Doften av apelsincola i pappkartong. Plastsugröret som är tuggat på så att det blivit oanvändbart. Halva saften som ännu ska sugas ut, direkt ur hålet. Yoghurten, vars aluminiumlock alltid spricker i väskan på skolutfärden. En ljuvlig tillfredsställelse som sveper över en under hemvägen.
Minnen som skapar nostalgi är både bitterljuva och vemodiga, och samtidigt välkomna. En nostalgiresa tar oss tillbaka till en tid som känns enklare och bättre. En tid många unga gärna skulle vilja stanna kvar i. På plattformen TikTok flödar korta, nostalgiska klipp. Hashtaggen #nostalgia har över 9 miljoner inlägg, medan trenden #CoreMemories har samlat en kvarts miljon.
Begreppet ”kärnminnen”, lånat från filmen Inside Out (2015), syftar på minnen med en särskild betydelse. Det är de allra viktigaste stunderna i ens liv, som man kan spela upp i repris medan en värmande, pirrande känsla väcks inom en gång på gång. Ett av klippen med hashtaggen visar två tonårsflickor som springer över en äng medan de äter lösgodis, och ett där en mamma och pappa skrattar och hoppar i vattenpölar medan de håller sin son i vardera handen.
Voyeurismen hos generation Z (personer födda mellan 1995 och 2012) sträcker sig bortom genomtänkta snuttar till abstrakta collage som, oavsett form, lyckas väcka nostalgiska känslor. De klipp som cirkulerar mest skildrar high school-avslutningsfester och årsböcker från slutet av 90-talet och början av 2000-talet, en tid som majoriteten av användarna på appen inte själva upplevt. Vi unga, med liven framför oss, sitter fast i det gångna. Varför?
Med tanke på att det är krig i Europa, humanitär kris i Gaza, klimatmålen går åt helvete och nedskärningar drabbar redan fattiga studerande är det inte så konstigt att min generation har viktigare saker att tänka på. Nämligen ofiltrerad distraktion.
Generation Z dricker mindre, röker mindre, har mindre sex och skapar färre minnen. Med tanke på att det är krig i Europa, humanitär kris i Gaza, klimatmålen går åt helvete och nedskärningar drabbar redan fattiga studerande är det inte så konstigt att min generation har viktigare saker att tänka på. Nämligen ofiltrerad distraktion. Hemma, uppkopplad på internet med hjärnan på autopilot under scrollandet, kan inget skada oss.
Coronapandemin omstrukturerade det sociala livet. Flera studier, inklusive Baldwin & Landau (2014), har visat att människor ofta söker sin tillflykt till nostalgi under perioder av osäkerhet. Jag, liksom många andra unga, fann det enklare att leva i våra minnen. De skyddade oss från ensamhet och blev trygga oaser där det blev alltför bekvämt att stanna kvar, även efter pandemin. Varför gå igenom besväret att ta sig ut och utsätta sig för obekväma situationer när det är så lätt att koppla upp sig på nostalgidroppet på sociala medier? Jag kan leva ett helt liv genom dessa klipp medan jag sitter hemma i vardagsrumssoffan.
När jag scrollar igenom min telefon övertygas jag om att jag vet exakt hur det känns för de personer som ska gå på avslutningsfest med blå kåpor och årsböcker från 2009, som om jag själv hade varit där. Detta falska minne delar jag med andra i kommentarsfältet. Fenomenet kallas social smitta – en överväldigande känsla av anknytning till en delad upplevelse. Beteenden, känslor eller tillstånd anammas av andra utan djupare reflektion över varför man sympatiserar med innehållet. Den sociala smittan sprids som en löpeld genom TikTok.
Kollektiva minnen är kraftfullare och potentiellt farligare än personliga, eftersom konspirationsteoretiker och politiker är skickliga på att använda dem. ”Make America Great Again” väcker en längtan efter en tid som aldrig har existerat, ändå är Donald Trumps slogan effektiv när det gäller att mobilisera stora folkgrupper.
Det hjälper inte nödvändigtvis att radera Netflix och sociala medier; att skilja mellan verkliga och förvrängda upplevelser är oerhört svårt. Charan Ranganath förklarar i sin bestseller Why We Remember (2024) att minnen kan förändras varje gång vi återupplever dem. Vår hjärna delar upp händelser i små ”legobitar”. Dessa bitar kan sättas ihop i rätt ordning, eller så sätts bara en del av bitarna ihop, ibland i fel ordning. Minnet förändras utan att vi märker det. Vi kommer inte ihåg det förflutna exakt som det var, vi föreställer oss hur det kunde ha varit, skriver Ranganath. Detta gör det ytterst svårt att avgöra om det verkligen var din nalle som slets sönder på dagis, eller om det var Petters.
Jag har alltid ansett mig vara en produkt av allt jag har varit med om, och därför skrämmer Ranganaths beskrivning av verklighetskontroll och social smitta mig djupt. För vem är man utan minnet av sin första kyss, smaken av varm choklad i skydd från regnet eller den gången man blev orimligt berusad med sina vänner som tonåring och var övertygad om att man var odödlig? Tänk om något av dessa minnen inte är helt sant, utan bara en produkt av hjärnans kreativa bearbetning?
Doften av apelsincola i pappkartong. Att försöka minnas allt är lönlöst. Plastsugröret som är tuggat på så att det blivit oanvändbart. Halva saften som ännu ska sugas ut, direkt ur hålet. Man kan aldrig fullt ut lita på sina minnen. I värsta fall klibbar nostalgin fast med sin beroendeframkallande sötma och illusionen om en bättre tid. Yoghurten, vars aluminiumlock alltid spricker i väskan på skolutfärden. En ljuvlig tillfredsställelse som sveper över en under hemvägen.
I filmen Inside Out är ”kärnminnena” skatter som lyser gult av glädje. Det är först i slutet, när huvudkaraktären tillåter sig själv att vara sårbar, som det första blågula ”kärnminnet” skapas, där glädje och sorg flätas samman för att forma ett starkare minne. Endast när man är uppslukad av stunden kan man uppleva vad det verkligen innebär att känna. En video av ett par som ser på solnedgången kommer aldrig att fylla dig med lika mycket mening som att själv sitta där och se solen försvinna bakom horisonten. För att kunna skapa ny konst var Cezanne tvungen att först överge allt han visste. Det är nu dags för vår generation att våga skapa nya minnen istället för att återanvända tidigare generationers.
