Jag ska flytta till Tyskland för att studera om några veckor, så mycket av min tid har under den senaste tiden gått åt till att leta efter boende genom alla möjliga olika kanaler. På grund av skyhöga bostadspriser bor de flesta tyska studerande i kollektiv, så kallade Wohngemeinschaften. Men inte ens i de här delade lägenheterna är det helt lätt att hitta ett rum.
Det är en underlig känsla att söka rum i kollektiv. Unga människor i min egen ålder ska bedöma om jag passar in eller inte. Huruvida man får flytta in verkar nämligen inte alltid handla bara om att man är tillräckligt renlig och skötsam och att man kan betala hyran i tid. Det handlar också om att vara någon som passar in i gruppen och som de andra medlemmarna vill ha med på sina gemensamma matlagningskvällar och söndagsmorgonmål. Ofta känns det alltså lite som att ansöka om att få vara med i ett kompisgäng.
En potentiell hyresvärd frågade mig nyligen om jag kan skicka mina sociala medier till dem. Alla i kollektivet kunde inte träffa mig per videosamtal, så de ville kolla på min Instagram för att ta reda på vilken sorts människa jag är. Då jag stress-kollade igenom allt jag lagt upp och försökte fundera på hur det skulle te sig i en utomståendes ögon kändes det nog ganska absurt. Men egentligen är det inte något nytt att vara tvungen att marknadsföra sig själv som person så här. Det är väl ganska långt på samma sätt vi använder sociala medier också i vardagen, för att inte tala om till exempel dejtingappar. Tanken om att optimera sig själv som någon typ av produkt känns obehagligt bekant. Ju bättre man lyckas desto högre värde på arbetsmarknaden eller partnermarknaden – eller nu rumskompismarknaden.
Då jag går igenom vad jag lagt upp på sociala medier innan jag skickar dem till min nya potentiella hyresvärd känns det som om det jag tydligast kan se i bilderna är hur min egen uppfattning om vad som är coolt har förändrats. Det säger säkert något om mig: vilka sammanhang jag rör mig i, vad jag romantiserar och vad jag har för hangups. Men ytterst oklart är hur det ska hjälpa en potentiell rumskamrat att besluta om de vill bo med mig eller inte. Just det här rummet fick jag ändå inte, så på något sätt måste de ha tyckt sig kunna bestämma att vi inte passar ihop. Kanske var det våra uppfattningar om vad som är coolt som gick i sär?
