Den brustna medmänskligheten sprider ringar på vattnet i Andrzej Tichýs roman Händelseboken.
Mångfalt prisnominerad och prisbelönad har Andrzej Tichý i sitt författarskap uppehållit sig kring ensamma, ofta marginaliserade röster. I novellsamlingen Renheten (2020) släpar alla på sin egen smärta. Då varje röst har en egen novell, en ny stämma tar vid där den andra slutat, förstärks känslan av isolering som en kollektiv företeelse.
Att genom rösternas myller närma sig smärtan är ett grepp som även återkommer i Händelseboken (2024). Karaktärerna är så många att jag tappar räkningen. Då ingen är huvudkaraktär blir alla och de skiftande berättarperspektiven lika viktiga. Tichý använder sig inte av sina karaktärers öden som utfyllnad då han målar upp och undersöker sår som uppstår då sociala skyddsnät systematiskt tillåts brista i ett samhälle där var och en är sin egen lyckas smed. Tillflykterna finns ofta i droger, våld och klassklättring.
Allt hänger ihop
Händelseboken är ett massivt lapptäcke av Sveriges och Europas smärtpunkter – rasismen och kapitalismen. En värld och en tid där demokratin, för att citera Antje Schmidt, en av verkets alla karaktärer, ”är ett mål i sig och inte ett medel för att uppnå det goda”. Klimathotet är ständigt närvarande samtidigt som kulturdiskussionerna går på ideologisk tomgång; ””Varför”, frågar kritikern och ser på regissören som om hon fångat honom med handen i syltburken, ”finns det ingen som heter normala saker i dina filmer, alltså vanliga namn som Lotta och Jens och liknande?””
I Händelseboken hänger allt och alla på något vis ihop. Tichý visar på det självklara i att en kultur som inte värnar om människan, där individen förväntas hitta mening i mindfulness och kulturaktörer lever på clickbait, också får ett självupptaget kulturliv. Den brustna medmänskligheten sprider ringar på vattnet. Likt en storslagen fylleinsikt kopplas det ihop med den enskildas liv – att hjälpa eller strunta i en människa i nöd, litteraturens plats i våra liv, drömmar och tillkortakommanden. Men till skillnad från fylleinsikten, som oftast glider in i dimman innan den tar form på pappret, behåller fokuset under verkets 681 sidor sin associativa klarhet – vilket i sig är en imponerande bedrift.
Ambitiöst lapptäcke
Romanen är en djupdykning i parallellhistorier med livsöden som kämpar, överlever eller resignerar. Den kriminella Mink plågas av att han inte hjälpte flickan Ajša som han hittat livlös efter en tablettöverdos. Vissa kämpar för sin tro på konsten. Som författaren Zygmynt Pereira som trots, eller kanske som ett resultat av, sin djupa samhällsanalys dricker mycket och skriver inget, men samtalar med en ängel. En annan är Violeta. Med ett namn som för tankarna till både våld och violer, en frånvarande revolutionär till far och en mor som varken orkar med låglönetillvaro eller barn, är det som om det skulle vara förutbestämt att livet blir ett helvete. Inte att förglömma våldtäkt av ett barn en i slovakisk småstad och en mans desperata behov av att avancera inom svenskt näringsliv – helt separata händelser med fler symboliska beröringspunkter än man kan ana. Barnet Josifs öppna blick i fartfyllda skoluppsatser från en svunnen tid; ”Ett rymd-monster, har kommit till jorden. Människorna tror att monstret är farlit. Men det är inte. Den skuter en dum bov. Slut”
Det är ett ambitiöst lapptäcke som sys ihop och sprättas upp med sidor innehållande enbart enskilda citat som stämmer till olika former av eftertanke. Det är en brokig skara – allt från filosofer och författare, till Adolf Hitler och Greta Thunberg som fångar skiftningar i vår tid. Theodor Adornos ord är drabbande; ”Att älska stenmurar och gallerfönster är vad som återstår för den som inte längre ser och har något annat att älska.”
Ljusglimtarnas funktion ska inte reduceras till att skapa andningshål i mörkret – vilket de också gör, såväl i litteraturen som i livet, men de förankrar människan i tillvaron, om så bara för ett ögonblick finns det inget behov av flykt.
När isoleringen bryts
Händelseboken tar ofta fasta på maktdynamiken som finns mellan barn och förälder, barn och vuxna, barn och samhälle – det är en dynamik som möjliggör övergrepp. I verket påpekar någon att varken barn eller fiskar har någon röst. Och att om barnen gjorde uppror skulle de ändå förlora. Jag påminns om påståendet att ingen skulle fiska om fiskar kunde skrika – ett påstående som inte vill kännas vid dunkla aspekter av människans anpassningsförmåga. Vad betyder rösten om styrkeförhållandet manifesteras i att vara fångad på en krok?
Trots allt mörker, såväl samhälleligt som själsligt, vältrar sig romanen inte i det utan uttrycker både hopp och tro på människans förmåga att läka. Romankaraktärerna tappar inte bara bort varandra, utan hittar också varandra i de mest slumpartade sammanhang.
Ständiga dialoger mellan vänner och slumpmässiga möten bryter isoleringen. En del komiska inslag finns. Som då författaren Pereiras skrivkramp tillfälligt lättar av att hjälpa en misshandlad främling (Mink) han hittar utanför sin dörr – och morgonen därpå har honom att lyssna på en nyskriven berättelse som dryper av gangsterromantik.
Ljusglimtarnas funktion ska inte reduceras till att skapa andningshål i mörkret – vilket de också gör, såväl i litteraturen som i livet, men de förankrar människan i tillvaron, om så bara för ett ögonblick finns det inget behov av flykt. Ett i verket namnlöst jag reflekterar kring förälskelse och kärlek: ”när vi upplevde den i ungdomen och försökte förstå och definiera den – som en önskan om närvaro; just nu vill jag inte vara någon annanstans än här, med dig.”
I Händelseboken bejakas också behovet av hämnd, upprättelse och förändring. Om den här dimensionen saknades skulle romanens tro på kärleken tappa sin udd och den enskildes relation till våld (det strukturella och det individuella) skulle reduceras till kärlekstörstande slagpåsar. Verket visar på en lyhördhet inför den ilska som kan lagras i den enskildas liv. Då Jesus från Nazaret citeras är det inte en uppmaning om att vända andra kinden till mot den som gjort en illa, utan ”Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.” De löftesrika orden innefattar även en hotfull dimension.
I en tid då rasistiska partier sitter i maktens centrum samtidigt som den som i offentligheten påpekar det rasistiska också riskerar att åtalas för ärekränkning tvingar ett verk som Händelseboken den som värnar om begreppens betydelser att göra ständiga återkopplingar till livet. Det är kanske också så, som en av alla karaktärer påpekar, att konsten kan fortsätta betyda något då verkligheten blivit overklig. Troligtvis omfattar Tichý själv denna konstsyn (om den kvalificerar som sådan) som samtidigt inbegriper ett moraliskt krav att överbrygga glappen. Det finns inget behov att fråga varför ett sådant författarskap är viktigt – eller varför han inte skriver om människor med ”normala namn”.
Andrzej Tichý:
Händelseboken.
Albert Bonniers förlag, 2024.
