Jungle Book Reimagined är mörkare än Kiplings original, skriver Rakel Similä.
Formen är sentimentalt sedelärande. Människan har varit ond mot ”naturen” och nu hämnas ”naturen”. Vattnet stiger i samma takt som ridån. En förlorad flicka, Mowgli, tas om hand av de kvarblivna överlevarna: cirkusbjörnen Baloo, den dresserade pantern Bagheera, hunden Akela, gladan Chil samt deras flock. Det sker motvilligt. Den översvämmade verkligheten hotas av en enslig man med gevär. När Mowgli mot slutet stjäl mannens vapen och skjuter de resterande skotten i luften har hon ändå förseglat sitt val: hon är nu en del av naturen.
Akram Khans dansteaterföreställning Jungle Book Reimagined är en remake av Rudyard Kiplings original. Det markerade budskapet i denna uppsättning befinner sig så långt ifrån yttre realiteter att det avdunstar. Om man slutar söka efter politisk komplexitet blir föreställningen mycket bättre. Kanske är ”opera” ett bra ledord för åskådaren: man ser inte Rigoletto för dess psykologiska djup utan för arian ”La donna è mobile”.
Till stora delar är det lyckat, liksom jordbundet, närmast brutalt andligt.
Imponerande inledning
Jungle book Reimagined ska man, bland annat, se för öppningsscenen, som är bland det mest imponerande jag bevittnat i Dansens hus. Efter de introducerande nyhetssändningarna om matransonering och kravaller lyfter ridån och en allt större limegrön springa vidgas. En rad nedåtblickande kroppar avslöjas, stagnerade i en utdragen stillhet som är underligt dynamisk i relation till den atmosfär rummet i övrigt bävar av, alltså kompositören Jocelyn Pooks stycke i vilket österländskt mantra möter fantasyfilm. Gåtfullhet står i perfekt balans med äventyr och fara. Efter ett andetag av tystnad bryter åskan ut.
Tre berättande lager vävs kontinuerligt in i varandra: dans, teater, animation. Förinspelade repliker ljuder medan karaktären som ”talar” uttrycker samma ord i sina rörelser. Ofta abstrakt, ibland mer konkret. Labbapan Bandar-log är elektrifierat spasmisk, särskilt imponerande i de uppbrutna rörelser radioapparatens krasande nyhetssändningar föder. Bagheera är uttänjt graciös, liksom befriad från människans skelett. Det är nästan kusligt hur energetiskt synkroniserade kropp och röst är trots separationen.
Konstnärlig transformation
Den bangladeshiska koreografen Akram Khan är känd för att blanda modern dans med klassisk indisk kathak, vars kännetecken är exakta handrörelser, en prompt rytm och episkt berättande.
Dansarna följer två rörelsemönster: det specifika djur de spelar och den gemensamma koreografin, där de individuella artmässiga dragen faller undan. Till stora delar är det lyckat, liksom jordbundet, närmast brutalt andligt. Arternas rörelsemönster kunde nog ändå ha tolkats med större konstnärligt vidsynthet. Som helhet lider koreografin av en viss monotoni, där det djurlika alltför ofta markeras av att röra sig längs marken på alla fyra.
Därtill arbetar föreställningen med animationer, vilka visas både bakom dansarna och på en skir slöja upphängd framför dansarna. Elefanter vandrar som enorma skimrande blyertsteckningar in på scen. En naiv förundran över teknologins illusion av magi väcks hos åskådaren. Gränsen till film är vattnig. Tyvärr lite väl ofta b-klassens sådan, vilket blir särskilt påtagligt i första aktens generiskt kitschiga bakgrund av en sjunkande Big Ben. Scener där Mowgli hemsöks av minnet av sin illustrerade mor är malplacerade och späder på den övergripande sentimentaliteten. Möjligen spökar i dem det samtida behovet att förstå människan utifrån modellen: trauma A leder i en rät linje upp till situation B. Falskt och förvillande, såklart.
Animalistisk frihetssträvan
I jämförelse med originalet är känslolandskapet svartare och tyngre. Visst är Kipling också pedagogisk, men patoset studsar omkring i en lekfull glättighet, där Mowgli tjoande bara inte kan förstå varför någon skulle vilja ta livet av honom. Flickan Mowgli är sorgsnare i Jungle Book Reimagined, och allt annat hade nog varit psykologiskt oseriöst. Enstaka lustigheter går ändå att finna även hos Akram Khan. Kanske är det tack vare dem man lyckas spela upp Greta Thunberg till ett trumkomp utan att (helt) gå under. Roligast är ormen Kaa, vars ansikte är en dansare som bär på en stor låda med hål av illgrönt ljus till ögon och torson utgörs av ytterligare ett antal dansare med lådor. Kaa lider av PTSD efter att ha suttit inhägnad och hallucinerar fortfarande om det forna fängelset. Baloo bankar modstulet sönder ”glaset”: ”Först var jag tvungen att dansa för barn och nu behöver jag ännu slå sönder imaginära väggar.”
Djungelboken speglar inte bara modernitetens tillbaka till naturen-trop samt Kiplings egna fantasier om sin barndoms Indien (han var bosatt i USA). Den gestaltar också barnets animalistiska frihetssträvan. Uppsättningen frammanar en komplett värld med sin egna logik och sina säregna invånare. Djungelns lag ska inte ”appliceras” någonstans, utan fungerar som en förtätad och lekfull bild som föder frågor och föreställningar. Att fantasin är så levande är i sig ett bevis på att något annat än världen av idag existerar.
Inte heller i Akram Khans fall går djungelns lag att applicera – och bra så. Nog hade föreställningen mått bra av att lite lätta på det krystade försöket att ändå göra det. Ännu bättre hade den mått av att sålla strängare bland de estetiska uttrycken, frossat lite mindre. Men under enskilda koreografiska sekvenser eller sakta växande stråkar vet man ändå, med det sublimas intensitet: den andra verkligheten ligger inte bortom denna verklighet. Den ligger inuti den. Den är här.
Dansens hus: Jungle Book Reimagined
Regissör och koreograf: Akram Khan
Manus: Tariq Jordan.
Dramaturgisk rådgivare: Sharon Clark
Kompositör: Jocelyn Pook
Ljuddesigner: Gareth Fry
Ljusdesigner: Michael Hulls
Visuell scenograf: Miriam Buether
Art Direction och Animation Director: Adam Smith (YeastCulture)
Producent/chef för videodesign: Nick Hillel (YeastCulture)
På scen: Maya Balam Meyong, Bea Bidault, Ferghas Clavey, Harry Theadora Foster, Filippo Franzese, Jasper Narvaez, Max Revell, Matthew Sandiford, Elpida Skourou ja Lani Yamanaka
Jungle Book Reimagined hade premiär i Leichester 7.3 2022. Sedan dess har den turnerat runtom i världen och uppfördes på Dansens Hus som en del av Helsingfors festspel i augusti 2024.
Foto: Camilla Greenwell
