Jag har lärt mig att aldrig jämföra något med Venedig. Förr eller senare tappar jag balansen när analogiernas falskhet blir lika olydiga som styltor. Att överhuvudtaget tänka i analogier blir nästan alltid bakslugt och infantilt. Men det är så vi människor tänker, vi liknar en sak med en annan. Vi förstår, förklarar och internaliserar saker och ting med triljoner olika som. Livet är som. En vattenmålning, en tom vodkaflaska, en pjäs utan manuskript. Jag har himlar som är som i städer. I Reykjavík var himlen ibland som i Chamonix. Europa är ekonomiskt, teknologiskt, politiskt och kulturellt på dekis, det har blivit som ett utomhusmuseum. Hela Europa har blivit som Venedig.
Modern förortsarkitektur är som minkburar. Strykfula, gråa, med pseudodjärva kvadrater av orange eller bratgrönt, generiska. Äldre höghusklossar är så förgätna att man inte ens orkar riva dem. Turisterna som besöker utomhusmuseieuropa ser bara en filmisk skymt av dessa förortsminkburar i taxin mellan flygfältet och innerstädernas scener – vaporetton mellan Marco Polo & San Marco är i sammanhanget ojämförbar. Men inte ser vi ju heller några spår av skjulen som de stackars slavarna (Ciao! är venetianska för italienskans schiavo; slav) bodde i när de byggde Palazzo Ducale eller San Marco-basilikan.
Ingen visar symtom om en konstnär ställer ut kottar och spikar i ett galleri eller om en musiker gör atonal musik eller en poet skriver om välfärdsklientguider på hexameter. Men hus är en annan sak. Hus är förmedlaren mellan människan och rå natur.
Men jag gråter när jag inser att människan aldrig mer kommer att bygga ett Venedig. Vi har blivit för rationella, för effektiva, för demokratiska, för populistiska. Skyll på Upplysningens ideal om jämlikhet, broderskap och mänskliga fri-och rättigheter. Vi vill och vi kräver att varje människa ska ha rätt till ett eget boende, med eget kök, egen toalett och dusch (i Italien är det även lagstadgat att varje bostad ska ha en bidé!). Därför bygger vi också billigt.
Men även om en person (privat eller juridisk) vill bygga ett palats med fantasieggande budget, blir det sannolikt något som den arkitekturhistoriskt illitterata allmänheten dömer som fult. För enligt arkitekturhygieniskt tänkande är det omöjligt att idag bygga venetianska palats, rokokoslott eller jugendhus. Man kan bara inte vrida klockan tillbaka. Regression är förhatligt. Fråga en ”konstnär” varför det inte lockar att kopiera äldre stilar, och svaret blir ett andefattigt svamlande. Ezra Pound sa det dock koncist: ”Make it new!” But not better???
Ingen visar symtom om en konstnär ställer ut kottar och spikar i ett galleri eller om en musiker gör atonal musik eller en poet skriver om välfärdsklientguider på hexameter. Men hus är en annan sak. Hus är förmedlaren mellan människan och rå natur.
I januari läste jag en artikel i Hesari om betongbrutalismen i Böle där en ung arkitekturstuderande bekände sig som en Böle-fan. Fascinerad tänkte jag att denna studerande borde få sitt huvud undersökt. Oflexibelt tycks man svära vid UPO hjärntvättmaskiner på Aalto.
Ursäkta den febriga anti-intellektuella utgjutelsen. Som inte ens kan jämföra sig med den fantastiska nyheten jag såg på Language Nerds’ Facebookvägg: ”The Flat Earth Society has members all around the globe.”
