Who lives, who dies, who tells your story? Med dessa ord avslutas Broadwayuppsättningen, även inspelad som film, av Lin-Manuel Mirandas succémusikal Hamilton, en berättelse om den föräldralöse immigranten Alexander Hamiltons uppgång och fall som en av frontfigurerna för den nyfödda republiken Förenta Staterna.
Att bli ihågkommen i ett positivt ljus är något många strävar efter. Att bli en förebild som kommande generationer ser upp till. Denna strävan syns inte minst i vårt språk i uttryck som ”att gå till historien” eller ”att lämna ett avtryck”. Framgång är närmast synonymt med att bli ihågkommen. Ju fler människor som minns ens namn desto bättre.
Är detta dock ett mål vi själva kan påverka? Är det vi som stakar ut vår väg till historieböckerna, eller är vi bara fripassagerare på ett tåg som färdas i slumpmässig riktning? I allmänhet är det det senare alternativet som gäller. Som Hamiltons mentor George Washington säger i musikalens avslutande stycke: ”You have no control, who lives, who dies, who tells your story”.
Människan har ett behov av att dela in världen och historien i svartvita kategorier, i ont och gott. Ingen människa är ändå entydigt god eller ond. Vi kan enas om att vissa hör hemma på den ena eller den andra sidan, men en majoritet befinner sig i gråzonen. På vilken sidan man hamnar i historieskrivningen beror i många fall på slumpen – på vem som berättar ens historia. Att vara berömd och inflytelserik under sin livstid lägger kanske grunden för att kunna bli nedskriven i historieböckerna. Däremot förminskar det ens möjlighet att själv påverka vilka adjektiv ens namn kommer förknippas med.
Den verkliga Alexander Hamiltons roll i den amerikanska historien är långt ifrån svartvit. Å ena sidan lade Hamilton grunden till de Förenta Staternas ekonomiska system samt deltog i författandet av den amerikanska konstitutionen. Han spelade en viktig roll i den amerikanska revolutionen där de Förenta Staterna erhöll självständighet. Han bidrog med sin federalistiska och nationalistiska lära till att skapa en amerikansk identitet som sträckte sig över delstatsgränserna. Samtidigt sådde han split och osäkerhet genom sitt intrigerande för att få Thomas Pinckney vald till president. Han motsatte sig även demokrati, som han betraktade som ett hot mot friheten. Han var upphovsman till flera av de idéer som gjorde att den unga republiken började blomstra, men bromsade samtidigt utvecklingen på andra håll.
Hur går det då för Mirandas Alexander Hamilton? Efter hans död ägnar hans änka Eliza sitt liv åt att sprida hjältehistorier om honom, och han blir ihågkommen som en hjälte. Detta trots att han bedrog Eliza och var en mycket frånvarande pappa. Själv dör han mycket olycklig, krossad av skammen han känner för sitt svek och sitt faderskap. Då han ligger inför döden har totalt tappat gnistan för det som varit hans mål, att bli ihågkommen som en hjälte. Han har jagat ära och berömmelse, men detta har mist sin betydelse. Då han väl nått sitt mål önskar han att han hade ägnat sitt liv åt något helt annat.
Ambition är naturligtvis viktigt. Att uttryckligen sträva efter att omskrivas i historieböckerna är dock oundvikligen ett mål vi inte själva kan sträva mot. Få av oss har turen att ha en trogen Eliza vid vår sida. Och inte ens hon kunde rädda Hamilton från att sjunka ner i ett träsk av olycka. Vi kan lära oss av Hamiltons misstag. Vi kan lära oss att leva för nutidens bild av oss och inte framtidens.
