av de kommunistiska partierna i gruppen har en väldigt naiv, gammaldags syn på utrikespolitik, att allt som har med vapen att göra betyder krig, och att om man stöder vapenhjälp så betyder det också att man ställer sig positivt till krig.
Det här, menar Andersson, är en svartvit syn som härrör sig till forna dagars europeiska kommunistiska rörelse, och som hon menar att måste och kommer att tas upp till diskussion inom vänstergruppen.
Problematiska medlemmar under förra mandatperioden, som en tjeckisk och två irländska ledamöter, har inte valts in detta år, vilket också förbättrat situationen i gruppen, säger Andersson. Solidariteten med både Ukraina och Palestina är grundmurad inom hela gruppen, säger Andersson, och påpekar att om det inte varit det, hade Vänsterförbundet inte kunnat vara en del av den.
Den nordiska vänstern, ofta betecknad som en modern vänster med en rödgrön agenda, liberala värderingar, som förespråkar en demokratisk socialism och som har hittat nya vägar ut ur 1900-talets kommunism, gick framåt i EU-valet, och har ökat sitt inflytande i vänstergruppen.
Kommer det här att påverka dynamiken inom gruppen?
– Det har redan påverkat dynamiken, om man till exempel ser på hur utskottsplatserna har fördelats, eller på hur gruppens politiska deklaration ser ut. Inte är det ju så att vi kan börja diktera politiken, vi är för få för det, men det att vi nu har en enhetligare grupp betyder att vi kan sätta tid och energi på andra saker än att gräla sinsemellan.
Klimatpolitiken i fara
Trots att den nordiska vänstern gått framåt och extremhögern bakåt, är det ändå med stor oro som Andersson ser på den generella utvecklingen inom EU: extremhögern vinner mark, och tvingar den fortfarande största centergruppen inom parlamentet till eftergifter.
– Jag ser att den största risken med högervridningen inom EU är att ambitionsnivån inom klimatpolitiken sjunker i och med att vi får en högervriden kommission. EU-presidenten Ursula von der Leyen har visserligen lovat att hon ska gå vidare med den Gröna given, men vi får nu se om det verkligen stämmer.
En annan viktig fråga är den sociala dimensionen, säger Andersson. Hur påverkar en hårdare högerpolitik arbetslivspolitiken och bostadspolitiken?
– I Finland ser vi i dag resultatet av regeringens politik, med den senaste tidens våg av vräkningar (se Christer Lindholms kolumn på sid. 13, red. anm.). Det här är ironiskt, eftersom man internationellt har sett på Finland som en föregångare inom bostadspolitiken.
Nu får Finland istället agera varnande exempel.
Helt hopplöst är läget ändå inte, menar Andersson, och påpekar att socialdemokraterna fortfarande är så starka inom EU att högerblocket måste förhandla med dem. Enligt henne har socialdemokraterna jämkat så mycket med högern, till exempel i fråga om migrationspolitiken, att quid-pro-quo-överenskommelser till vänsterns fördel är att vänta.
– Men det kommer nog att bli en tuff period för vänstern i EU under de kommande åren.
Foto: Antti Yrjönen
