Jag har läst Troll av Rasmus Daugbjerg tre gånger. Egentligen förstod jag nog mest under den första. Då tedde sig det hela begripligt, om än egenartat. Men ju mer jag läser desto konstigare blir boken. Det här är väl i sig en förtjänst. För vad är nu detta med att människorna skäller? Eller att fasanen har en sten i huvudet? Varför beter sig Gud så där, helt fel? Det pendlar mellan att vara konstigt på ett djupt, närmast mytologiskt vis, och så att det främst påminner om en stiliserad tripprapport.
På sagors vis bär Troll på drag av sedelära. En bödelsklänning har slingrat sig runt trollet så att hon är bunden till jordens öde: det människorna gör mot skogen och djuren behöver hon hämnas dem. Plikten gör ont i trollet, hon vill inte; sättet på vilket hon stångas med samvetet är nog bokens stora smärtpunkt. Kanske det handlar om en större rättvisa som stöts emot den egna ondskan när man tar livet av någon som också är en mördare. Genom klänningen hör trollet skogens lidande och kan inte värja sig, inte ens i hålans ensamhet.
Revor av bestialitet skymtas. De olika fasorna vägs närmast ekonomiskt mot varandra: vad är en kalv värd, måste det inte vara ett barn? Vilket blir priset då man vägrar äta av trollets skog? Hanteringen av boskap framträder i sin ohygglighet, just för att det visas ur trollets synvinkel, avskalat det mänskliga kollektivets skyddande hölje av mening:
Grisen blir bunden vid en ring i golvet. Hon blir stucken stående. Blodet samlas i en hink. Blodet rörs om tills det har kallnat. Hon blir skållad. Sedan blir hon uppskuren. Människorna bär ut henne. Hon blir nedhängd i brunnen, så att flugorna inte ska hitta henne.
Greppet är jämförbart med romaner såsom Dvärgen av Pär Lagerkvist eller Open Throat av Henry Hoke. Den förstnämnda åskådliggör en människolik varelse som inte förstår sig på kärlek, vilket blottlägger renässanshovet där dvärgen är bosatt. Hoke skildrar ett bergslejon som stryker omkring i utkanten av Los Angeles. Ur lejonets synvinkel kan tre nakna människor och en piska inte räddas av begreppet BDSM.
Daugbjerg låter det bisarra rinna genom texten för att anhopas vid särskilda punkter. Sällan är dessa punkter de faktiska mardrömmar som frekventerar prosan. Som bäst fungerar det märkliga ifall det rör om i våra djupa, mytologiska lager, exempelvis i de kristna element som här framträder i en främmande skepnad. Stundvis bildar agglomeraten ändå kompakta knutar: tillträde nekas, texten tystnar. Då en räv iklär sig en björk för att bättre kunna anfalla en människa ter sig författaren lite väl förtjust i hallucinogenens uppluckring av metafysiken. När vad som helst kan hända tycks ingenting hända.
Förutom drömmen rinner även bildspråket mellan världens skikt: himlen är ett hål, i hålet ligger solen, solen är ett sår, människorna skär sår i jorden, trollet gräver sig ett hål, längst inne i hålet är det kallt. När Gud inte svarar slås Kaj av tanken: ”det är inte trollets hål. Det är Guds hål, som Gud har grävt till Kaj och fyllt med detta mörker”. Bilderna smyger in i varandra. Meningarna är korta, liksom knotiga, med en nyans av bibliskhet.
Mitt i denna märkliga korsning av syratripp och arkaisk jordbruksmiljö löper stråk av ömhet. Så här skildras ett gräl: ”Eländet äger deras tröst. Eländet är tungt och kramar trösten till hårda kulor som de bara kan såra varandra med.” Lidande: ”Han är mager som gräs, sjukdomen skördar honom längre och längre ner.” Förälskelse: ”De står i varsitt gömställe med stora ögon. Sedan är det som om ett ljus faller ner mellan de två gömställena och avslöjar att de hör ihop: de står i ett och samma gömställe”.
Försök att inte tänka för mycket. Läs bara. Kanske tre gånger.
Rasmus Daugbjerg:
Troll.
Översättning: Andrea Lundgren.
Flo, 2023.
