Robert Myhreld rapporterar från Göteborgs bokmässa
En gång var jag på vippen att misstänkas för att vara blottare. Det var dumt, men indicierna pekande verkligen mot att det var – jag. Mörka kläder med uppdragen huva, nere vid hållplatserna för spårvagnarna och – framför allt detta – en bok i handen. Det fanns en period i livet då jag läste på spårvagnarna. Åkte till ändstationen och tillbaka. Minimera distraktionerna, medresenärer kan jag stänga ute. Det gav tid över för läsning och fundering och kanske någon anteckning. Det fungerade utmärkt.
Och nu slår det mig, som en blixt från en oklar himmel, hur distraktionerna förstör min läsning. För mycket som pockar på uppmärksamhet.
Det är mitt eget fel. Jag frågar mig själv: Vill jag slänga bort min telefon? Sluta spela Diablo 4? Inte kolla NHL? Nej, det vill jag inte sluta med. Men någon sorts måtta borde vara gällande. Nu läser jag inte av lust enkom, utan det jag har under näbben kommer sig av vilken bok jag recenserar för tillfället. Har utöver detta två projekt som löper parallellt. Gud bevare mig att jag har tid på min hand.
***
Så är det med det. Dag 3 på mässan alltså. Jag sladdade in till lärarscenen lite sent, så jag hängde inte med på vad som sades. Något om vikten av att besöka efterlämningarna av Förintelsen. Så ska det vara. Det ska man göra. Jag tänkte: Kommer vi i framtiden, om det någonsin blir möjligt, besöka Palestina och se de minnesmärken som där kommer finnas? Man kommer att kunna läsa: ”Här dog 15 000 barn för att Israel nästan kom åt en som de kallar terrorist”. Kommer det stå att läsa att det Israel sysslade med vid tidpunkten var statsterrorism?
***
På lärarscenen skulle Björn Kohlström, en av Sveriges vassaste litteraturkritiker, diskutera allehanda ting. Exempelvis hur lärare kan påverka läsandet för unga och vilka förutsättningar för detta som måste finnas till hands.
Jag kan ha missförstått, och det är nog snarare en regel än något annat, men det ansågs att läroplanen skulle behöva friseras till något och bli tydligare i att få in läsning. I ett samhälle är läs- och skrivförmåga oumbärlig. Det viktigaste för att kunna ta till sig information och sen göra vad man vill med den. Sätta sig ned, prata, förneka, vrida och vända – och kanske använda som toalettpapper. Sker det i grupp utvecklas argumentationstekniker och det är vad vi behöver, n y a argumentationstekniker, nu är det mest påhopp och räv- och rackarspel.
Lärare kan påverka elevers läsande men bara till en viss punkt. De hann inte prata om detta. Mycket kommer an på vilka möjligheter barn får att läsa hemma. Behöver de hjälpa till i hemmet, sköta yngre syskon, hjälpa dem med läxor … ja, ni ser. Inte mycket tid över för att själv utvecklas när det kommer till skoluppgifter. Där jag bor gick samhället ihop och hindrade att det lokala biblioteket lades ned. På biblioteket sitter också i fortsättningen elever och äldre med datorerna och utför saker vilka är viktiga för dem. Skolarbeten? Kontakt med människor i hemlandet? Jag vet inte.
I samtalet var de rörande överens om att fysiska böcker var av godo. Jag håller med. På de skolor jag arbetat på att biblioteken var erbarmliga. Tyvärr. Vem får läslust om allt ligger inpackat i ett skåp och 96 procent av böckerna är Zlatans senaste.
Håhåjaja.
***
Avslutade årets mässa för min del (torsdag tidig eftermiddag) med lite häng med kamrater och redaktörer. Väldigt trevligt. Och så den traditionsenliga bilden med Mumin och Lilla My. Språkades vid med två polisen. Frågade om det här var den lugnaste platsen de bevakat. Antagligen ja, var svaret. Jag berättade att en kollega till dem för något år sedan drack den sista kaffeslurken precis framför mig. Våld mot tjänsteman var inte långt borta. De trodde att jag skojade.
Jag är inte lika säker.
Foto: Robert Myhreld
