Robert Myhreld rapporterar från Göteborgs bokmässa. Inför bokmässan reflekterar han kring litteraturens roll.
Sitter på spårvagnen till Bokmässan 2024. Där kommer både det ena och det andra trängas. Scener, böcker, ljud, dofter, branschfolk, shoppingpåsar, sura miner, överprissatta förlagsmontrar … Det är några förlag vi besökare tyvärr går miste om. Kostnaderna är för höga. Så är det.
Å andra sidan är Bokmässan något vi inte ska önska bort eller skämta ont om alltför ofta endast till följd av sin Leviathan-uppenbarelse. Både stora och små bokevenemang ska vi värna, särskilt i dessa tider.
Vad lär en mest om Människan – skönlitteraturen eller facklitteraturen? Skönlitteraturen såklart.
Hur som helst. Bokförlaget Stolpe har en mysig och lyssningsvärd podd. Värdeomdömet har jag spikat efter att hört ett halvt avsnitt där Kristoffer Leandoer pratade. Frågan ovan hann ställas, men livet kom gudskelov emellan så att jag slapp höra hans resonemang. Slapp – jag vill inte påverkas av en så vass penna. Det är som när efterordet till en bok tangerar allt det man vill skriva i en recension. Och ytterligare. Recensentens funktion ifrågasätts av recensenten själv. Teodicéproblemet i form av en gåsfjäder. Allt är som det ska.
Jag har under en såpass lång tid tänkt mig att läsning är eskapism att jag alldeles glömt att dess främsta styrka är dess pedagogiska, lärande, uppfordrande (till handling) och uppfostrande inverkande på läsaren.
Också detta: Tvånget till ett övande i den aldrig avstannande och outtömliga förmågan till att känna empati – åtminstone om man vill och ids sätta sig in i bokkaraktärers liv. Emellertid vill jag vara tydlig med att all djup kunskap om vad det är att vara människa måste man själv uppleva bortanför boken. Vår möjlighet att genom läsning inse djupet av någon annans upplevelser är inte oändlig. Emellertid kan läsningen göra oss medvetna om att något annat existerar. Jag tror jag sagt och skrivit detta. Allt är upprepning, upprapning.
Det ska erkännas: Jag har läst mer skön- än facklitteratur. Kanske ett sundhetstecken – eller ett bevis för bristande karaktärsstyrka. Vad facklitteratur innebär i detta fall fick jag av ovan nämnda skäl aldrig veta, men kanske har det med oss att göra. Vi får anta det. Strikt facklitteratur med inriktning psykologi är naturligtvis gångbar om man vill lära sig någonting om människan, men … hur kul är det att läsa Bowlby och Erikson? Sociologi däremot, när vi ändå är inne på vad som är kul. Här går det naturligtvis att rada upp namn och teorier som man kan dra stor lärdom av, men då skulle jag skjuta mig i foten och det vore dumt.
Angående frågeställningen: Jag har lärt mig vida mer av skönlitteraturen (och av autentiska möten med människor på fri- och ofritiden, men det är inte frågan). Man lär sig ofrånkomligen något om människor om man läser böcker som behandlar Förintelsen, Lubjanka och Gulag-lägren, krigens brist på skönhet och övermått av sorg, folkmordet i Gaza, glädje, hämnd, svek, frändskap, storhet, litenhet, mod, feghet, lögn, gemenskap, ensamhet, ärlighet, ja, relationer i största allmänhet. Dostojevskij, Sjalamov, Woolf, Camus, Kristian Lundberg, Kafka, Topor, Mann, Kundera, Trotzig, Trumbo, Luiselli, Lagerlöf, Ginzburg har lärt – och fortsätter att lära mig – om människors tankar, känslor och handlanden i hela sin vidd. Rakt över linjen: ofrivilliga psykologer utan brickan på bröstet, och i någon mening också sociologer, som i varierande grad öppnar upp för insikt.
Trälig och så-lite-torr-som-möjlig-facklitteratur förmår inte berättas levande på samma vis av en enkel anledning: Den enorma paletten med alla dess färger att doppa fjädern i är förbehållen prosan och poesin. Fanon ett uppenbart undantag.
Maurice Maeterlinck var tyvärr inte forskare, men hans böcker om termiter och bin är förbaskat underhållande. Dessvärre tycks det vara som så att delar av att hans bok Termiternas liv i viss omfattning ska vara plagiat. Sanning eller ej, hans bok om bin är inte heller dum, men här ur den förstnämnda:
Om supplikanten är vuxen, placerar arbetaren sig skavfötters och avstår generöst till honom sitt tarminnehåll. Som man ser, ha vi här den fullt genomförda kommunismen, magsäckens och inälvornas kommunism, driven ända till kollektiv exkrementätning. Intet går till spillo i den hemska och blomstrande republik i vilken det smutsigt gnidiga ideal, som naturen tyckes föreslå oss, förverkligas från ekonomisk synpunkt.
Naturligtvis ska den läsas i den första svenska översättningen, eller franska om man är ytterligare lite läskunnig. Jag är verkligen inte det.
Hur som helst. Ger vi oss in på ”förståelse om Människan” på klinisk-biologisk nivå, knäcker jag emellertid min värja mot knäet, stryker flagg och flyr kullen jag uppenbarligen inte tänkt dö på. För att sinka fiendernas vrede och deras höjda skalpeller, nålar och skallmätarinstrument, kastar jag bakom mig Wittkopps Nekrofilen, Bazterricas Utsökta kadaver och Brites Utsökta lik som hinder.
Apropå (smakfull) färgläggning.
