Jag sitter på Mannerheimvägen och stoppar trafiken. Jag är en i mängden av tusen Elokapinademonstranter och idag, har jag bestämt mig, är jag redo att bli gripen. Det är inte ett beslut man tar bara sådär – särskilt inte då man är journalist.
Inte långt från mig sitter Greta Thunberg. Trots att jag inte är på jobb den här dagen kan jag inte låta bli. Jag stiger upp, slinker mellan aktivister, duckar under plakat och ställer mig hukande framför henne.
Thunberg tittar trött på mig när jag säger att jag är journalist och innan hon hinner neka mig en intervju viftar jag lite med mitt plakat och tillägger: ”Jag är också med i demonstrationen.”
Efter en liten förklaring från min sida, och en godkännande nick från hennes, kommer jag fram till det jag vill tala med henne om, hur media skriver om klimatkrisen och miljöaktivism.
– Vad tycker du om det? frågar jag.
– Vad tycker du? kontrar Thunberg.
Att få frågan kastad tillbaka på mig får mig att tänka till. Vad tycker jag?
Jag anser att det inte skrivs tillräckligt om klimat och miljö, säger jag, och att jag stört mig på att artiklarna om Elokapina ofta bara fokuserar på trafikstörningar, utan att ens ta upp anledningen till aktionerna.
Rapporteringen om klimatfrågor fokuserar ofta på sensationella nyheter eller polariserande debatter. Det som hamnar i skymundan är det långsamma, komplexa och känslomässiga i klimatkrisen. Likväl lyckas media sällan återge grunden till, och de emotionella aspekterna av, aktivismen.
– Och du vill göra det annorlunda? frågar Thunberg.
Ja, det vill jag väl. Frågan är bara hur. Forskningen har gett oss obestridliga bevis på klimatkrisen, vi har fler rapporter än vi klarar av att skriva om, men det intresserar få. Därtill saknar vi verktygen för att ta till oss informationen. För att ge miljöläget den uppmärksamhet det förtjänar, måste vi göra klimatkrisen mindre abstrakt och mer nära oss.
Intressant nog är det inte bara journalister som tampas med det här. Det gör också aktivister. Journalister vill informera och bli lästa. Aktivister vill engagera och förändra.
– Varför demonstrerar du? frågar jag Thunberg. Är det viktigast att få politikernas eller medias uppmärksamhet?
– Jag är inte här för att få uppmärksamhet. Det är för att delta i en folkrörelse, säger hon.
Men folkrörelsen behöver uppmärksamhet. Det är också anledningen till att Elokapina tillämpar metoder många anser radikala: Vägblockader med påföljande massgripanden. Visst kunde man marschera och sedan gå hem, men risken är att ingen då bryr sig. Blockeras en väg däremot, kan fler inspireras att gå med.
Vad tycker ditt mediehus om att du är här? frågar hon.
Taktiken har visat sig vara effektiv för att lyfta fram rörelsens namn och sak – för vem vet inte vad Elokapina är? Även den vid det här samtalet pågående Stormvarningskampanjen har enligt rörelsen lockat många fler att ansluta sig. Men hur ser man till att rörelsens syfte inte hamnar i skuggan av dess medel?
Mina ben börjar domna där jag hukar framför Greta Thunberg. Vi måste luta oss framåt för att höra varandra med slagord och ramsor som dundrar över oss.
– Vad tycker ditt mediehus om att du är här? frågar hon.
Och det är rätt fråga att ställa. Journalister som skriver om klimatkrisen och ifrågasätter rådande konventioner blir ofta utmålade som aktivister bara för att de tar upp frågan. Det här skapar en spänning mellan att rapportera och att ge en röst åt en av vår tids mest kritiska frågor. Att jag sitter här med ett plakat i handen drar det hela till sin spets.
– Det vet de inte om, svarar jag.
– Vad kommer de säga när de får reda på det? undrar hon.
Det är komplicerat och jag varnas om risken för att få kritik för det. Opartiskhet är en grundsten i journalistiken, och jag uppmärksammas på den uppenbara rollkonflikten i att delta i en aktion som man skriver om.
Men, resonerar jag, att ”tycka till” om en faktafråga borde väl inte kunna kritiseras för brist på objektivitet? Vad gäller engagemanget den här dagen blir det knepigt, för det är inte frågan om något wallraffande från min sida. Jag är med för sakens skull, men jag hoppas att det också kan vara en journalistisk metod för att förmedla och förstå de drivkrafter och utmaningar aktivisterna möter – och på så sätt föra miljörapporteringen ett steg vidare.
Innan demonstrationen deltog jag i ett av Elokapinas utbildningstillfällen i civil olydnad. ”Vi ska inte hurra när andra blir bortburna”, sa utbildaren. ”Jag vet att det är för att visa stöd, men det kan tolkas som om vi njuter av konflikt med polisen. Men vi är här för klimatet. Att bli arresterad är en konsekvens av det vi försöker synliggöra. Det är en uppoffring för målet. Vi ska inte låta dem förvrida det.”
Under utbildningstillfället fick vi lära oss vad man ska ha med sig på en demonstration, hur man ska kommunicera med polisen, olika sätt att bli buren, och vad de tänkbara följderna av ett gripande kan vara.
Vi pratade också om att det inom rörelsen är en minoritet som är redo att bli gripna, och varför det är så. Det finns ingen skam i att inte vilja eller kunna det. Bland annat eftersom förutsättningarna inte är jämlika: är man inte finländsk medborgare riskerar man stora konsekvenser, och bipoc-minoriteter löper högre risk att utsättas för både mikro- och makroaggressioner av både polis och allmänhet. Påhopp riskerar även transpersoner som dessutom kan komma att bli felkönade i polishäktet. Och så finns den ekonomiska aspekten: vem kan betala böterna?
De som verkligen kan utsätta sig för det här är antagligen just den vita medelklass som Extinction Rebellion har kritiserats för att i stor utsträckning bestå av. Men kanske är det också just den som med sina privilegier har en större skyldighet att stå upp för förändring?
För en miljöaktivist handlar det om att stå upp för vad man anser är rätt, i hopp om att också andra engagerar sig och att det i sin tur sätter press på beslutsfattare. Även när det innebär att bryta mot lagen. För en journalist är risken utöver det att kritiseras för bristande opartiskhet.
– Lycka till, säger Greta Thunberg när jag lämnar henne.
– Lycka till, säger jag.
En dryg halvtimme senare blir hon bortburen av polisen och någon timme senare är det min tur.
Mig frågade polisen inte om jag tänkte följa deras uppmaning att flytta på mig. Jag blev bara upplyft och nedsläppt på trottoaren bredvid. Ingen häktning alltså, och tur det. Men nu kan jag inte skriva om hur det känns att tillbringa natten i en cell eller vara med om ett polisförhör. Nästa gång kanske.
